Mikael Mogren – Mohamed Omar: Vem är du? En muslim och en kristen samtalar.

Modernistisk kristen och traditionell muslim samtalar

Mikael Mogren är född 1969 och uppvuxen på en skogsgård i sydöstra Närke, ovanpå en zinkgruva. Prästvigd 1996, teol. doktor i kyrkovetenskap på avhandlingen ”Den romantiska kyrkan, föreställningar om den ideala kyrkan på jorden inom Nya skolan till och med år 1817”. Den handlar alltså om kyrkosynen hos Uppsalaromantikerna kring Atterbom.

Han har vidare fått Anders Frostensons stipendium för psalmdiktning, är krönikör i Uppsala Nya Tidning, ledarskribent i Svensk Kyrkotidning samt varm förespråkare för kvinnliga präster. Således ligger han i pipeline för att bli biskop. Därför finns det anledning att lyssna till denne sentida Uppsalaromantiker.

Han har gett ut en samtalsbok, ”Vem är du?”, tillsammans med sin gode vän Mohamed Omar, född 1976 i Uppsala, son till azerisk far och en jämtländsk mor, som arbetat på Svenska kyrkans mission. Omar har konverterat från kristendomen till islam och är nu redaktör för kulturtidskriften Minaret.

Det är spännande att följa deras religionsdialog. När Mogren öppnar samtalet är han medveten om att han kan vara offer för ”orientalism”, en term som etablerades av Edward Said som beteckning för något av västerlandet konstruerat, något främmande, annorlunda, att spegla sig och bekräfta sig själv i. Framför allt får man dock intrycket att Mogren är en typisk västerländsk liberal, utrustad med såväl kluvenhet som skuldkänslor, i mentalt underläge inför en muslim som inte svävar på målet. Redan efter tre sidor förirrar han sig in i det postmoderna tungomålstalandet när han börjar orda om ”det där med Gud som människa, berättelsen om Kristus”.

Jodå, i den narrativa teologin blir den levande och uppståndne Frälsaren reducerad till en berättelse, som egentligen inte innehåller fakta i kunskapspositivistisk bemärkelse. När Omar lyfter fram Koranens betydelse genmäler därför Mogren försynt att ”det finns någonting skört med evangeliernas sinsemellan så olika och ibland motsägelsefulla berättelser”.

De exempel på ”motsägelser” i bibeln han sedan väljer är dock inte så välvalda. De har visserligen upprepats inför generationer av teologistuderande och går alla tillbaka på David Friedrich Strauss ”Leben Jesu” (1:a uppl. 1835-36, i svensk översättning 1841). Men eftersom dessa ”motsägelser” 170 år senare fortfarande lever i högönsklig välmåga finns det anledning att kritiskt granska dem.

Första exemplet gäller Jesu intåg i Jerusalem. Mogren skriver: ”Det är uppenbart att Matteusevangeliets författare har läst fel i den grekiska översättningen av profeten Sakarja. Det är därför det står att den väntande Messias skall rida in i Jerusalem både på ett åsnesto och ett åsneföl, samtidigt.”

Mogren gör en poäng av ordet kai i Septuaginta. Men detta lilla ord kan både vara konjunktion och adverb. Samma dubbelhet möter vi i även i den hebreiska textens motsvarande waw, som kan betyda såväl ”och” som ”nämligen”. Ur västerländsk synpunkt är det antingen-eller. Men så är det inte i den judiska kontexten. Där kan man ha båda betydelserna samtidigt, utan att den ena undantränger den andra. Talmud är ju uppbyggd så att högst olika Torahtolkningar står sida vid sida för läsarens egen begrundan, något som inte låter sig förenas med västerländskt dialektiskt tänkande. Profetian hos Sakarja är alltså tvetydig, i bokstavlig bemärkelse. Den kan läsas på två olika sätt, både som ”ridande på en åsna och en åsninnas fåle” och som ”ridande på en åsna, nämligen en åsninnas fåle”. Båda läsningarna är lika legitima. Men detta kunde inte Strauss förstå, fångad i den hegelska dialektiken som han var.

För att den messianska innebörden skulle bli tydlig valde Jesus, enligt ögonvittnet Matteus, att använda sig av båda djuren. Dock red han inte omväxlande på båda djuren, som vissa kommentatorer trott. Naturligtvis var han inte heller någon cirkusryttare som samtidigt red på båda två. Grundtextens ”han satte sig på dem” syftar på kläderna. Den allegoriska (typologiska) innebörden är att åsnefölet som ännu ingen suttit på representerar det nya förbundet, som följer sin moder, det gamla förbundet.

Inte heller nästa exempel är särskilt lyckat, när Mogren anser att Lukas broderar ut berättelsen om Jesu födelse till ”en hel judisk midrasch”. Midraschbegreppet låter sig väl inpassas i den narrativa teologin, det vill säga att det som berättas i julevangeliet aldrig ägt rum i ”kunskapspositivistisk” mening. Här anar man Strauss gamla skrönor i bakgrunden, dessa om att Augustus aldrig beordrade någon skattskrivning, att Quirinius inte var landshövding i Syrien just då etc. Se vidare SPT 5/2007, sid 138f!

Västerlänningen Mogrens tredje exempel gäller Jesu ord på korset där evangelisterna uppenbarligen anger dessa i olika ordning. Jo, förvisso! Detta anfördes, i hånfullt tonläge, redan av Strauss. Men också här behöver vi befria oss från centraleuropeiska teologiska konstruktioner. Redan Hugo Odeberg skrev om detta i ”Tillbaka till bibeln” (1944, sid 112): ”Den kronologiska och topografiska ramen för Jesu verksamhet i Johannesevangeliet vilar på historisk tradition, medan synoptikerna alls icke ha för avsikt att lämna något kronologiskt schema. Johannes har den historiska traditionen, synoptikerna den ideala konstruktionen.”

Jag har dykt ner på dessa för Mogren problematiska bibelställen för att visa, att även om han säger sig ”absolut” inte vara någon fundamentalist, så är han ändå, omedvetet, präglad av en biblicism som han inte kommit tillrätta med. Han försöker ta sig ur problemet med att säga att skörheten kanske är ”den kristna kyrkans stora tillgång”. Han framhåller att då måste man nämligen tolka skriften, vilket jag, illvilligt eller välvilligt, tolkar som att då öppnar sig subjektivismens alla underbara möjligheter för vilka bara bristen på fantasi sätter gränser. Mogren vill se sin kristna tradition som ”en välutrustad verktygslåda”.

Men då kan det komma någon annan och rota i verktygslådan, invänder Omar. Någon annan kan tycka att det som du tycker är fint skall plockas bort och att det som du vill plocka bort skall vara kvar. Omar genomskådar Mogrens subjektivism och avvisar den på ett finkänsligt sätt. Han påpekar att de kristnas bibel inte motsvaras av Koranen. Dess motsvarighet är i stället Jesus, ordet som blev kött.

Omar riktar också ett varningens ord till ”de som menar att man bör riva ut de sidor i heliga böcker som inte funkar i vår tid.” Han understryker att alla böcker måste läsas med kunskap. Man får inte omyndigförklara folk genom att tro att de inte klara av svåra texter. Du är kallad till präst, till att predika, påminner Omar sin vän om.

Men ”det bär mig ofta emot att predika”, skriver Mogren. Det kan man förstå. Fast det har nog inte med blyghet och brist på självförtroende att göra, som han själv tycks tro. Snarare med att det inte går att förkunna Guds ord om man först måste dekonstruera det. Det påminner mig om en son till en präst av den gamla liberalteologiska skolan som berättade om hur hans fader våndades varje lördagskväll inför söndagens predikan när denne var tvungen att rannsaka sig och ta reda på om det möjligen fanns någonting i texten som han själv kunde stå för.

Över huvud taget verkar Mogren inte vara så noga med detaljerna, vilket onekligen vidgar möjligheten till politiskt korrekta tolkningar. Att han placerar Ånge, där vandrarprästen David Petander var verksam, i Ljusnans dalgång i stället för i Ljungans betyder mindre för oss som bor söder om Dalälven. Betänkligare är när han skriver att det ”av allt att döma fanns kvinnliga apostlar på Paulus tid”. Men omedelbart reserverar han sig med ”i alla fall starka kvinnliga ledare”.

Förmodligen är det den genom genusglasögonen upptäckta ”aposteln Junia” i Rom 16:7 som är ute och vandrar igen, kanske tillsammans med ”påvinnan Johanna”, som enligt Boccaccio skall ha regerat på 800-talet, och i gott sällskap med Alvar Ellegård, Lena Einhorn och Dan Brown.

Det kan finnas skäl för oss alla att begrunda de riktlinjer för exegetiken som påven Benedikt XVI lämnade vid den nyligen avslutade biskopskonferensen i Rom:

1. Vid tolkningen av texten se den i ljuset av hela Skriftens enhet, ….. det är nödvändigt att tänka på Skriftens enhet.

2. Man måste tänka på att texten ingår i den universella kyrkans levande tradition.

3. Man måste beakta den harmoni som råder mellan de olika troselementen (trons analogi).

Eftersom Omar som f d kristen är väl insatt i kristna förhållanden blir det en viss obalans i dialogen. För det mesta är det Mogren som, nästan på lärjungavis, ställer frågorna. Omar ger utförliga svar, utan att darra på manschetten, ofta med den entusiasm som kan finnas hos en som ganska nyligen konverterat. Han presenterar islam på ett tilltalande sätt. ”Islam betyder fred”, hävdar Omar. Muslimer som inte kan svenska ordentligt översätter ordet med ”underkastelse”, men det är helt fel, påstår han.

Ett överraskande uttalande! En annan konvertit, Anne Sofie Roald, skriver i ”Islam, historia, tro, nytolkning” (2005, sid 16f) att ordet betyder ”underkastelse” eller ”överlämnande” men ”en nyare, vida spridd muslimsk förklaring av begreppet islam” är att det innefattar både ”underkastelse” och ”fred” eftersom även den betydelsen kan avledas ur roten s-l-m.

Omar framhåller att terror och självmordsbombningar är absolut och undantagslöst förbjudna i islam. I stort sett samtliga teologer och lärosäten i den muslimska världen har i stränga ordalag fördömt terrorhandlingar. Mogren blir dock inte helt övertygad om islams fredlighet. Han undrar om inte patriarkatet, den stränga uppdelningen mellan kvinnor och män bland muslimer, främjar en macho-kultur.

Nej, machokulturen har absolut ingen grund i islam. Omar tar profeten Muhammed som exempel. Han lagade mat, lappade sina kläder, sydde sina skor, var ödmjuk och stillsam i sitt sätt. De krigshandlingar som muslimerna deltog i handlade om att försvara församlingen som anfölls av de rika och mäktiga i Mecka. Profeten stod upp för de förföljda. Han var alltid beredd att förlåta. Han slöt flera fredsavtal och höll dem alla.

Här är det nog fler än Mogren som börjar gnugga sig i ögonen. Kristus avstod från makt och utblottade sig, påminner Mogren om. Muhammed var en militär ledare medan Jesu intåg i Jerusalem slutade med korset.

Men Omar är övertygad om sin sak: ”Där har du fel, min vän. Profetens makt var andlig, inte militär. --- Islam spreds blixtsnabbt eftersom människorna flockade till dess andliga budskap. --- Majoriteten av människorna i den muslimska världen är positiva till demokrati. --- Det är först i modern tid som idén om en islamisk stat dykt upp. --- Rätten att hoppa av eller på en religion är en av dessa [mänskliga] rättigheter. På den punkten finns inget utrymme för kompromissande.”

Omar tycks vara ärligt övertygad om detta. Men en läsare med normala historiekunskaper börjar sätta frågetecken för Omars tillförlitlighet. I och för sig förstår man hans strävan att distansera islam från muslimska terrorister och att på alla sätt framhålla sin religions fredlighet och demokrativänlighet. Men hade den muslimska expansionen under 6-700-talen varit möjlig utan militära erövringar? Och varför finns det, möjligen med undantag för Turkiet och Irak, ingen demokrati i muslimska länder?

Omars relation till profeten Muhammed är anmärkningsvärd. ”Min kärlek till profeten är större än den jag hyser till mina barn, min hustru eller mina föräldrar. Det är en oändlig och omätbar kärlek. Ur detta hav flödar kärleken till allt levande.” Man skulle knappast kunna tänka sig en kristen uttala sig så om t ex profeten Jesaja eller aposteln Paulus.

Något hos Omar som väcker frågor är följande: ”I varje ögonblick är kosmos nytt. Med den ena handen skapar Gud och med andra förstör Han/Hon.” Betyder detta att skapelsen är oberäknelig, att naturlagarna inte är att lita på? Är detta i så fall en förklaring till att den muslimska kulturen, efter en tidig blomstring, där man i sig integrerade den antika grekiska vetenskapen, sedan kommit på efterkälken gentemot västerlandet?

När det gäller frågan om kön och äktenskap skriver Omar att ”våra olika åsikter i den här frågan beror inte så mycket på att du är kristen och jag muslim som på det faktum att jag försöker hålla mig till den ortodoxa, traditionella åsikten medan du föredrar den modernistiska, progressiva”. – Så skulle man kunna sammanfatta hela det här samtalet mellan en muslim och en kristen!

Sedan boken skrevs har Omar emellertid förändrat sin position. I Expressen den 9 januari 2009 meddelar han nämligen att han blivit radikal muslim, detta på grund av Israels krig i Gaza: »Därför ansluter jag mig till den världsvida islamistiska rörelsen och därför stöder jag nu Hamas, Hizbollah och Iran. Jag är en radikal muslim. Och det säger jag med stolthet.» Han hyllar också Khomeini: »Vad som behövs i Egypten är en ledare av samma kaliber som iraniernas Khomeini.» Om sin inställning till al-Qaida säger han dock inte något.

Omars nya position innebär rimligen att han önskar Israels förintelse och annat som ingår i den radikala muslimska arsenalen. Frågan är om han kan stå kvar som redaktör för kulturtidskriften Minaret, som ges ut av det politiskt obundna och neutrala Minaretsällskapet. Mogren har brutit kontakten med Omar.

Anders Brogren

Mikael Mogren – Mohamed Omar: Vem är du? En muslim och en kristen samtalar. 221 sid. Cordia. 2008.