Ulf Ekman kallar till enhet

av Anders Brogren

Ulf Ekman hade mycket att göra pingstdagen 2007. Visserligen är han van vid ett högt tempo. Men själva innehållet i hans dagsprogram skulle varit otänkbart för tjugo år sedan.

På morgonen genomförde han examenshögtid i Livets Ords Universitet i Uppsala. Ett antal elever fick ta emot diplom som bevis på att de inhämtat kunskaper om t ex den kristna kyrkans 2000-åriga historia med särskilt studium av kyrkofädernas skrifter från de första århundradena. Man spelade klassisk musik, Telemann, Beethoven, Händels Hallelujakör.

Därefter fortsatte Ulf med tåget till Göteborg och Lisebergshallen där han talade på Pingstoas tillsammans med präster i Svenska kyrkan. Hans prästvigningsbiskop Bertil Gärtner skulle också ha medverkat men fick lämna återbud på grund av ohälsa.

Vad har hänt med Ulf Ekman, han som för tjugo år sedan var ett rött skynke för många och upplevdes som ett hot mot traditionell kristendom? Hur kommer det sig att den karismatiska väckelsen numera samsas med åldriga kyrkofäder, klassisk musik och traditionella präster?

Ett svar får vi i den minnesruna som Ulf skrev över Bror Spetz i Världen Idag den 4 juni. Där fick vi veta att Bror betytt oerhört mycket för Ulf personligen. Som förmedlare av profetiska tilltal har Bror flera gånger visat vägen för Ulf. ”Och nu, den senaste tiden, när Herren manat oss att vara mer öppna emot Kristi kropp och se värdet av kristen enhet, då ringde Bror igen och profeterade i telefonen om hur viktigt detta var och att jag inte skulle bry mig om motstånd eller oförstånd.”

Det är ingen tvekan om att Ulf efter sin fleråriga vistelse i Jerusalem fått en stark vision om enhet, om ”kyrkans katolicitet” för att tala klassiskt teologispråk. Han erkänner att han inte alltid varit balanserad i sin förkunnelse. Han har sagt sådant som han inte skulle vilja säga idag. Nu vill han gå vidare och ställa sig till förfogande i kallelsen från Herren själv om att ”de alla må bli ett”.

Ulf erkänner utan omsvep att den karismatiska väckelsen i sin iver har missat en del av kyrkans rikedomar. Ett exempel är nattvarden. Det är Jesus själv som har instiftat nattvarden. Den är en gåva som vi inte skall visa bort. För att förklara den sakramentala dimensionen för dem som har sin bakgrund i frikyrkor och trosrörelseförsamlingar gav han förra året ut ”Tag och ät – en bok om nattvarden”.

I pingstdagens predikan i Lisebergshallen berättade Ulf om när han en gång som nyuppväckt gick till Lundby nya kyrka på Hisingen. (Den kyrkan brändes senare ner av en satanist men är uppbyggd igen.) Där hörde han en gammal präst som predikade om ”nådens ordning” på ett sådant sätt att han exakt kände igen sig och förstod att det han erfarit var ett verk av den helige Ande.

I sin senaste bok, ”En helig kallelse”, kan man säga att Ulf återvänt till nådens ordning, till insikten om att tron är en process, ett växande som pågår och behöver sin tid. Att man blir väckt vid ett möte innebär inte att man omedelbart är en fullmogen kristen. Uppväckelsen är i stället en kallelse att vandra vidare, att se sin synd, att se Jesus som Frälsaren, att bli omvänd och växa in i ett helgat liv.

Kapitelrubrikerna i boken visar olika aspekter av kallelsen. Vi är kallade till frälsning, till helgelse, till lidande, till enhet och till att nå ut. Ulf skriver t ex att lidandet är oundvikligt. ”Om vi inte accepterar detta kommer våra liv inte bli vad Gud tänkt att det skall bli. Du kan aldrig sortera bort allt lidande från det kristna livet, för då kommer du bara att sortera bort dig själv från det segerrika kristna livet.” Här är Ulf långt borta från det som på sin tid kallades för framgångsteologi.

Ulf skriver om något som varit väckelserörelsernas plågoris, nämligen att man i ivern och hängivenheten efter Jesus har dragit en snäv ring runt sig själv, den egna gruppen och den egna erfarenheten och uteslutit de flesta andra. Därigenom har man korrumperat det som man fått av nåd. ”Det har blivit ett medel för sekterism i stället för ett medel för att Guds rike ska utbredas i den här världen.”

Men idag fogas de kristna samman som levande stenar i det tempel som är kyrkan, Jesu Kristi kropp. ”När templet fogas samman blir det någonting som är större än du och jag. Allt utgår inte från dig eller mig eller någon enstaka liten kristen grupp. Den helige Ande verkar i den världsvida kroppen och använder och lyfter fram vem han vill för att göra det han vill.”

För snart 25 år sedan grundade Ulf Ekman ett nytt och mycket profilerat trossamfund i Sverige. När han nu ett kvartsekel senare ställer sig i spetsen för kristen enhet är detta en unik händelse. Jag kan inte påminna mig någon annan samfundsgrundare som gjort något liknande. Med sin senaste bok ”En helig kallelse” vill han vara en herde som leder sin församling in i kallelsen att betjäna andra: ”Om vi bara tillåter den helige Ande att bryta ner denna rastlösa självcentrering i våra liv och istället tillåter honom att fylla oss med sin gudomliga närvaro så spelar det till slut ingen roll om jag är först eller sist i ledet, om jag har yttre framgång just nu eller inte, om andra ser hur ’andlig’ jag är eller inte.”

Publicerad i Världen Idag den 18 juni 2007