Olle Madeland: Peter Lorenz Sellergren, En småländsk väckelsepräst. Växjö stiftshistoriska sällskap, Artos & Norma bokförlag, 2014. 300 sidor.

Peter Lorenz Sellergren (1768–1843) var från 1812 till sin död komminister i Hälleberga. Han var rikt begåvad och mycket beläst. Under de tjugo första åren efter prästvigningen 1794 verkade han i den upplysta ortodoxins och wolffianismens anda men började efter hand också läsa »otros Journaler, Theaterstycken, Romaner, m.m.». Enligt Peter Wieselgren frossade han i tillgänglig skönlitteratur, först och främst i Voltaires skrifter. Han tog till spriten, uppträdde berusad under gudstjänster, drabbades av syn- och hörselhallucinationer och betraktades som sinnessjuk. Enligt egen utsago var han endast ett steg från självmord. 1814 ledde krisen till omvändelse. Han beslöt att upphöra med »syndatjensten» och endast leva efter Guds vilja. Från att ha varit nära att förlora tron blev han väckelsepredikant. Stora skaror vandrade till Hälleberga kyrka för att höra honom. Genom själavårdsamtal och själavårdande brev fick han ett vidsträckt inflytande. Många av hans adjunkter som Jonas Sandell och Pehr Nyman spred den väckelse vidare som varit en andlig kraft i södra Småland in i våra dagar.

Om denne märklige väckelsepräst har Olle Madeland skrivit vad som förefaller vara den definitiva biografin. Madeland är en av många präster som vuxit upp i Madesjö, grannförsamling till Hälleberga, och där formats av den sellergrenska väckelsen. Nog har det tidigare skrivits en hel del om Sellergren, men först med denna bok har vi fått tillgång till en modern heltäckande biografi, byggd på källstudier och omfattande litteraturkännedom.

Madeland fastslår att Sellergren efter sin omvändelse stod i en kyrkoortodox pietistisk tradition med anknytning till Visbybiskopen Johan Möller och dennes Afhandling om et rätt prediko-sätt från 1779, ett arbete som även betytt mycket för den västsvenska predikotraditionen. Bland andaktslitteratur som Sellergren rekommenderade finns Arndt, Rambach, Fresenius, Luther, Scriver, Pontoppidan men även Bunyan, Tauler och Thomas a Kempis. Av sin samtids »läsare» i sydöstra Sverige ansågs han fortsätta traditionen från Murbeck och Elfving.

Tiden närmast efter omvändelsen accepterade Sellergren allt som talade om omvändelse och helgelse, medan han varnade för neologin och swedenborgianismen. Han ifrågasatte den wallinska psalmboken. Efter hand tog han även avstånd från herrnhutismen som han tidigare visat viss förståelse för. I den frågan fann han en meningsfrände i Henric Schartau, vars predikoutkast och katekes han värderade högt. I Schartau såg Sellergren en bundsförvant i kampen mot bildningsreligiositeten. Han uppskattade även att Schartau betonade lagens uppgift och kunde beskriva kännetecknen på olika stadier i omvändelsen.

Sellergren hade sin bakgrund i hallepietismen, medan Schartau genom studium av Bengel och Roos var präglad av den strängare würtembergpietismen. Sellergren beklagade att Schartau avrått från att läsa t.ex. Murbeck och Fresenius och förutsade att söndringar och splittring skulle bli följden av att Schartaus brev i denna fråga blivit publicerat. Över huvud taget var Sellergren rädd för splittring och separatism, något som delvis förklarar den höga uppskattning som visades honom av biskop Tegnér.

Sellergren fick rykte om sig att vara en ömsint andlig vägledare. Många besökte honom i Hälleberga, men han hade också en omfattande korrespondens i själavårdfrågor. 542 av hans brev i andliga frågor är bevarade. Från tyska översatte han andaktsböcker, böcker om kristen barnundervisning samt en bok om prästernas och åhörarnas plikter. Han författade även ett antal andliga sånger. Enligt Wieselgren var Sellergren Växjö stifts främste talare och poet.

Dagens präster har mycket att lära av Sellergren. Olle Madeland skall ha ett stort tack som gjort det möjligt att stifta bekantskap med en församlingspräst som var fast förankrad i Guds ord och kunde dela med sig av det.

Anders Brogren