Blekingepräster

Efter 69 års arbete har Lundastiftets herdaminne blivit fullbordat. De 9000 sidorna avslutas med blekingsk kyrkohistoria.

Kyrkans biskopar och präster skall vara andliga ledare och föredömen. ”Tänk på era lärare som har talat Guds ord till er. Se hur de slutade sina liv och följ efter deras tro”, heter det i Hebr. 13:7. Redan i fornkyrkan nedtecknade man martyrakter och helgonbiografier. Genren utökades efterhand till att innefatta präster i allmänhet, även sådana som inte var så heliga.

Av någon anledning har intresset för avlidna prästmän varit särskilt stort i Sverige. Här har en rad olika matriklar och andra biografiska verk utgivits. Särskilt måste man nämna de herdaminnen, mer eller mindre utförliga, som utgivits i alla stift i Svenska kyrkan. Många skrevs under 1800-talet, men genren är fortfarande vid liv. Flera stift har under senare decennier fått nya herdaminnen utarbetade efter modernare principer.

Lunds stift med sina många församlingar och präster är det mest omfattande ur herdaminnesperspektiv. Redan under 1850-talet utgav kyrkoherden i Vellinge Severin Cavallin ett herdaminne i fem volymer, summa 2245 sidor. Cavallin är även känd som översättare av Arndts postilla och Roos andaktsbok.

Överbibliotekarien och chefen för Lunds UB FD Gunnar Carlquist (1889-1963) fick 1937 i uppdrag att ta fram ett nytt herdaminne för Lunds stift. Carlquist, som var en framstående personhistoriker, började med att samla material under flera år. Till sin hjälp hade han även excerpister som tog fram uppgifter ur danska arkiv, detta med tanke på att Lundastiftet under större delen av sin historia varit en del av Danmark.

Carlquist insåg att herdaminnet inte skulle komma att färdigställas i hans livstid. Han beräknade att det skulle komma att omfatta fjorton volymer. Det första bandet skulle handla om biskoparna. Först publicerades dock band 2 omfattande Oxie kontrakt. Sedan följde volymerna i snabb takt. Tempot ökade ytterligare sedan Carlquist gått i pension 1954. Vid sin död 1963 hade han slutfört utgivningen t o m band 9, d v s hela dåvarande Malmöhus län samt Österlen i dåvarande Kristianstads län.

Carlquist efterträdare som chef för Lunds UB TD Krister Gierow (1907-1979) fick ta över ansvaret och utförde viss forskning. När Olle Nivenius (1914-2002) blev biskop 1970 bad han Ingemar Brohed (f. 1940), professor i kyrkohistoria från 1978, att driva projektet vidare. Under Broheds ledning utkom band 1, biskopar och domkapitel, med monografier författade av flera olika kyrkohistoriker. Under Broheds ledning med bistånd av TD Kjell Barnekow (1910-1990), som även skrivit biografier i band 11 och 12, och TD Benkt Olén (1931-2002) utkom 1985 band 10, Åsbo och Bjäre kontrakt. 1991 utkom även band 14, ett arbete av FD Barbro Edlund (1909-2001) om de obefordrade prästerna. Sedan Brohed 1995 flyttat till Uppsala som Svenska kyrkans forskningschef blev det åter en paus i arbetet. 1999 bildades emellertid ett stiftshistoriskt sällskap i Lund som då fick ta över herdaminnesansvaret. Arbetet har sedan dess utförts av TD Owe Samuelsson (f. 1933). Denne har nu lyckligen fört hela projektet i hamn. Det fullbordade herdaminnet omfattar nära 9000 sidor med utförliga biografier över c:a 8000 präster samt personuppgifter om mer än 100 000 familjemedlemmar.

Samuelsson har valt att sätta en bortre gräns vid c:a år 1962. Vid den tiden avled Carlquist samtidigt som en pastoratsreglering genomfördes som kraftigt förändrade den kyrkliga indelningen, i synnerhet i Lunds stift. Samuelsson har använt sig av Carlquists excerpter samt kompletterat dessa med ytterligare anträffade uppgifter. De genealogiska uppgifterna har kompletterats av FM Bo Bergström.

Efter att Samuelsson 2001 resp. 2004 gett ut banden med de återstående Skånekontrakten utkom i år, 2006, del 13 som behandlar återstoden av Lunds stift, d v s Blekinge. Carlquist på sin tid räknade optimistiskt med ett enda band men där räknade han fel. Även om Blekinge är Sveriges minsta landskap på fastlandet finns där en mångfacetterad historia. Del 13 har därför kommit att omfatta två band. 13A behandlar Östra och Medelstads kontrakt medan 13 B förutom Listers och Bräkne kontrakt även innehåller en förteckning över stiftsadjunkter, Series pastorum för Malmöhus län 1948-61, Lärare vid Skånes lärdomsskolor fram till mitten av 1800-talet, ”Bemärkta präster” i Lunds stift samt register till samtliga band jämte församlingsregister.

En uppsvensk tror kanske att Blekinge bara är ett maskformigt bihang till Skåne. Inget kan vara mer felaktigt. Blekinges natur och folk har en helt egen karaktär som inte alls liknar Skåne. Jag talar av egen erfarenhet. I den mån man kan tala om en gemensam karaktär hos urinnevånarna i ett landskap skulle man kunna anföra kyrkoherde Truls Åke Wahlström (1854-1934) i Ramdala som ett exempel. Albert Lysander skriver i sin minnesteckning över denne att han tidigt visade ett drag av ”vulkanisk blekingsk häftighet. Hans fantasi närdes av allehanda sägner och skrock. Han var snar till vrede, men snarare att ångra, gottgöra och förlåta. Realism och romantik stredo om herraväldet hos honom.” (F ö hade Wahlström god kontakt med sina berömda konfirmander Värner Rydén, Ragnar Jändel och Fabian Månsson.)

Alltsedan Karl XI 1680 anlade en flottbas på den ur Augerums församling utbrutna Trossö har Karlskrona varit landskapets huvudort. Detta märks också i herdaminnet. Den nyanlagda staden fick inte mindre än tre församlingar: Amiralitetsförsamlingen, svenska församlingen och tyska församlingen.

Till Karlskrona överflyttades även amiralitetskonsistoriet, som var ledningsorgan för det sjömilitära kyrkoväsendet. Amiralitetsförsamlingen hade ingen kyrkoherde utan samtliga ordinarie amiralitetspräster, fyra à fem till antalet, var likställda. Varje eskader hade en egen amiralitetspräst med någon eller några skeppspredikanter under sig. I spetsen för amiralitetskonsistoriet stod amiralitetssuperintendenten, som tillika var kyrkoherde i den svenska församlingen (Storkyrkoförsamlingen) samt innehade Ramdala och Jämjö som prebende. I konsistoriet ingick amiralitetsprästerna som bisittare jämte kyrkoherden i tyska församlingen.

Amiralitetskonsistoriet avskaffades 1826 men amiralitetsförsamlingen levde vidare under en amiralitetspastor samt några bataljonspredikanter, senare benämnda amiralitetspredikanter. Därtill kom ett växlande antal av skepps-, konvoj- och expeditionspredikanter. Ecklesiastikstaten omfattade även sjukhuspredikanter samt lärare vid skeppsgosseskolan, kadettskolan, amiralitetsbarnskolan och amiralitetsfattigskolan. Därtill kom fångpredikanter, kastellpredikanter och predikanter vid kronoarbetsstationen på Tjurkö.

Bland de minnestecknade amiralitetssuperintendenterna märks Gustaf Adolf Humble (1674-1741) som 1730 avancerade till biskop i Växjö. Carl Thyselius (1768-1833) blev 1794 dömd till döden för majestätsbrott, benådades samt blev följande år kyrkoherde i Särestad, Skara stift, varefter han 1817 blev amiralitetssuperintendent, en syssla han skötte illa att befattningen drogs in efter hans död. Han skall dock ha varit en god predikant, varför Karl XIV Johan en gång vid anförda klagomål skall ha sagt: ”Nå, så sätt honom i arrest på predikstolen!”.

Bland de många amiralitetsprästerna märks Jacob Fabricius (1704-1741), som 1741 gifte sig med skaldinnan Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-1763) sedan hon blivit ”övertygad om hans dygd och gudsfruktan”. Det lyckliga äktenskapet avbröts efter endast sju månader då Fabricius dog efter i en ”febersjukdom”. Sin sorg uttryckte änkan i den berömda diktsamlingen Den Sörgande Turtur-Dufvan: ”Min lefnads lust är skuren af, Och döden är min längtan, Til dig du mörka tysta graf, Står all min trängtan…”

De svenska och tyska församlingarna slogs 1846 ihop till Karlskrona stadsförsamling som därefter kunde tillsätta sin egen kyrkoherde. Bland dessa märks ”kavajprästen” Gunnar Olén (1898-1990), uppvuxen i ett gammalkyrkligt prästhem i Göteborgs stift men huvudsakligen verksam i Karlskrona med omnejd utövande lägsta tänkbara lågkyrklighet. Hans gärning kantad av möten med egen strängmusik (kallas numera för team) i missionshus och frikyrkor är endast kortfattat beskriven men med hjälp av förteckningen över hans skrifter kan läsaren själv bilda sig en uppfattning i böcker som ”Kavajprästen berättar” del 1 och 2, ”Kavajprästen på resa” samt ”Kavajprästens hustru”. På norska föreligger ”Evangeliet i jakkedress”. Kavajen stod på den tiden för det vardagliga i motsats till prästkaftanen. I dag står kavajen snarare för något ganska strikt när präster kan hålla gudstjänst klädda i (fyll i själv…). Kanske kan man se honom som en föregångare till Oasrörelsen.

Bland stadsförsamlingens komministrar märks Tord Ström (1878-1955), sedermera sekreterare i Diakonistyrelsen, far till bl a biskop Ingmar Ström. Fadern säg ha saknat ”varje uns av salvelse”. Han utmärktes av sin kärva saklighet och orädda ärlighet samt engagemang i de sociala frågorna. Det är inte utan att man känner igen dessa egenskaper hos sonen.

Ju längre österut i Blekinge desto frikyrkligare. I Torhamn en befolkning om 3000 personer fanns 13 missionshus läser man i minnesteckningen över kyrkoherde Hans Nedin (1841-1923). I stiftets bortersta utpost, Kristianopel, ”en tummelplats för alla slag av separatism”, var det inte lättare för dennes prästvigningskamrat Bernhard Möller (1839-1924) med åtta missionshus på 2700 människor. Svårt att hantera för Möller som bokstavligen vuxit upp i Lunds domkyrka där fadern var domkyrkoorganist, känd för sin tonsättning av Atterboms ”Vindarnes kör”, en melodi idag mer känd som ”Arbetets söner”.

Mitt i landskapet ligger Ronneby. Som kyrkoherde där verkade Canutus Hahn (1633-1687) under åren 1671-79. Han blev sedan biskop i Lund och bidrog mer än någon annan till Lundastiftets försvenskning. Efter honom blev den i staden som dansk undersåte födde Haqvin Spegel (1645-1714) utnämnd till kyrkoherde men tillträdde aldrig.

Mest känd av alla Blekinges präster torde Peter Murbeck (1708-1766) vara. Denne store väckelseman var kyrkoherde i Fridlevstad 1761-66. Han var en av fyra söner till en smed i Karlskrona som blev präster. En broder blev amiralitetssuperintendent. En artikel i Lunds stifts julbok 1916 uppger att ”från hans verksamhet inom Fridlevstads pastorat finnas så gott som inga skriftliga eftermälen, men däremot en mängd berättelser, som fortplantats muntligen, generation efter generation intill våra dagar”.

Av kyrkoherdarna i Karlshamn har två blivit biskopar. Efter att bl a ha varit biskop i Visby och chef för ecklesiastikdepartement blev Christopher Heurlin (1786-1860) 1846 kyrkoherde i den lilla Blekingestaden. Redan året därpå blev han emellertid biskop i Växjö. En efterträdare i Karlshamn 1881-85 blev Edvard Herman Rodhe (1845-1932). Efter ett mellanspel som kyrkoherde i Norrköping blev han 1888 utnämnd till biskop i Göteborgs stift där hans farfar varit kyrkoherde i Valinge och farfars far i Slättåkra.

En stor väckelsepredikant var Rodhes företrädare i Karlshamn Nils Cervin-Stéenhoff (1805-1879), som även översatte Hillers sånger, kända från Roos betraktelser. Sin förbindelse med psalmförfattarinnan Betty Ehrenborg tvingades han bryta då hennes adliga anförvanter ansåg den då ännu obefordrade prästen vara ett alltför dåligt parti.

Som före detta kyrkoherde i Horred värmer det att läsa om Otto Lundgren (1855-1921), komminister i Karlshamn 1895-1921. Det berättas att han ”konfirmerats i Veddige i Halland på en tid då en schartauansk väckelse gick genom denna bygd och kom genom Andens tillskyndelse till templet i Horred, där komminister Anders Herder Block predikade ordet för väckta och sökande själar. Detta glömde han aldrig. ’I Viskadalen ligger det kyrkstämning i luften’, skrev han en gång långt därefter.” Jag kan tillägga att så är det fortfarande. En kuriositet är att Lundgren finns avbildad i Birgittasystrarnas parlatorium i Rom. Han har fått stå modell för magister Petrus från Skänninge.

Som ett ytterligare band mellan Blekinge och Viskadalen är det också med glädje jag läser minnesteckningen över min efterträdares farfars, Carl Adrian (1868-1949), som var kyrkoherde i Mjällby 1912-49. En företrädare till honom var den betydande väckelsemannen Hans Birger Hammar (1814-1862), farfars far till den nuvarande ärkebiskopen.

Sist men inte minst är stiftets till ytvidden största församling, Kyrkhult, bildad 1865 som en utbrytning ur Jämshögs församling. Här har gammalkyrklig väckelse med rötter hos Per Nyman på andra sidan Smålandsgränsen varit påtaglig in i vår tid. Församlingen andliga profil har i hög grad formats av dess förste kyrkoherde Per Rönbeck (1824-1895), som dessutom var en bygdens egen son. Jag har själv hört församlingsbor tala om hans avgörande betydelse för bygdens andliga liv. Minnestecknaren vid prästmötet 1900 skriver att han nitälskade för fromheten inom församlingen. ”Hans predikningar voro både instruktiva och hjärteböjande, utmärkta lika mycket för innehållets kraft och friskhet som för framställningens folkliga enkelhet och drastiska konkrethet. Han ägde i sällsynt grad förmågan att göra det djupsinniga fattbart för menige man och applikabelt på livets förhållanden.”

Lundastiftets nu fullbordade herdaminne visar vad präster kan betyda både på gott och ont. Förhoppningsvis kan dessa 15 band inspirera en och annan av dagens präster att bemöda sig om ett rätt herdasinne.

Anders Brogren