Kyrkan förbjöd allt roligt

Catherine Nixey: Skymningens tid. Kristendomens förstörelse av den antika världen. Fri Tanke, Stockholm 2023. 331 sidor.

Boken utkom 2017 under titeln The Darkening Age: The Christian Destruction of the Classical World. Den är utförligt recenserad, sida för sida, av ateisten Tim O´Neill på hans blogg History for Atheists. Enligt honom är boken en partisk polemik som framställer sig själv som en historisk analys men som är »easily the worst book I have read in years». Tyvärr saknar boken personregister. Den svenska översättningen, som misspryds av många anglicismer, är gjord av Linus Kollberg.

Titeln anspelar på begreppet the dark ages, myntat på 1300-talet av Petrarca, som klagade över att det var ont om skriftliga källor från tiden efter Västroms fall (secoli bui). Numera undviks denna pejorativa beteckning. Perioden kallas i dag för tidig medeltid och har av vår tids historiker blivit helt omvärderad.

Nixey är uppvuxen i ett strikt katolskt hem i det annars så frikyrkliga Wales. Hennes pappa var munk men lämnade klostret vid konvulsionerna efter Vaticanum II. Då träffade han mamman, som tidigare varit nunna. De gifte sig, men behöll sin katolska »tro på kyrkans fostrande kraft».

Rent personligen har Nixey fortfarande en positiv syn på sina toleranta föräldrar, medan hennes bok är en rasande, för att inte säga hånfull, uppgörelse med deras kristna tro, underbyggd med talrika exempel från den tidiga kyrkans förhållande till antikens kultur. Utifrån ett eklektiskt faktasamlande, redovisat i en omfattande litteraturförteckning, är framställningen obalanserad. Resultatet är en pamflett som inte håller akademisk standard, något Nixey kanske inte heller eftersträvar. Metoden är anekdotisk bevisföring. Tillvaron i det gamla Rom skildras i ett romantiskt skimmer, medan de kristna framstår som humorfria fanatiker som okritiskt tror på absurda och löjliga berättelser. Tankarna går till Viktor Rydbergs Den siste athenaren eller till den f.d. nunnan Karen Armstrong, som i en rad böcker skildrat all världens religioner som överlägsna kristendomen.

Nixey tycks dock inte inse att den senromerska drömvärld hon konstruerar inte var tillgänglig för alla, kanske bara för två procent av befolkningen i kejsartidens Rom. Den njutningsfyllda lyxtillvaro som rekommenderas av Catullus och Ovidius var beroende av slaveriet för sin existens. Människor var förbrukningsvaror lika mycket som någonsin ryska soldater i anfallsvågorna mot Bachmut och Avdiika. För de flesta var livet ett helvete, långt från den lustfyllda tillvaro som skildras på freskerna i Pompejis bordeller. Den antika pornografi och prostitution som Nixey förtjust beskriver var inget nöje för dem som blev utnyttjade. Kvinnor och slavar upplevde i stället den kristna moralen som en befrielse.

Med förment stöd av Gibbons berömda The History of the Decline and Fall of the Roman Empire (1794) skyller Nixey det romerska imperiets undergång på kristendomen. Numera ifrågasätts annars det sättet att tolka Gibbon. Förfallet hade börjat redan innan kristendomen var något att räkna med och berodde enligt Gibbon mer på vanskötsel och de styrande klassernas lyxkonsumtion.

Att den mentalitetsförändring som genom kristendomen spred sig i det romerska riket också åstadkom en viss aggressivitet mot tidigare värderingar är dock förståeligt. Redan i Apg. 19:19 berättas att de som bedrivit trolldom »samlade ihop sina böcker och brände upp dem offentligt». Att så många av antikens artefakter förstörts beror dock mer på tidens tand, krig och eldsvådor samt på att ortbefolkningen försett sig med byggnadsmaterial från obsoleta byggnader och monument. Vi kan dock beklaga att man inte agerat lika ansvarsfullt som i Budapest, där man samlat ihop inaktuella jättestatyer från kommunisttiden av arbetets hjältar i Szoborparken intill Puskás-stadion och där man dessutom i Mementoparken kan beskåda Lenin, Marx och Engels i kollosalformat.

Övergången till kristendomen skedde gradvis, i stort sett utan några omvälvningar. Inte ens den vidskeplige kejsar Konstantins omvändelse till kristendomen ägde rum så plötsligt som Nixey vill ge sken av. Snart nog, särskilt efter Västroms fall 476, blev det faktiskt kyrkan som vårdade och förde vidare det antika arvet. Den förkättrade Augustinus klagar i sin Genesiskommentar över att naiva kristna inte lyssnar till vetenskapen. När påven Benedikt XVI (Ratzinger) höll sin uppmärksammade föreläsning i Regensburg 2006 betonade han kristendomens beroende av grekisk filosofi. Han påminde om att inte bara Nya testamentet är skrivet på grekiska utan även Septuaginta, som är ett självständigt textvittnesbörd. Påven framhöll att det grekiska arvet är en väsentlig del av den kristna tron. Och den som i dag vill beskåda hedniska gudabilder kan lämpligen bege sig till Vatikanmuseet.

År 529 stängdes akademin i Athen av kejsaren Justinianus, en symbolmättad händelse som Nixey överbetonar. Platons akademi hade självdött långt tidigare, och den dåvarande nyplatonska akademin var grundad så sent som år 410. Symboliskt nog samma år, 529, grundade den av Nixey så avskydde Benedikt ett kloster på Monte Cassino. Från detta kloster civiliserades Europa under mottot Ora et Labora, riktat mot antikens förakt för kroppsarbete. Munkarna grundade dotterkloster i ödsliga nejder, odlade upp jorden, anlade trädgårdar, fiskdammar, smedjor, kvarnar och glasbruk samt inrättade bibliotek, allt sådant som är grunden för vårt nutida välstånd. Den kristna bakgrunden slår också igenom i sådana fenomen som demokrati, yttrandefrihet och t.o.m. ateism, något som påvisas av Tom Holland i Dominion, The Making of the Western Mind (2019) och Larry Siedentop i Inventing the Individual, The Origins of Western Liberalism (2014).

Nixey belyser mötet mellan antiken och kristendomen alltför vinklat för att tas på allvar. Läsaren lämnas kvar med den obesvarade frågan: Hur kom det sig att den mysiga hedendomen utkonkurrerades av den urtrista kristendomen?

Anders Brogren

www.brogren.nu