Palestinska myndighetens nya läroböcker
Artikel publicerad av the Centre for Monitoring of Peace
Övers:Per Bergius

Bakgrund Fram till läsåret 2000-2001 var de läroböcker som används av den palestinska myndigheten främst jordanska och egyptiska. De utgavs sedan i nyupplaga av myndigheten. Det var anledningen till, hävdade man från palestinskt håll, det kränkande innehållet mot judarna och Israel. Till detta kom att myndigheten var på gång att producera nya läroböcker med hjälp av internationella bidrag, främst från Italien och UNESCO. Dessa läromedel skulle vara annorlunda och utan anstöt för judarna och Israel. Detta påstående tycktes genuint i ljus av det faktum att läroplanen,(the First Palestinian Curriculum for General Education) publicerad 1997 av the Palestinian Curriculum Development Center, innehöll positiva hänvisningar till fredsprocessen och Israel. Å ena sidan noterade dokumentet att "förändringen från en situation av krig och väpnat motstånd till samexistens med folken i regionen, särskilt med israelerna, fordrar utkristalliserandet av en bildningsfilosofi"(s.620), och å andra sidan, att palestinierna borde "använda alla folks erfarenheter och ansträngningar, inklusive det israeliska…att förhandla utan politisk eller ideologisk fanatism och…värdesätta de vetenskapliga rönen, oavsett forskarnas kön eller religion.

Det palestinska folkets dagliga erfarenheter har visat att israeliskt jordbruk och industri haft positiva effekter på sina palestinska motsvarigheter."(s.626) I september 2000 utgav det palestinska utbildningsministeriet 14 nya läroböcker för årskurserna 1 och 6 författade av "the Center for Developing the Palestinian Curricula." CMIP(the Center for Monitoring the Impact of Peace) har granskat dessa första palestinsk-producerade läroböcker och det följande är vad man funnit. De nya böckerna CMIP har kommit fram till att de nya palestinska läroböckerna inte gör något försök att undervisa om fred och samexistens med Israel .Tvärtom tycks det motsatta vara fallet. I det följande presenteras några av huvuddragen i de palestinska läroböckerna. Fred med Israel presenteras inte som ett mål eller diskuteras som ett alternativ. Man refererar inte till fredsprocessen i dessa böcker. Oslofördraget nämns vid ett tillfälle, men definieras inte som en fredsprocess, utan snarare som en punkt i tiden med referens till PLOs återvändande till "Palestina."

Böckerna fortsätter att undervisa om olagligförklarandet av Israel. Israel sägs vara främmande för Mellanöstern och karakteriseras som en kolonial erövrare, vilken ockuperade Palestina 1948 på samma sätt som det koloniala Storbritannien ockuperade Palestina 1917. Böckerna fortsätter att undervisa om ett icke-erkännande av Israel. Israels namn förekommer inte på någon regional karta och Israels land inkluderas i staten "Palestina." Dessa kartor förekommer i böcker som behandlar språk, nation och vetenskap. Israel nämns enbart i sammanhang som andas förakt, där nationen sägs ha fördrivit och massakrerat palestinier. Varje referens till israeliska städer, regioner och geografiska områden identifierar dessa som en del av "Palestina." Detta inkluderar verbala och/eller visuella referenser, kapitel eller närstudier av följande israeliska områden: Jaffa(södra delen av Aviv-Jaffa Kommunen), Acre, Beer Sheva, Negev(södra delen av Israel) och Kinneret(Galileiska sjön).

De ekonomiska aktiviteterna i Negev framställs i en kontext som antyder att den är en del av "Palestina." Den del som behandlar det palestinska samhällets "särskilda problem" undervisar om Israels tillkomst och ockupation av "Palestina" 1948. Böckerna definierar inte "problemet" i termer av Västbanken och Gaza-remsan, de territorier som administreras av Israel sedan 1967 och som uppfattas av världssamfundet som det väsentligaste i det palestinska "problemet." Detta är av högsta vikt och har långtgående utbildningsmässiga konsekvenser, att den palestinska myndigheten lär sina barn att det palestinska "problemet" inte är Israels kontroll över Västbanken och Gaza, utan dess egen existens. Undervisningen i Islam förvärrar problemet. Efter att i andra böcker ha lärt att Israel har erövrat Palestina, så instruerar läroboken i Islamsk tro att "försvar av det islamska fosterlandet är en påbjuden religiös plikt för varje muslim om en centimeter av hans land blir stulen. Jag är en muslimsk palestinier. Jag älskar mitt land Palestina."(Lärobok i Islam för åk 6, s.67)

Att definiera Israel som erövrad palestinsk mark och undervisa barnen om deras religiösa förbindelse till varje "centimeter" av "Palestina" är att implicit mana till Israels utplånande. Dessutom har detta att citera islamsk plikt att försvara "stulet" land och relatera det till Israel den farliga effekten att lägga en religiös dimension till den nationella konflikten. Ett kapitel i "National Education for Grade Six"(Samhällskunskap för åk 6) ägnas "tolerans". Ändå nämner boken i hela kapitlet vare sig judar eller israeler. På en framträdande bild visas en kristen som skakar hand med en muslim. I alla övriga årskurser förutom 1 och 6 fortsätter man att använda de gamla läroböckerna, med antisemitisk och antiisraelisk retorik, vilka öppet manar till utplåning av Israel. Så här långt har myndigheten avvisat alla uppmaningar från internationellt håll att modifiera dessa böcker. Man kan notera några förändringar i de nya böckerna. Uppmaningarna till Israels utrotande som fanns i de tidigare böckerna, hittar man inte längre. Men med tanke på olagligförklarandet av Israels existens tillsammans med undervisning om plikten att försvara islamskt land, har man bara skiftat föreställningen om Israels utplånande från det uttalade till det outtalade.

En annan förändring är att vissa ogenerade antisemitiska uttryck som definierar judar och israeler som "förrädiska" eller "den onde fienden," vilka var vanliga i de föregående böckerna, inte längre förekommer. När man emellertid beaktar böckernas framställan av Israel som en främmande koloni vilken massakrerade och fördrev palestinier, så fortsätter nedsvärtandet av Israel även om ordet "fiende" tagits bort. En intressant utveckling är en referens till judar, avseende den positiva verkan som judar och kristna sägs ha haft i den medeltida världen när det gäller kunskapsförmedling. Detta är värt att notera, särskilt som föregående läroplan inte hade en enda positiv referens till någon jude i sina läroböcker. Samma avsnitt innehåller dock uppgiften att Muhammed lät sin personlige hjälpreda lära sig ljudarnas språk "för att undgå deras svek."."(Arabernas och muslimernas historia, åk 6, s.133) Slutsatser Alltsedan den palestinska myndigheten 1994 fick ansvar för utbildningen, har palestinska barn från sina läroböcker lärt sig att se Israel som den onde kolonisatören som stal deras land. Denna utbildning fortsätter under den nya läroplanen, även om sådana ord som "ond" och "fiende" har strukits.

De nya läroböckerna misslyckas med att lära barnen att se Israel som en granne med vilken man förväntar sig fredliga relationer. De lär inte ett accepterande av Israel på den nationella nivån, lika lite som tolerans av judar på den personliga nivån. I stället för att söka utradera de rådande avskyvärda stereotyperna, förankrar de i stället dessa i den kommande generationens medvetande. Det enda positiva omnämnandet av judar, i 1200-talets kunskapsförmedling, kommer att ha ringa bärighet vad gäller toleransen av judar och israeler i dag, när man beaktar det förakt som lyser fram i övriga sammanhang i dessa böcker. En samlad ansträngning är nödvändig för att göra om intet gångna tiders negativa stereotyper, om fred ska kunna nås och befästas mellan folken. En progressiv läroplan för fred skulle inkludera positiva referenser till judar och israeler som folk, skulle inkludera Israel på kartor, och skulle erkänna 3000 år av judisk historia, inklusive den judiska nationens rättigheter i Israels land. Misslyckas man här kommer nästa generation av barn att växa upp i föreställningen om Israel som en fiende att konfrontera, snarare än en granne att leva sida vid sida med.