Anders Brogren:

Europas galna historia

De flesta av de förändringar som skiljer Europa av år 1900 från Europa av år 2000 har varit sådana som en eftertänksam liberal i seklets början skulle kunnat förutse, skriver Svante Nordin (f. 1946), professor i idé och lärdomshistoria vid Lunds universitet, i ”Nittonhundratalet, En biografi, Makter, människor och idéer under ett århundrade” (Atlantis 2005). Det gäller välståndstillväxten, den ekonomiska och teknologiska utvecklingen, demokratins segertåg, kejsardömenas, monarkiernas och aristokratiernas försvagning, kvinnornas emancipation. Inget av detta skulle förvånat en liberal för hundra år sedan.

Däremot skulle det vara svårare att förutse de totalitära regimernas uppgång och fall samt de två världskrigen. ”Han skulle, kort sagt, inte ha förutsett det liberala Europas urspårning.”

Svante Nordin är en synnerligen kunnig och välskrivande ciceron genom vår närliggande historia. Han leder oss genom en porträttsamling där 77 minibiografier över ett urval av 1900-talets nyckelpersoner är upphängda till beskådande. Varje biografi är ett litet konstverk. Naturligtvis är Lenin, Stalin, Hitler, Churchill, Roosevelt och Mao porträtterade. Vi möter personligheter som general Moltke, suffragetterna Pankhurst, både mor och döttrar, Japans kejsare Hirohitho, konstnären Picasso, författare som Orwell, Gide, Mann, Sartre, Camus, filosoferna Heidegger och Marcuse, den judiska karmeliternunnan Edith Stein, Boris Jeltsin på stridsvagnen. Efter raden av biografier kommer så slutsatserna. Nordin drar upp de stora linjerna fram till den avslutande frågan: ”Vad hände under 1900-talet?” Vilka tankar kämpade om makten? Vilka idéer gick segrande fram?

Från vänster till liberal

Till segrare korar Nordin ”den liberala moderniteten”. I likhet med skribenter som Göran Skytte, Håkan Arvidsson och Lennart Berntson har även Svante Nordin ett förflutet inom vänstern. I en intervju i ”Lunds Universitet Meddelar” säger han: ”I min egen 60-talsgeneration ledde kärleken till rättvisan också fel. Vi såg att Vietnamkriget var orättfärdigt, glorifierade Nord-Vietnam och väntade oss inte det som kom efter 1975.”

Nordin är dock numera befriad från de teoretiska modeller som fortfarande hindrar somliga inom den svenska mediavänstern att fullt ut använda sin begåvning. Därför låter han t ex Margaret Thatcher, nog så provocerande för vänstern, få framträda som en betydande politiker när hon lyfte upp Storbritannien ur uppgivenhet och vanskötsel. Han understryker storheten hos den av vänstern illa omtyckte Aleksandr Solzjenitsyn medan vänsterns gamle kelgris Bertrand Russel närmast framstår som en löjlig figur. Den nyligen avlidne påven Johannes Paulus II får ett porträtt som visar de avtryck denne satte i världshistorien. Nordin uppmärksammar även påvens samarbete med Ronald Reagan och dess betydelse för kommunismens fall. ”När Ronald Reagan svors in som USA:s fyrtionde president den 20 januari 1981 innebar det att en ny era inletts i amerikansk politik”, skriver Nordin om denne president som ständigt underskattades av den svenska vänstern.

Nordin har ett väl utvecklat sinne för historiens ironier och sorglustiga poänger. Han tecknar ett porträtt av Michel Foucault, filosofen som uppvärderade det avvikande, viktig inspiratör för homosexaktivismen, en guru för många intellektuella. Hos Nordin möter vi emellertid Foucault i en helt annan roll, nämligen som kritiklös beundrare av Khomeini. Han stod faktiskt och väntade vid flygplatsen när ayatollan anlände till Paris i oktober 1978 men fick bara se sin idol på avstånd. ”Närmare än vid detta tillfälle kom Michel Foucault i själva verket aldrig den ledare i vars islamiska revolution han annars i artiklar och uttalanden investerade sin filosofis djupaste attribut och som han omgav med det hemlighetsfulla skimret hos ett poststrukturalistiskt helgonskap.” Här är Nordins ironi sublim. (Nordin, eller möjligen förlaget, har dock missat att Foucault är död. Han avled i AIDS redan 1984.)

Den som vill förstå 1900-talets historia har mycket av kunskap och analys att hämta hos Nordin. Han är både djupborrande och överblickande. Hans bok är dock ingen grundbok. Den förutsätter att läsaren redan kan sitt 1900-tal.

Historien som fars

Ett mycket annorlunda grepp om Europas historia tar den tjeckiske författaren Patrik Ouredník (f. 1957) i Europeana, Kortfattad historia om nittonhundratalet (Natur och Kultur 2005, översättning Mats Larsson). Somliga kritiker har reagerat mot boken och funnit den nästan osmaklig. Får man verkligen göra sig lustig över folkmord? Finns det inte gränser för vad som är anständigt att parodiera?

Men man måste förstå att Ouredník förvaltar en speciell tjeckisk humortradition med anor från den tappre soldaten Svejk. Humorn är tragedins yttersta konsekvens, vad som återstår när outhärdlighetens gräns blivit nådd. Det är inte Ouredník som är makaber, det är verkligheten. Så här börjar han: ”Amerikanerna som stupade i Normandie 1944 var resliga gossar som mätte i genomsnitt 173 cm, och om man hade lagt dem efter varandra, med fotsulorna vid hjässorna, skulle de tillsammans ha sträckt sig 38 kilometer.”

Den lilla boken borde helst läsas i högt tempo, i ett enda andetag, utan uppehåll. Berättartekniken påminner om den omdebatterade nobelpristagaren Elfriede Jelinek med sitt till synes osammanhängande staplande av absurditeter. Men Ouredník är inte riktigt lika obehaglig. Dessutom använder han fler skiljetecken. Meningarna, som i likhet med i de historiska böckerna i Gamla testamentet ofta inleds med ”och”, är inte onormalt långa. Stilen lyfter effektivt fram författarens budskap. Världen styrs snarare av galenskap än förnuft. Det parodiska är inte cynism utan förtvivlan.

Ouredník avslutar sin lilla bok med en ironisk hänvisning till Francis Fukuyama, berömd för sin teori om att historien slutade 1989 och att vi alla sedan dess kommer att leva som konsumenter i liberala demokratier med politisk och ekonomisk frihet: ”Men många människor kände inte till den teorin och fortsatte att göra historia som om ingenting hade hänt.”

Lärdomar för Europa

Historien går vidare mot nya misstag. Och alla lär inte av dem som redan inträffat. Européernas lärdom borde vara att människan behöver en högre makt att tro på. När tron på ansvaret inför en levande och aktiv Gud försvann ersattes den av nationalismen som i sin tur ledde till första världskriget. Som i sin tur ledde till de fascistiska, nazistiska och kommunistiska religionssurrogaten med andra världskriget som följd. Detta ledde sedan till det kalla kriget, där ett hänsynslöst ateistiskt system stod kärnvapenrustat mot en nation med valspråket ”In God we trust”. Krigsskådeplatsen var Europas järnridå men de europeiska makterna var närmast statister, även om åtminstone fransmännen hade svårt att inse det.

I Svenska Dagbladet den 29/12 2005 oroar sig förre vänstermannen, numera liberalen Lennart Berntson för ett växande motstånd mot Europas sekularisering. Det är allvarligt, menar han, eftersom grunden för ett rationellt tänkande är att man frigör sig från religiösa föreställningar. Det är svårt att tänka sig en demokratisk och sekulär stat i ett djupt religiöst samhälle. Därför är det dags att bjuda motstånd, anser Berntson.

Men lär oss inte Europas historia hur farligt det är med ett tänkande som saknar korrektiv som står över människan? Var inte just detta Europas olycka under 1900-talet? Är inte demokratins bästa skydd att så många samhällsmedborgare som möjligt är genomsyrade av bergspredikans anda? Var det inte just för att hindra ett upprepande av Europas lidandeshistoria som tanken på en europeisk gemenskap växte fram hos kristna politiker som Schuman, de Gasperi och Adenauer? Borde inte varningsklockorna ringa när radikala politiker vill driva igenom en EU-konstitution där man försöker dölja vår världsdels allt avgörande kristna arv? Vad har man då att sätta emot en målmedveten islamism och andra framtida totalitära rörelser? Inget annat än tomheten.