Christian Günther räddade tusentals judar

Under andra världskriget insåg statsminister Per-Albin Hansson att läget krävde en samlingsregering där också de borgerliga partierna ingick. Den känsliga utrikesministerposten anförtroddes åt den partipolitiskt obundne ambassadören i Oslo Christian Günther.

Günther har fått dåligt rykte inför eftervärlden. Under krigets tidigare skede då tyskarna fortfarande hade stora framgångar agerade han för anpassning efter deras önskemål. Han såg till att järnmalmsexporten från Kiruna kunde fortsätta att förse den tyska vapenindustrin med råvara, något som var absolut nödvändigt för att tyskarna skulle kunna driva kriget vidare. Svenska kullager, livsviktiga för att tillverka flygplan och fordon, exporterades i mängder.

Günther såg också till att tusentals tyska soldater kunde transporteras från och till Norge på svensk järnväg. Han drev fram beslutet att låta en fullt utrustad tysk division om 14 000 man ta tåget från Norge genom Sverige och Finland och östfronten. Fram till augusti 1943 när transittrafiken upphörde transporterades 2 140 000 tyska soldater på svenska järnvägar.

Günther lyckades med sin huvuduppgift, nämligen att hålla Sverige utanför kriget. Men han har fått bli syndabocken för den moraliskt tveksamma svenska eftergiftspolitiken.

Hurdan sorts människa var han egentligen? En biografi över den gåtfulle utrikesministern, den första i sitt slag, av journalisten Henrik Arnstad hämtar fram denne nästan bortglömde man ur skuggorna. 

Günther hade överklassbakgrund. Han tillhörde en från Tyskland invandrad släkt som introducerades på Riddarhuset 1720. Egentligen ville han bli författare och gav ut några samlingar med noveller och dikter men insåg att han måste försörja sig och började därför studera juridik för att kunna bli ämbetsman.

Han var avgjord ateist. Han både gifte sig och blev begravd borgerligt. Han kopplade av med att spela kort. Många pressande arbetsdagar i regeringsarbetet avslutades vid bridgebordet tillsammans med Per-Albin. Den verkliga passionen i hans liv var att spela på hästar. Ofta fick man söka honom på Solvalla där han trivdes bättre än på tjänsterummet i Arvfurstens palats där han helst avgjorde ärendena på egen hand utan att konsultera någon annan och utan att lämna anteckningar efter sig.

Det är en ganska osympatisk person som tonar fram ur rökdimmorna. Desto märkligare och helt okänt för de flesta är att flera tusen judar har honom att tacka för sina liv. När Förintelsen började bli känd under 1942 reagerade tjänstemän på UD, aktivt stödda av Günther, med att göra ”byråkratiskt motstånd” mot nazisternas planer. UD-tjänstemännen kastade grus i förintelsemaskineriet genom att ge extra sysselsättning åt grundliga tyska ämbetsmän. Svenska UD skickade ut officiella förfrågningar angående olika judar. Ibland ledde dessa byråkratiska utredningar till att de tilltänkta offren i stället fick resa till Sverige. Christian Günther öppnade Sveriges gränser för förföljda judar, trots att han var väl medveten om att han riskerade Hitlers raseri. Detta vid en tidpunkt när de allierade ännu inte börjat att intressera sig för saken och när det ännu inte fanns några utrikespolitiska pluspoäng att tjäna.

När de danska judarna följande år hotades av deportation till Auschwitz godkände Günther att de alla automatiskt fick visum till Sverige. UD instruerade svenska ambassaden i Köpenhamn om att hjälpa judarna att fly. Günther beordrade vidare den svenske ambassadören i Berlin att överlämna en protest till tyska utrikesministeriet. För första gången sedan Hitler 1933 tagit makten öppnade ett europeiskt land officiellt sina gränser för förföljda judar.

I januari 1944 godkände Günther att den svenske ambassadören i Ungern, Ivar Andersson och dennes medarbetare Per Anger fick hjälpa döttrarna till en judisk flykting att komma till Sverige. Nu började även amerikanarna att reagera mot Förintelsen och uppmanade neutrala stater att utfärda tillfälliga pass med avsikten att snabbt göra judarna till medborgare i sitt eget land och på så sätt rädda dem från gasugnarna. Andersson och Anger gjorde här en stor insats. Raoul Wallenberg, anställd i ett företag som ägdes av en judisk-ungersk affärsman, sändes så småningom med amerikanska pengar till Budapest till deras hjälp. Även om de flesta av Ungerns judar gick under var det ändå åtskilliga tusen som blev räddade.

Vad var det som fick Christian Günther att redan 1942 som ende utrikesminister i hela världen försöka hindra nazisternas folkmord? Vad som rörde sig i hans ateistiska inre behöll han för sig själv. Säkert betydde det mycket att hans son var gift med en judinna. Det lilla barnbarnet som hette Christian efter farfar räknades som jude. Att en ettåring enligt tyskarnas sätt att se skulle utrotas måste ha gjort farfar upprörd.

Inte kände Christian Günther sig som en hjälte. ”Märkligast är att Günther inte ens efter kriget – då han utsetts till Den Store Syndabocken – försvarar sig genom att hänvisa till utrikesdepartementets åtgärder för att rädda judar undan Förintelsen”, skriver Arnstad.

Kanske är det dags att, som den elfte svensken i ordningen, förklara Christian Günther som ”en rättfärdig bland nationerna” och skriva in hans namn på väggen i De rättfärdigas park vid Yad Vashem i Jerusalem.

Anders Brogren

Henrik Arnstad: Spelaren Christian Günther. Sverige under andra världskriget. Förlag: Wahlström & Widstrand.

Publicerad i Världen Idag 070629.