Kalle Holmqvist: Gråkoltarna. En historia om klasskamp. Notis förlag, Malmö 2013. 125 sidor.

Kalle Holmqvist har tidigare gett ut böcker om bl.a. Kuba och Venezuela. Han har alltså hjärtat till vänster. Och med sitt hjärta har han skrivit om gråkoltarna, den väckelserörelse med Sven Rosén som centralgestalt som uppstod på Södermalm efter radikalpietisten Dippels Stockholmsbesök 1727.

Holmqvist sätter in gråkoltarna i ett klasskampsperspektiv och drar paralleller in i vår egen tid. Bibeln har använts för att legitimera makthavarnas förtryck. Gråkoltarna var enkla människor som genom kyrkans satsning på allmän läskunnighet själva kunde läsa Bibeln och då själva upptäcka alla de bibelställen som talar till fattigas och förtrycktas förmån. De ifrågasatte prästernas tolkningsföreträde.

Fattigdomsidealet blev levande på ett sådant sätt att de inte ville arbeta mer än som var nödvändigt för en basal försörjning. Holmqvist kan utifrån detta kritisera regeringen Reinfeldts arbetslinje.

Gråkoltarna ansåg sig ha ett inre ljus som gjorde det överflödigt med kyrkor och sakrament. De vägrade att låta döpa sina barn, något som får Holmqvist att kritisera Svenska kyrkans dopuppfattning så som den presenteras i Kyrkoordningen. »Varför Jesus Kristus inte skulle vilja förena sig med oss odöpta framgår aldrig», påpekar han.

Gråkoltarna blev en huvudvärk för de makthavande. Vad skulle man ta sig till med dem? Det är spännande att tillsammans med Holmqvist ta del av protokollen från de många instanser som försökte få bukt med de omedgörliga dissidenterna: Stockholms stads konsistorium, Hovkonsistoriet, Justitierevisionen, Kommerskollegium, Krigsrätten, Kämnärsrätten, Magistraten, Riksrådet, Överståthållarämbetet, Underståthållarämbetet, Kungl. Maj:t. Sympatierna hamnar utan vidare på gråkoltarnas sida, och man förundras över bristen på insikt och förstånd hos myndigheterna. Lika naturligt som det är för Holmqvist att dra klasskampsparalleller, lika osökt kan en SPT-läsare tänka på situationen inom dagens kyrka.

Man kan inte heller ta miste på författarens goda avsikter. Hans varma vänsterhjärta klappar för de fattiga. Men frågan är om hans analys av gråkoltarnas revolt är riktig. Utkämpade de verkligen en kamp för bättre materiella villkor? Tvärtom var de ju nöjda med sin lott. I stället för att arbeta ville de ha mera fritid för sina bönestunder och bibelstudier. Fattigare än de flesta andra på den tidens Södermalm var de inte. Snarare skulle man anakronistiskt kunna beteckna dem som lägre medelklass med titlar som student, smedsgesäll, glasmästargesäll, boddräng, soldatänka, kopparstickaränka och fastighetsägare.

Om vi sedan lyfter blicken utöver småfolkets Södermalm ser vi hur gråkoltarna ingår i en pietistisk och kyrkokritisk väckelse, där adelsmän och högre militärer många gånger var de drivande. Med sin historiematerialistiska utgångspunkt saknar Holmqvist sensorium för den avgörande andliga dimensionen.

I ett vidare idéperspektiv är det också fråga om individualismens frambrytande ur kollektivismens enhetssamhälle, fjärran från en marxistisk ideologi där klassen står i centrum i stället för individen. Om man skulle dra paralleller in i 1900-talet kommer man att tänka på den s.k. Flodbergskretsen och Sällskapet för främjande av kyrklig själavård, något som Magnus Olsson redogjort för i Stockholmsmystiken och gammalkyrkligheten, ett särtryck med artiklar som varit publicerade i tidningen Kyrka och Folk under 2014. I vår egen tid kan man nämna retreatrörelsen, tidskriften Pilgrim och olika kommuniteter, bl.a. i Bjärka-Säby. Eller varför inte alla de individualistiska alternativrörelser som numera frodas på Söder?

Anders Brogren

Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 9/2015