Fromma tonsättare

Recension av Patrick Kavanaugh: Bach, Gud och Beethoven. Tjugo kompositörers andliga resa. Övers. Ewa EdénModén. Gloria förlag, Västra Frölunda 2015. 216 sidor.

Denna bok är välkommen. Jag antar att alla som älskar klassisk musik också anar att i musiken finns ett samband med det gudomliga. Bakom varje komposition finns en tonsättare som förmedlar en andlig insikt. Den kan man direkt ta till sig utan att veta något om tonsättarens tro eller kyrkotillhörighet. Man kan även uppleva att viss musik inte förmedlar någon speciell andlig dimension men ändå lämnar efter sig en känsla av välbehag.

 Visserligen tycks somliga tonsättare vara främmande för kristna tankefigurer, men det är ändå svårt att tänka sig en tonsättare som är helt främmande för andliga värden. Sådana har säkert funnits, men just nu kommer jag bara på en enda, mindre betydelsefull, tonsättare som var uttalad ateist. Så var också hans tolvtonskompositioner fullständigt onjutbara.

Med förväntan börjar man därför läsa en bok där tjugo av den västerländska konstmusikens främsta tonsättares förhållande till kristen tro redovisas. Författare är Patrick Kavanaugh, född 1954, amerikansk kompositör, dirigent, samt ordförande för Christian Performing Artists’ Fellowship. Som musikforskare knuten till University of Maryland har han specialise­rat sig på de stora tonsättarnas andliga liv.

Boken är populärt skriven. Den kan läsas med behållning även av den som inte vet så mycket om klassisk musik. Det engelska ori­ginalet tycks vara väl försett med källhänvi­sande fotnoter, men dessa har, med undantag av noternas själva nummer i texten, tyvärr tappats bort i den svenska upplagan.

Först i raden av tonsättare kommer den störste av dem alla, Johann Sebastian Bach. Att han var en renlärig lutheran och from kristen in i varenda ton är ju välkänt. Mera har man undrat över den jämnårige Händel, som kastade sig ut i vådliga operaäventyr i London. Men det visar sig att i det älskade oratoriet Messias ger Händel uttryck för sin uppriktiga fromhet. Författaren upplyser också om att Haydn grät som ett barn när han fick höra Hallelujakören. Det har fler än Haydn gjort.

Den blygsamme, humoristiske och ödmjuke Haydn uppfattade sin musikaliska be­gåvning som en gåva från Gud. Därför ville han tjäna Gud. I likhet med Mozart tillhörde Haydn den kontroversiella frimurarorden, men i båda fallen försöker författaren tona ner detta. Haydn anslöt sig visserligen till en frimurarloge, men hans intresse svalnade snabbt och han deltog inte senare i dess hemliga möten. Vad gäller Mozart citeras Alfred Einstein, som menade att Mozart drogs in i logen av sociala skäl på grund av sin djupa ensamhet som konstnär. Kavanaugh menar att Mozarts innersta tro grundade sig på en personlig relation till Kristus.

Att komma underfund med Beethovens tro är ingen lätt uppgift. Han var burdus och hade ett förfärligt humör. Samtidigt var han osjälvisk och medkännande. Hans dagböcker innehåller dussintals fromma kommentarer om Gud och genomsyras av innerliga böner. Samtidigt hyste han en stark misstro mot präster och gick sällan i kyrkan. Kavanaugh anser att man kommer Beethovens tro närmast i Missa Solemnis.

Om Schuberts liv och övertygelser vet vi inte mycket, men det är lätt att hålla med om att hans himmelska musik kommer ur »en stark andlighet» och »tyder på att han var djupt religiös».

Den judiske konvertiten Mendelssohn blev en from lutheran och återuppväckare av Bachs Matteuspassion. Han levde ett harmoniskt familjeliv. I pietistiska kretsar betraktades han nästan som ett helgon. Dock nämner inte Kavanaugh att han en gång ville rymma tillsammans med Jenny Lind, något som den ytterst anständiga och fromma sångerskan naturligtvis inte ställde upp på.

Chopin var en polsk immigrant som hamnade i Paris flärdfulla salonger. Där behöll han sin katolska tro för sig själv. På dödsbäd­den kallade han dock till sig en präst, biktade sig och bekände sin tro. »Från den stunden blev han ett helgon», enligt biktprästen.

Franz Liszts starka bundenhet till den katolska kyrkan är väl känd. Han blev t.o.m. vigd till akolyt. Naturligtvis uppstod spän­ningar i förhållande till svärsonen Richard Wagner, något som den emotionellt och ekonomiskt frikostige Liszt hanterade med stort tålamod.

Wagners världsbild kan förefalla helt för­virrad. Man har velat förklara hans megalo­mani med att han var kortvuxen, 166 centimeter, två centimeter kortare än Napoleon och Putin. Han var odrägligt egocentrisk och påfrestande för omgivningen. Därtill var han en ryslig antisemit, i vars mastodontiska operor Hitler kunde försjunka, fyllda som de var av germansk mytologi.

Wagner menade sig dock tro på Jesus som Frälsare. Han bejakade Jesu gudom, jungfru­födseln, underverken och Kristi tillkommelse. Samtidigt förkastade han Gamla testamentet och menade att den kristne guden felaktigt blivit förväxlad med den judiske stamguden. Han tvivlade på att Jesus var jude och ansåg att Jesus i stället var född »inom de stilla kommuniteter av vegetarianer som Pythago­ras grundade».

På frågan om Wagner var kristen svarar Kavanaugh att Wagner själv ansåg detta, men att många kristna känner motvilja mot hans besynnerliga övertygelser. »Att han hade ett intensivt inre liv kan inte betvivlas, men de känslor och åsikter det resulterade i är i bästa fall förbryllande.»

Färden genom musikhistorien fortsätter via den vänlige Gounod, den ödmjuke César Franck, Bruckner med sina symfoniska kate­draler, Brahms, Dvořák, Elgar och Vaughan Williams.

För mig är det en särskild glädje att Charles Ives fått ett eget kapitel eftersom jag en gång i tiden använde hans fjärde symfoni som disposition för min prästmötesavhandling Den gudomliga symfonin (1987). Ives var en pionjär, som på egen hand blev modernist före modernismen. Han var inspirerad av amerikanska transcendentalister som Emerson och Thoreau men framför allt av väckelsemöten och läsarsånger, en kombination som varit svårsmält för hans sekulärt sinnade levnads­tecknare. I sin trosuppfattning var han bib­liskt konservativ men också ekumeniskt lagd. Han skrev en gång att »varje tänkande människa vet att den kyrkliga delen av kyrkan alltid har varit död – den del som syns i skenet från stearinljus snarare än från Kristus».

Igor Stravinskij blev på sin tid beryktad för sin balett Våroffer, bilder från det hedniska Ryssland. För många är han den musikaliska modernismens portalgestalt. Mindre känt är att den sekulariserade Stravinskij i 40-årsåldern upplevde en omvändelse. Han talade öppet om sin tro: »Ju mer man fjärmar sig från den kristna kyrkans läror, desto längre från sanningen hamnar man.» En frukt av hans omvändelse blev Psalmsymfonin.

   Pärlbandet av troende tonsättare avslutas, passande nog, med den musikaliske förnyaren Olivier Messiaen. Om hans kompositio­ner kan man säga att de är teologi översatt till en andlig musik av eget skaplynne. Kapitlet om Messiaen börjar med att berätta hur det gick till när hans kanske mest berömda verk, Kvartett vid tidens slut, som bygger på Uppenbarelsebokens 10:e kapitel, uruppfördes den 15 januari 1941 i krigsfångelägret Stalag VIII A där han var internerad. Förra året le­tade hustrun och jag upp platsen för lägret, numera en skogsdunge i sydvästra Polen, där man med anledning av den berömda kon­serten nu håller på att bygga ett konserthus. Som grädde på moset fick vi en tid därefter lyssna till ett högklassigt framförande av verket i vår egen hemstad Falkenberg, av alla ställen. Den från Göteborg inlånade kvartet­ten spelade med sådan inlevelse att vi åhörare satt tysta nästan en hel minut efter konserten innan någon vågade bryta den förtätade stämningen med applåder. Musiken talade så starkt, även om det också är som Kavanaugh skriver: »Hans musik är så nyskapande att mycket av den fortfarande väntar på att uppskattas till fullo.»

   Stort tack till författare och förlag som gett ut denna viktiga bok!

ANDERS BROGREN

Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 26/2015