Lamin Sanneh: Summoned from the Margin. Homecoming of an African. Eerdmans Publishing, Grand Rapids, Michigan, 2012. 281 sidor.

Lamin Sanneh, född 1942, växte upp i Georgetown (Janjanbureh) på en ö i Gambiafloden, ca 30 mil från kusten och huvudstaden Bathurst (Banjul). Familjen liksom hela omgivningen var muslimsk. Fadern hade två fruar, Lamins mor och den andra som han kallar sin styvmor.

Mentaliteten i hans uppväxtmiljö var att allt är Guds vilja. Den kan man inte göra något åt. Någon förändring går inte att åstadkomma. Man kan bara hoppas på tur och på att få någon gåva av någon annan.

Genom att undersöka etiketterna i på varorna i handelsboden lärde sig Lamin att läsa. Problem fick han dock med texten Impregnated Safety Match, Manufactured in Sweden. Han hade ingen aning om vad Sweden var för något och undrade varför de skickade tändstickor till Gambia.

En dag hittade han en bunt papper som låg slängda på gatan. Det visade sig vara ett trasigt exemplar av Helen Kellers självbiografi The Story of My Life (1903). Boken om hur den blinda och dövstumma Helen Keller bröt sin isolering sprängde fjättrarna till hans dittillsvarande värld. Han lärde sig att inte misströsta. Livet innebär inte att foga sig under ödet utan i stället att se på tillvaron med nya ögon.

Det fanns ingen kristen kyrka i hans hemstad. Han hade aldrig sett någon Bibel. Någon kristen missionär fanns inte och han hade aldrig hört någon predika om kristendomen. Lärdomen kom från koranskolan där han redan från fem års ålder fick lära sig de arabiska bokstäverna.

Men så kom kolonialadministrationens västerländska skola till Georgetown. Många såg den som en farlig inrättning där man lärde sig tala de otrognas språk. Dock var även den skolan fri från kristendom. Liksom i andra kolonier ville britterna också här ha goda relationer med islam och motarbetade snarast kristen mission. (Likadant var det i de franska kolonierna.) Även i High School var andan strängt muslimsk, men där fanns tillgång till engelska böcker. Han började upptäcka en värld bortom Georgetowns horisont.

Han funderade mycket över Guds vilja med oss människor. När han efter skolan kom till Banjul undrade han mycket över den för honom så okända kristendomen. Mötet med enstaka nominellt kristna gjorde honom förbryllad, men han kände en dragning till Jesus. Så småningom ville han bli döpt och tog kontakt med metodister, anglikaner och katoliker, men alla tycktes vara ovilliga att ställa upp av hänsyn till muslimska repressalier. Till sist blev han i alla fall döpt av en motvillig metodistmissionär.

Via studier i Birmingham och Beirut blev han specialist på afrikansk islam och disputerade London. Sedan fick han tjänster i Ghana, Aberdeen och på Harvard, där han efter hand kom att ägna sig åt att forska i nutida global kristendom och mission. Någon sådan tjänst fanns dock inte på Harvard, men han blev då erbjuden en lärostol på Yale, där rasismen visade sig vara starkare än på Harvard. Som teologiprofessor med afrikansk och muslimsk bakgrund var det till att börja med inte lätt att bli accepterad.

Likadant var det i kyrkorna. Nominellt var han metodist och han sökte sig fram i olika församlingar, men märkte att de vita medelklassmedlemmarna hade svårt att förhålla sig till honom. Slutligen konverterade han till den romersk-katolska kyrkan, där han slutligen kände sig hemma, även om han tydligt ser dess problem.

Lamin Sanneh har en djup respekt för islam, som han ju känner av egen erfarenhet. Flera av hans böcker handlar om mötet mellan kristendom och islam. Respektfull dialog är viktigt. Som en kontrast till jihadismen framhåller han gärna den pacifistiskt präglade islam som sedan århundraden funnits i Afrika med sitt intellektuella centrum i Timbuktu. Som en intressant skillnad mellan islam och kristendom lyfter han fram det faktum att Koranen inte kan (får) översättas utan måste läsas på arabiska, medan Bibeln blivit översatt till en mängd olika folkspråk.

Han är kritisk till de liberala västerländska kyrkor där man inte längre tycks tro på det egna budskapet. Det gäller även mycket av missionsverksamheten, där man ligger lågt med budskapet, bl.a. av rädsla för muslimerna.

Däremot lyfter han fram den överraskande starka ökningen av antalet kristna i Afrika. I början av 1900-talet fanns 82 procent av världens kristna i Europa och Nordamerika. Idag finns där bara 35 procent. Kristendomens tyngdpunkt har förskjutits åt söder. När avkolonialiseringen i Afrika tog sin början hoppades man på en bättre framtid med nationalism och socialism. Sedan »ismerna» misslyckats har miljoner i stället vänt sig till det kristna budskapet.

Anders Brogren

Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 7/2015