Så förändrades kollektbönerna när kyrkomötet fördes bakom ljuset

Vad är det egentligen som har hänt med kollektbönerna? Att de blev avsevärt förändrade i och med 2003 års evangeliebok märker varje präst som tjänstgjort med de tidigare versionerna från 1942 och 1983. Själv tycker jag att de nyare kollektbönerna inger en känsla av teologisk manipulation. Därför har jag själv fortsatt att använda bönerna ur EB 1983. De fungerar bra de flesta söndagar. Enligt förordet till EB 2003 kan prästen ”vid särskilda tillfällen” ersätta ”dagens bön” med någon annan bön. Och varje söndag är ju ett särskilt tillfälle. Att få fira högmässa är alltid en stor högtid, inte minst när man är emerituspräst.

Hur det ligger till med kollektbönernas förändring har blivit grundligt utrett i en längre uppsats av teol. och fil. kand. Dan Nässelqvist i Lund. Han har genomfört sin utredning så förnämligt att han av Svenska kyrkohistoriska föreningen blivit belönad med pris för 2009 års bästa uppsats med kyrkohistorisk relevans. Uppsatsen är också återgiven i Kyrkohistorisk årsskrift 2010.

Författaren har undersökt hur kollektbönerna gestaltats i svenska evangelieböcker från 1562 till 2003 och varför man gjort olika förändringar i dem. Vilka motiv har angivits för förändring av kollektbönerna och hur har motiven skiftat under perioden? Hur har kollektbönernas utformning i de svenska evangelieböckerna förändrats under perio­den? Har utformningen av kollektbönerna följt de angivna motiven och avspeglat dem? Om utformningen av kollektbönerna inte har följt de angivna motiven, vilka ytterligare motiv tycks i så fall dölja sig bakom förändringarna?

Kollektbönerna har studerats i evangelieböckerna från 1562, 1695, 1862, 1921, 1942, 1983 och 2003. Författaren har också använt sig av förarbeten samt annan litteratur.

Bönerna har en traditionell struktur alltifrån förlagorna i den latinska mässan. De består av fem delar: invokation, beskrivning, begäran, följd och avslutning. Hos oss ingår de tillsammans med valda bibeltexter i en ”evangeliebok”, ett begrepp som framför allt hör hemma i Svenska kyrkan och de nordiska folkkyrkorna. I andra kyrkor ingår detta material ofta i missale eller lektionarium.

Den första svenska evangelieboken utkom 1544 men av den finns inget exemplar bevarat. Därnäst utkom EB 1562, vilken hos mig väcker minnen till liv. Jag var nämligen god vän med privatforskaren Arthur Malmgren, som var övertygad om att Laurentius Petris kyrkoordningsförslag 1561 måste ha hört samman med en utgåva av motsvarande kyrkliga böcker. Hans idoga letande kröntes så småningom med belöning. 1963 lyckades han hitta ett exemplar av 1562 års dittills okända psalmbok med tillhörande evangeliebok och kollektböner, katekes samt ”Een liten Bönebook” på en så oväntad plats som Landsbókasafn Islands i Reykjavik! Under vintern 1965–66 var jag Malmgrens assistent och bollplank inför utgivningen av de två faksimilbanden och kommentarbandet. Men Malmgren fick själv aldrig se sitt arbete i tryck. I maj 1966, några dagar innan böckerna var färdigtryckta, omkom han i en trafikolycka.

Några större förändringar vad gäller kollektbönerna ägde inte rum förrän i EB 1921, uppger Nässelqvist. Det var då man införde en särskild rubrik för varje söndag. Man gjorde också varsamma språkliga revisioner. Några få böner byttes ut för att ”bättre ansluta sig till söndagens huvudämnen”. I ett förord markerades bönerna som viktiga för kontinuiteten med ”släkten som för länge sedan försvunnit hava”. Man ville bevara det väsentliga ”av vad fromma fäder skapat” som ”ett vittnesbörd om vår samhörighet med dessa släkten som gått bort, liksom med kristenheten på andra orter”.

Den revisionsgrupp under ledning av Oscar Krook som tillsattes 1939 ansåg dock att bönerna i EB 1921 starkt avvek från de latinska originalen. Detta berodde dels på sådana ändringar som reformatorerna gjort, dels också på inflytande från rationalism och pietism. I sitt förslag ansåg sig revisionsgruppen ha skapat bättre överensstämmelse med originalen så att ”åtskilligt av originalens kraft kommit till sin rätt”. Med vissa ändringar antogs detta förslag som EB 1942. I förordet sägs att kollektbönerna till större delen brukats sedan kristendomens införande i Sverige. De är ”gemensamma för den allmänneliga kyrkan” samt ”ett minnesmärke över det förgångna”.

I förarbetena till EB 1983 nämns däremot inget om kopplingen till det förflutna eller till den världsvida kyrkan. Viktig är däremot bönens koppling till dagens bibelläsningar eller till ett ”tema”. Inför EB 2003 poängterade man värdet av att bevara kollektbönens tradition men menade samtidigt att den hör samman med ”dagen och dess bibelläsningar och gudstjänst”. Denna spänning löstes genom att man lät en första serie bygga på den medeltida traditionen medan en andra serie fick anknyta till läsningarna och ”sammanfatta dagens innehåll i bön till Gud”.

Nässelqvist ser en tydlig utveckling från arbetet med EB 1921, där en koppling mellan kollektbönen och ett särskilt tema knappt nämns, till EB 2003, där en sådan tas för given. Han tror att denna utveckling beror på det minskade bruket av evangelieböner, sådana som fanns ännu i EB 1942. Rubrikerna dök, som sagt, först upp i EB 1921 och därifrån kan tanken att varje söndag har ett särskilt tema eller ämne ha utvecklat sig.

Från 1562 fram till 1900-talet skedde inga större förändringar med kollektbönerna, men från EB 1921 ökade förändringstakten. I EB 1921 och EB 1942 blev bönerna längre och ordrikare. Avslutningarna blev mer högtidliga samtidigt som bruket av ”en gudom” i avslutningen minskade. Bruket av ”Fader” i invokationen tilltog. Kopplingen till söndagens rubrik och tema blev starkare.

I EB 1983 mångfaldigades antalet förändringar. Bruket av ”Fader” ökade medan bruket av ”allsmäktig” minskade samtidigt som Guds barmhärtighet och närheten till Gud lyftes fram. Avslutningarna blev mer högtidliga och bruket av ”en gudom” ökade. För att inordna alla böner i den traditionella strukturen och för att anpassa dem till dagens tema försvagades kontinuiteten med de medeltida förlagorna.

Nässelqvist ser också en tydlig tendens i EB 1983 och EB 2003 att inte alls fokusera på människans egen synd och ondska utan i stället framställa det onda som något yttre, något som angriper oss utifrån, där de äldre bönerna hade en balans mellan både yttre och inre godhet och ondska och därmed uttryckte en mer dynamisk syn på människan.

Den arbetsgrupp som 2000 lade fram sitt förslag till ny evangeliebok lade visserligen större vikt vid de medeltida förlagorna, men i andra avseenden gjorde man förändringar tvärtemot förlagorna i syfte att skapa ett mer ”inkluderande språk”. När sedan Kyrkostyrelsen lade fram den skrivelse till kyrkomötet som resulterade i EB 2003 skilde sig dock detta förslag avsevärt från arbetsgruppens. Bruket av ”allsmäktige” eller ”som har all makt” hade nästan helt tagits bort från invokationerna, liksom ”en gudom”/”en Gud” från avslutningarna. I många fall hade ingrepp gjorts just i de delar där arbetsgruppen fört bönerna närmare de medeltida förlagorna.

Uppenbarligen föreligger här en ändrad mentalitet som varken medvetet presenteras eller försvaras. Detta väcker frågan om hur revision av liturgiska texter hanteras inom Svenska kyrkan. Vid evangelieboksrevisionerna under 1900-talet var två olika grupper eller kommittéer inblandade i revisionen. Den första arbetade, under minst två år, med att ta fram ett förslag, och den andra tillsattes efter remissomgången för att fortsätta revisionen, inte minst efter inkomna synpunkter, för att därefter presentera ett slutförslag.

Inför EB 2003 gick det annorlunda till. Nässelqvist skriver att evangelieboksgruppen fick tydliga direktiv för arbetet. Den arbetade under två och ett halvt år. Dess förslag skickades ut på remiss. Därefter lämnades dock ansvaret för att färdigställa ett slutförslag till kyrkosekreterare Aurelius i stället för till en bredare tillsatt kommitté. Efter ett tydligt och öppet förfarande fram till remissomgången är det därpå följande arbetet mycket svåröverskådligt, skriver Nässelqvist. Inte någon del av detta publicerades, förutom själva slutförslaget, vilket i sig saknar andra motiveringar än att man funnit skäl för redigering i remissvaren.

Nässelqvists undersökning visar dock att förändringarna gentemot evangelieboksgruppens förslag var betyd­ligt flera och mera omfattande än vad som anfördes i remissvaren. Det är fråga om sådana förändringar som inte efterfrågades av remissinstanserna. I något fall önskade dessa till och med motsatsen till vad som sedan gjordes. Flera ändringar strider dessutom mot de principer som evangelieboksgruppen ställt upp för revisionen. Trots detta fördes de in i kyrkostyrelsens förslag utan att beledsagas av några kommentarer om vilka för­ändringar som hade gjorts eller varför de hade gjorts.

När resultaten av remissvaren kortfat­tat presenterades i kyrkostyrelsens skrivelse till kyrkomötet var dessa alltså missvisande. Skrivelsen angav att första serien böner hade fått ”övervägande positiva omdömen” och att anknytningen till den medeltida traditionen hade uppskattats. I och med att många av ingreppen i evangelieboksgruppens förslag minskade eller helt tog bort anknytningen till den medeltida traditionen blev ett sådant utlåtande vilseledande. Kyrkomötets, liksom gudstjänstutskottets, ledamöter förleddes därmed att tro att de många remissinstanserna hade gett ett starkt stöd för det förslag som de hade framför sig, vilket alltså inte var fallet.

Nässelqvist anser att den motion som yrkade på att skjuta upp beslutet om ny evangeliebok samt att sända ut kyrkostyrelsens förslag på en ny remissomgång därför var välgrundad. Jan-Anders Ekelund och Berit Simonsson, vilka låg bakom motio­nen, ansåg att det ur demokratisk synvinkel kunde ifrågasättas om inte förslaget borde sändas ut på ”en ny remissomgång för att efterhöra vad församlingarna tycker”. Som skäl angav de bl.a. att kyrkostyrelsen hade genomfört ”ett stort antal förändringar ifrån det förslag som evangeliebokskommittén lagt fram”.

Gudstjänstutskottet yrkade dock på avslag av motio­nen. Detta motiverades bland annat med att det var viktigt att komma till ett första beslut i översynen av de kyrkliga böckerna samt med att Svenska kyrkan hade ett ansvar gentemot andra samfund att snabbt publicera evangelieboken, som också dessa samfund väntade på och planerade att använda. Kyrkomötet biföll gudstjänstutskottets yrkande.

Hur påverkas synen på Svenska kyrkans arbete med revision av liturgiska texter av vad som här framkom­mit? Nässelqvist menar att revisionsarbetet bör vara konsekvent och transparent och att de inblan­dade tydligt bör ange vad de har gjort och varför. Det faktum att man lade så mycket energi på transparensen i början av arbetet med EB 2003 gör bristen på densamma i slutet av arbetet än mer anmärkningsvärd. Anmärk­ningsvärt är också det faktum att man gjorde ändringar som inte bara saknade täckning i remissvaren, utan som dessutom gick tvärt emot dem och mot de principer som evangelieboksgruppen hade att arbeta efter. Vilken nytta gör principer och direktiv om de bara appliceras på delar av processen?

Det är i och för sig bra att ha en demokratisk process. Risken är dock att den resulterar i falsk öppenhet och låtsad demo­krati om de angivna principerna inte följs eller om slutredigeringen styrs av andra motiv än de som anges i remissvaren – motiv som aldrig publiceras eller försvaras. Slutsatsen blir att andra motiv än de explicit angivna har fått påverka utformningen av kollektbönerna i svenska evangelieböcker. Också dessa implicita motiv, liksom motiv eller idéer om att genomföra ändringar som snarast bottnar i en förändrad mentalitet gentemot tidigare generationer, måste anges och försvaras i revisionsprocessen om den skall kunna vara öppen, demokratisk, konsekvent och transparent, avslutar Nässelqvist.

Nässelqvists utredning ger oroande inblickar i hur saker och ting styrs från det Kyrkans hus i Uppsala som för närvarande tycks vara ett hus som kommit strid med sig själv. Närmast gäller att ta fram ny kyrkohandbok som skall vara klar 2015. Nu är det inte längre fråga om ”översyn” utan om ”revision”. Kyrkostyrelsen har beslutat att arbetet skall ledas ”av en av kansliet utsedd projektledningsgrupp”. Arbetets styrgrupp består av Cristina Grenholm, direktor vid sekretariatet för teologi och ekumenik, Anne-Louise Eriksson, forskningschef, samt Inga-Lena Arvidsson, enhetschef vid Avdelningen för kyrkoliv och samhällsansvar. Projektledningen består av Boel Hössjer Sundman, handläggare för kyrkans gudstjänstböcker, och Karin Sarja, projektsekreterare för kyrkohandboken. Genom gruppens ensidiga sammansättning har man angett i vilken riktning man önskar att revisionen skall ske. Vi kan förmodligen emotse liturgiska texter som vill förändra den kristna tron inifrån. Församlingarna får räkna med att bli överkörda.

Men i kyrkans historia har det alltid varit viktigt med de troendes reception. Det kan bli så att församlingarna ”ignorerar tillbaka” genom att låta bli att använda en mässordning de finner vara oacceptabel. Och då fortsätter det tillstånd som Kyrkostyrelsen 2009-12-08 beskriver så här: ”Det grundläggande problemet är att församlingarna, i sin ambition att fira gudstjänster som fungerar väl i vår tid, allt oftare avviker från gällande handbok.”

Anders Brogren

Dan Nässelqvist: Kollektbönen i svenska evangelieböcker 1562 – 2003. En analys av förändringar och deras orsaker. (Kyrkohistorisk årsskrift 2010, sid 27 – 65).