KG Hammar: Släpp fången loss! »Gud» bland metaforer och apofatiska provisorier. Verbum 2015. 128 sidor.

KG Hammars nya bok har lånat sin titel från en sång i Birger Sjöbergs Fridas bok: »Släpp fångarne loss, det är vår! Var mänska i sin själ i grunden vill så väl!» Sången blev känd sedan den inspirerat Tage Danielsson till en film med samma namn. (Som värnpliktig personalvårdassistent vid en repövning beväpnades jag med en projektor och visade filmen bl.a. i manskapsmässen ombord på jagaren Öland.)

Hammars bok inleds med en dialog mellan författaren och hans hustru. Hon tycks vara minst sagt tveksam inför makens bokprojekt: »Har du inte redan skrivit allt du vill om Gud? Har du verkligen något nytt att komma med som du inte redan har skrivit?»

»Den råd lyder är vis» säger Skriften (Ords. 12:15), men KG envisas ändå med att ge ut boken. Och det blir precis som hustrun befarat. Allt har han redan sagt, ett otal gånger. Den som väntar sig någon ny öppning spanar förgäves. Här finns inte några »cliffhangers» där man andlös av spänning vänder till nästa blad. Nej, hela tiden tycker man sig veta vad som skall komma. Där möter de från Hammars olika utspel så välkända resonemangen, om »begreppet Gud», apofatisk teologi, metaforer, hermeneutik, »berättelser» och den från inledningen i många konfirmandböcker kända distinktionen om tro som tillit och tro som försanthållande. Någon som hört det förr?

Den apofatiska teologin har förvisso gamla anor alltifrån Mose vid den brinnande busken eller Elia på Horeb med den stilla susningen. Apofatisk teologi möter vi hos de kappadokiska fäderna, hos Thomas av Aquino, mäster Eckhart och Johannes av Korset. I den ortodoxa kyrkan har den en stark ställning, inte minst hos 1900-talets betydande ortodoxa teologer, dock utan att dessa skulle komma på idén att ifrågasätta Bibeln eller kyrkans lära.

Så är det emellertid inte när den postmodernismen tar sig an den apofatiska teologin. Då blir den i stället ett verktyg för nya filosofiska konstruktioner. För att staga upp sitt resonemang namedroppar Hammar postmodernismens obligatoriska galjonsfigurer, kusliga teutoner som Nietzsche och Heidegger samt mer verserade fransmän som Lyotard, Levinas och Derrida med deras problematiska förhållande till verkligheten. Däremot nämner han inte en fromsint filosof av annat kynne, nämligen Wittgenstein och dennes berömda slutmening i Tractatus logico-philosophicus: »Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen.» Om det man inte kan tala måste man tiga. Kanske inte ens skriva en bok om det.

Om Hammar inte varit ärkebiskop hade hans utsagor nog bara väckt förstrött intresse. Det unika har varit hans båda motsatta roller, dels som kyrkoledare och »herde» för vad som då ännu var världens största lutherska kyrka, dels som en fritänkande privatperson, »mannen på gatan», med kritiska synpunkter på den lära han varit anställd för att försvara.

Jag vill dock inte påstå att Hammar lider av personlighetsklyvning. Tvärtom har han lyckats hålla ihop sina sinsemellan uteslutande roller på ett sätt som gör honom till ett PR-geni. Utan hjälp av Westanders eller någon annan PR-byrå har han lyckats bli den mest omtalade svenske kyrkoledaren sedan Nathan Söderblom.

Men man frågar sig varför han velat göra karriär just inom kyrkan. Är det släkttraditionen som hållit kvar honom i den kyrkliga stugvärmen? För en så begåvad, energisk och välstrukturerad person, dessutom bekännande socialdemokrat, borde det ha funnits möjligheter att få en högre befattning i någon annan verksamhet. Är han en Jakobsgestalt som brottas med den okände vid Jabboks vad: »Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig» (1 Mos. 32:26)? Är han som i den vers söndagsskolbarnen brukade läsa på tredje söndagen i Advent: »Johannes fången lider i tvivlets fängelse»? Är det Hammar själv som är den fånge som ska släppas loss?

I vilket fall som helst borde han ha tagit till sig Ordspråksbokens undervisning om den goda hustrun: »Hon öppnar sin mun med vishet och har vänlig förmaning på sin tunga» (Ords. 31:26).

Anders Brogren