Mats Furberg: Jesu barnbarn. En väg till filosofin. Thales, Stockholm 2013. 142 sidor.

Mats Furberg, född 1933, har varit professor i teoretisk filosofi vid Göteborgs universitet. I en utlämnande självbiografi skildrar han sin väg från det fromma diakonhemmet via ordförandeskap i Kristliga Gymnasistförbundet (KGF) till avståndstagande från kyrkan och vidgade vyer genom den akademiska filosofin.

Jesus hade uppenbarat sig för fadern Georg, sjukvårdare i amerikanska armén, i en av första världskrigets skyttegravar. Georg blev diakon, förordnades till tjänst i Göteborgs kyrkliga sjömansvård och fick så småningom tjänstebostad i det nybyggda Fritidshem för sjömän vid Stigbergstorget (nuvarande Sjömansgården), varifrån jag minns honom.

Boken är visserligen en uppgörelse med faderns fromhetstyp, men det förvånar ändå att författaren skildrar honom med sådan utpräglad kyla. Fadern tycks ha varit mån om att utifrån en begränsad ekonomi se till familjens bästa och fick ta stort ansvar för hemmet, eftersom hustrun, författarens mor, hade psykiska problem och så småningom gled in i sin egen dunkla tillvaro.

Man får dock klart för sig att ingen far (eller mor) kan överföra sin egna religiösa upplevelse till sina barn. För många barn från fromma hem orsakar sådan välvilja i stället avståndstagande. Ännu vid mogen ålder känner författaren att det kyrkliga står för något »kletigt».

I skolan var Mats Furberg en enstöring. Han levde i böckernas värld och läste i smyg Hedenius Tro och vetande. Umgänget med kamrater på Hvitfeldtska läroverket tycks ha varit minimalt. Samma isolering upplevde han under ett års värnplikt på F9 i Säve. Först när han kom till Göteborgs universitets filosofiska institution (då i en ståtlig villa på platsen för nuvarande Universeum vid Korsvägen) kände han sig hemma. Professor Ivar Segelberg (bror till den högkyrklige Eric Segelberg) visade på luckorna hos de verbala sammanhang vi dagligen rör oss i. Vidareutbildning fick han under ett års studier för J.L. Austin i Oxford. Så rullade filosofkarriären vidare.

Religionspsykologiskt är boken mycket intressant. Vad jag särskilt fäste mig vid var att någon påpekade för Furberg att han inte hade någon humor. Han funderade över saken men begrep aldrig riktigt vad humor är.

I den själsliga utrustningen saknades också musiken. Han upplevde skolans sång och musik som »en mer raffinerad form av kritgnissel på svarta tavlan». Ännu i vuxen ålder hörde han bara »idel brus, ibland sövande, ibland plågsamt, alltid intetsägande. Att något viktigt var där för folk som verkade fullt kloka, det var en klåda. Gnisslet av en osmord vindflöjel sa åtminstone att det blåste och att vinden kantrade, men detta sa ingenting!»

Humor och musik, ja, det kanske är vad som man behöver för att uppfatta Guds tilltal.

Anders Brogren

Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 9/2015