Att dechiffrera Guds instruktionsbok

av Anders Brogren

Att 2009 varit ett Darwinår har inte undgått någon. Mediernas artiklar och inslag med anledning av 150-årsminnet av The Origin of Species har duggat tätt.

Darwins teori haft den allra största betydelse för de biologiska vetenskaperna. Men väl så stor har dess inverkan varit på det västerländska tänkandet. Teorin om biologisk evolution har, mer eller mindre medvetet, format människors uppfattning om tillvaron. Den känsla av tillvarons meningslöshet som många bär på, har nog till stor del sitt upphov i insikten att vi tycks vara ett slumpmässigt resultatet av en självgående och avsiktslös biologisk utveckling.

Samtidigt som flera av 1900-talets främsta fysiker uttalat sig i religiös riktning har däremot biologerna fått rykte om sig att vara ateistiska materialister. Mest känd i nutiden är Richard Dawkins, som framträder som en ateismens överstepräst. Där de flesta naturvetare talar med små bokstäver och inte vill säga mer än de kan stå för, uppvisar Dawkins ett raseri mot alla troende, något som gör sig bra i medier och tacksamt tas emot av journalister. Att tro på Gud jämställer han med att tro på jultomten.

Det har också varit Dawkins jobb att vara massmedial. Under åren 1995 till 2008 hade han en Oxfordprofessur i The Public Understanding of Science, bekostad av IT-miljardären Charles Simonyi (se SPT 7/2008, s 199ff).

Förolämpningarna mot de kristna i allmänhet träffar också alla troende naturvetare, fastän dessa genom sin blotta existens undergräver effekten av Dawkins utfall. En organisation som American Scientific Affiliation har tusentals kristet bekännande forskare som medlemmar. En av dem är Francis Collins (f. 1950), nyligen utnämnd till chef för USA:s hälsovårdsmyndighet NIH. Från 1993 ledde han National Center for Human Genome Research som engagerade tvåtusen forskare i tjugo genomcentra i sex olika länder med uppgiften att kartlägga människans gener.

Efter oerhörda ansträngningar nåddes målet i juni 2000. TV-kamerorna riktades mot Collins som stod bredvid president Clinton i Vita huset. ”Idag står vi i begrepp att lära oss det språk Gud använt för att skapa livet”, sa Clinton. Varpå Collins fortsatte: ”Det är en glädjens dag för världen. Jag känner ödmjukhet och vördnad inför att vi har fått se en första skymt av vår egen instruktionsbok, den som tidigare bara Gud känt till.”

Collins växte upp med föräldrar som var före sin tid som gröna-vågare, akademiker som blev jordbrukare, spelade in folkmusik och sysslade med teater. Religiöst var de indifferenta.

Vid Yale påbörjade Collins en forskarutbildning i fysikalisk kemi. Under studierna förflyttade han sig gradvis från agnosticism till ateism. Han började också läsa biokemi för att bredda sig och blev intresserad av att kunna tillämpa strikt intellektuella principer för att förstå biologi. Längtan efter att göra en insats för mänskligheten blev allt viktigare. Han växlade bana och började studera till läkare.

Kontakt med kristna patienter

Som läkarkandidat fick han kontakt med patienter. I samtal på sängkanten mötte han troende kristna och tog intryck av deras tro. Han undrade hur det kom sig att dessa svårt sjuka inte hytte sina nävar mot Gud och krävde att deras vänner skulle låta bli att tala om en kärleksfull och god övernaturlig kraft. Vid 26 års ålder ställdes han själv inför frågan om Gud.

För att få sin rationellt motiverade ateism bekräftad började han läsa om världsreligionerna, något som snarast gjorde honom förvirrad. Han talade med en granne som var metodistpastor. Denne gav honom Kan man vara kristen? av C S Lewis att läsa. Där märkte han att Lewis kände till alla hans invändningar mot den kristna tron. Det som påverkade honom mest var Lewis resonemang om sedelagen. Hur kan det komma sig att det i alla kulturer finns en outtalad högre norm om vad som är rätt och fel?

Collins hade börjat sin intellektuella upptäcktsfärd för att kunna bekräfta sin ateism men i stället kom han fram till att hypotesen om ”Gud” var rimlig. Naturvetenskapen kunde inte lösa frågan om Gud. Om Gud existerar måste han finnas utanför naturen. Belägg för Guds existens skulle därför behöva komma från annat håll. Han stod på tröskeln för att acceptera en andlig världsåskådning och tyckte sig varken kunna gå framåt eller bakåt. ”Till sist, när jag inte kunde se någon utväg, tog jag språnget.”

Efter sin omvändelse till gudstro försökte han komma underfund med Guds egenskaper. Sedelagen pekade på att Gud måste vara helig och rättfärdig. Han måste bry sig om människor, annars skulle inte argumenten med sedelagen hänga ihop. Deismen dög inte. Men ju mer han lärde sig om Gud, ”desto mer otillgänglig syntes hans renhet och helighet och desto mörkare syntes mina tankar och handlingar i det strålande ljuset”. I det tätnande dunklet kom Jesus Kristus och lyfte av bördan. Korsfästelsen och uppståndelsen framstod som den övertygande lösning på klyftan mellan Gud och honom själv.

Var då detta något som var kopplat till en historisk verklighet? Som vetenskapsman vägrade Collins först att ytterligare fortsätta på vägen mot kristen tro. Ju mer han läste i bibeln desto mer förundrad blev han dock över de historiska beläggen. Men kanske var Kristus bara en stor andlig ledargestalt. Han blev tvungen att göra ett val. En morgon ute på en vandring i bergen föll han på knä i det daggvåta gräset och överlämnade sig åt Jesus Kristus.

Teistisk evolution

Det är alltså en av nutidens främsta vetenskapsmän, på nivån över Dawkins, som vittnar så om sin omvändelse. Och Collins menar att han inte är ensam om sin tro i det vetenskapliga samfundet. I en intervju i Christianity Today säger han:

Vi är inte en sådan liten minoritet som många tror. Undersökningar visar att 40 procent av yrkesverksamma forskare tror på en Gud som svarar på bön, och det är en mycket högre siffra än de flesta skulle gissa. Men i den vetenskapliga världen finns ett slags tabu kring att tala om tro. Tar man upp det ämnet blir seminarierummet tomt illa kvickt. Det finns en känsla av att det inte är lämpligt att prata om sådant på jobbet. Många är rädda för att det gör att man kliver utanför den vetenskapliga metoden, vilket på sätt och vis är sant. Det finns också en oro för att man kan råka stöta sig med någon som har en annan trosuppfattning. Forskare vill inte hamna i sådana diskussioner i laboratoriet.

Det är en händelse när en världsledande forskare som Collins ger ut en bok om tro och vetande. Numera finns det en hel del litteratur inom detta område, men om man bara vill läsa en enda bok så är det ett gott val att välja Collins. Den får ökad tyngd genom att han inte bara är genetiker utan har också en bakgrund som fysiker.

I ”Evolutionens Gud” tar han upp frågan om universums ursprung, om skapelseberättelsen, Galilei och Darwin på ett pedagogiskt sätt. Med förståelse och inlevelse presenterar han såväl kreationism som Intelligent Design men avvisar båda på vetenskapliga grunder. Sin egen ståndpunkt kallar han ”teistisk evolution”. Praktiskt taget allt som vi kan upptäcka genom att studera DNA, som är en instruktionsbok för allt liv, är för mig en återspegling av den fantastiska underbara skapelse som Gud har format, säger han i en intervju. Ett kapitel i boken har fått titeln Att dechiffrera Guds instruktionsbok: Vad vi kan lära oss av människans genom.

Vare sig man tränger in i atomens struktur eller det mänskliga genomets DNA-sekvens är den naturvetenskapliga metoden det enda pålitliga sättet att undersöka sanningen om naturliga skeenden, skriver Collins. Meningen med livet, om Gud är verklig, om livet efter detta och många andra frågor ligger emellertid bortom den naturvetenskapliga metodens räckvidd. Naturvetare skulle därför göra klokt i att tänka på deras egna redskaps begränsning.

Som i en klassisk västsvensk predikan avslutar Collins med att tillämpa sina insikter på olika kategorier av läsare. Först en maning till de troende: ”Om du är en gudstroende --- så hoppas jag att du blivit lugnad av att det potentiellt sett finns en harmoni mellan tro och naturvetenskap …” Sedan en maning till naturvetare: ”Om du å andra sidan är en som litar på naturvetenskapens metoder men är skeptisk när det gäller tro så skulle det här vara ett lämpligt tillfälle att fråga dig själv vilka hinder som ligger i vägen …”

Collins noterar med tillfredsställelse att påven Johannes Paulus II på sin tid gav ett genomtänkt försvar för teistisk evolution. I ett brev till den påvliga vetenskaps akademin skrev påven att ”nya rön leder oss till att erkänna evolution som mer än hypotes”. Den katolska ståndpunkten presenterades i en artikel av kardinal Schönborn i The New York Times den 7 juli 2005. Av några av Schönborns mindre väl valda formuleringar fick somliga läsare uppfattningen att kardinalen närmade sig Intelligent Design. Collins var en av dem.

För att reda ut detta missförstånd lät påven Benedikt XVI frågan om skapelse och evolution bli ämnet för hans Schülerkreis när han i september 2006 samlade sina gamla doktorander i Castel Gandolfo. Symposiet avvisade teorierna om Intelligent Design som problematiska ur såväl vetenskaplig och filosofisk som teologisk synvinkel. Som avslutning konstaterade man att det inte föreligger någon konflikt mellan kristen tro och vetenskap. Dock måste båda sidor vara överens om att de två vägarna till erfarenhet är fundamentalt olika.

Ett tips: En sökning på ”francis collins” på Youtube ger rikt utbyte.

Francis Collins: Evolutionens Gud (orig. titel: The Language of God – A Scientist Presents Evidence for Belief, sv övers. Per Rönnegård). Libris, 2009. 257 sid. ISBN: 878-91-7195-972-0.

Creation and Evolution. A Conference with Pope Benedict XVI in Castel Gandolfo. (orig. titel: Schöpfung und Evolution. Eine Tagung mit Papst Benedikt XVI in Castel Gandolfo). Ignatius Press, San Francisco, 2008. 210 sid. ISBN: 978-1-58617-234-3.

Denna recension är publicerad i Svensk Pastoraltidskrift nr 22/2009.