Möte med Liam

På söndagen sexagesima 2009 deltog jag i högmässan i Sankta Clara i Stockholm. Efteråt var jag med på kyrkkaffet. Talade en stund med diakonissan Inga som har rötter i Vallda, där jag en gång i tiden var komminister. Hälsade sedan på Elisabet Sandlund med dotter Ulrika. Därefter slog jag mig ner där det råkade finnas en ledig stol. Kom i samspråk med några trevliga män i medelåldern. De berättade om vad de annars höll på under veckan. En av dem, vänlig och försynt, berättade att han skriver en del men även gjort filmer med våldsinslag.

Då måste du vara Liam, sa jag. Det bekräftade han och var troligen förvånad över att en pensionerad präst från Falkenberg kände till kultfilmen ”Sökarna”. Men jag hade läst om Liam i någon kristlig tidning.

När jag nu också läst hans självbiografiska bok ”Insidan – brotten, pengarna, tiden” (2009) inser jag att jag suttit bredvid en person som tidigare varit Sveriges kanske farligaste brottsling, våldsam och vältränad, med bland annat Sveriges genom tiderna största värdetransportrån på sin meritlista.

Liam började sin karriär som graffitimålare i förorten Hagsätra. Sedan fortsatte han med kampsport. Blev landslagsman, svensk och nordisk mästare i taekwondo, som numera är en olympisk idrott. Det handlar mycket om att sparka motståndaren. Liam skriver att hans fötter var som missiler. Han kunde slå ner vem som helst.

När Liam 1993 spelade in filmen Sökarna, där han hade huvudrollen som en slagsmålsbenägen, kriminell och droganvändande förortsyngling, levde han samtidigt ett hemligt liv där verkligheten med god marginal överträffade filmens Jocke. Tillvaron kretsade kring bankrån och det ljuva livet på krogarna kring Stureplan. Det viktiga var att ”tjäna” mycket pengar, att bli ekonomiskt oberoende för att sedan dra sig tillbaka i evigt lyxliv, den ultimata revanschen för arbetarbakgrunden och det trista livet i förorten.

Visserligen tycks han ha haft ett bra hem i ett radhus. Familjen stöttade honom under alla år han satt i fängelse. Men när mormor dog, hon var frälsningssoldat, var det som något rycktes undan. Tryggheten krackelerade ännu mer när han tolv år gammal fick veta att hans far inte var hans riktiga pappa.

Liam lyckades länge hålla sig borta från ”blåhattarnas” (polisernas) misstankar. Han blev aldrig intagen på något förhör, än mindre häktad. Allt gick som på räls, även om han var nära att åka fast vid ett värdetransportrån på Backplan i Göteborg, där han lyckades skjuta sig fri och skottskadade en väktare.

Med några miljoner gömda under en spånskiva i lägenheten på Kungsholms strand stod han nära sitt mål. Tillsammans med en kompis skulle han bara åka på semester till karnevalen i Rio. Men i säkerhetskontrollen på Arlanda blev han tagen åt sidan, förd till häktet och fick sedan tillbringa åtskilliga år på ”insidan”.

För oss som vistas på utsidan ger Liams bok skrämmande inblickar i den kriminella världen. Han delar frikostig med sig av kriminalitetens språkliga jargong och olika fackuttryck. Ibland blir det väl mycket av den varan när författaren i sin inre monolog rekapitulerar episoder ur sitt dramatiska liv. Kanske hade boken vunnit på en viss koncentration. Men förmodligen ligger marknadsföringsaspekter bakom. Det fina förlaget, Norstedts, räknar nog med att fler bokköpare lockas av ingående brottsbeskrivningar än av omvändelseskildringarna i de sista kapitlen.

Det var när Liam blev inlåst i häktet som hans självbild av att vara en osårbar Robin Hood-figur, en oövervinnelig upprorsman mot ”statsmaskinen”, började krackelera. På julafton fick alla fångarna i Kronobergshäktet var sitt paket från Frälsningsarmén med en chokladkartong, en liten blå almanacka och Nya Testamentet i fickformat. Liam började läsa i bibeln om ”den Gud som presenterades och som var en alltigenom god och kärleksfull Gud. Det var en Gud som visat vad kärlek är genom att ge sin son som ett försoningsoffer för hela mänskligheten, för att människan i sin tur skulle lära känna kärleken och kunna bli frälst.”

På Hall fick han kontakt med fängelsepastorn Roger Blomberg. Vid en samling slog sig denne ner vid pianot och började spela Hosianna. ”Då händer något. Fångarna hakar på texten, de som kan. --- Det är som om alla murar, galler och taggtråd upplöses i atomer. Alla har det stora smilet över munnen, som i extas – höga av en frigörande kraft. --- Vilken underbar galenskap: sitta och sjunga psalmer till ett ostämt piano med en uppspelt fängelsepastor från Frälsningsarmén.”

I ett annat fängelse fick Liam stöd av Svenska kyrkans besöksgrupp. Under en bonnpermis från en mera öppen anstalt började han längta tillbaka ”till de stillsamma lovsångerna och bönerna med pingstvännernas besöksgrupp”. 1999 blev han frigiven. Då insåg han att åren i fängelse hade satt sina spår. Nu började en lång helandeprocess.

Det finns somliga som undrar om skådespelaren Liam verkligen lämnat det kriminella livet bakom sig. Eller är hans omvändelse fejkad? Sedan han en helt vanlig söndag efter högmässan suttit och talat med en pensionerad kyrkoherde från landsorten tror åtminstone jag att han är en nådemedelstörstande kristen.

Anders Brogren

Liam Norberg: Insidan – brotten, pengarna, tiden. Norstedts 2009. 376 sid. ISBN 978-91-1-302098-3.