Snötäckt historia

Varför finns det så få kristna i Turkiet? De utgör bara 0,2 procent av en befolkning på 71 miljoner i ett land som berömmer sig av att ha en sekulär konstitution och där man absolut inte vill att islam skall vara statsreligion. I ett muslimskt grannland som Irak är de kristna 15 gånger vanligare, d v s 3 procent av befolkningen. Mullornas Iran har nästan 1 procent kristna och i det strängt islamistiska Pakistan är de inte mindre än 2 procent. Varför då så uppseendeväckande få i Turkiet?

För hundra år sedan såg det helt annorlunda ut. Den del av det osmanska riket som idag utgör Turkiet hade då ungefär 22 procent kristna. Hur har andelen kristna kunnat reduceras till en hundradel på bara hundra år?

Det beror på ett systematiskt folkmord som den turkiska staten genomförde, huvudsakligen under åren 1915-1923. Det gamla osmanska imperiet var mångkulturellt under muslimsk överhöghet men de kristna skötte om många viktiga samhällsfunktioner. När imperiet började falla sönder tog de ultranationalistiska och sekulära s k ungturkarna över makten. De såg de kristna som ett hinder för den turkiska identiteten. Under första världskriget kom de kristna att betraktas som femtekolonnare. Fram till 1923 dödade den turkiska armén, med hjälp av kurdiska frivilliga, omkring 2 miljoner armenier. Dessa tillhörde den armeniska kyrkan, världens äldsta folkkyrka, grundad redan år 301. Dessutom tog man livet av 350 000 greker, tillhörande den grekisk-ortodoxa kyrkan. I sydöstra Turkiet gick förföljelsen ut över de syrianska kristna. Här är dokumentationen sämre men antalet dödade anses vara mellan 100 000 och 200 000. Överlevande av denna kristna folkspillra kom under slutet av 1900-talet att fly undan ytterligare förföljelser till bl a Sverige.

Än idag förnekar den turkiska staten att något massmord över huvud taget ägt rum. En som emellertid har vågat utmana det turknationalistiska etablissemanget är Turkiets internationellt mest kände författare, den ofta som Nobelpriskandidat nämnde Orhan Pamuk (f. 1952). Redan tidigare har han engagerat sig för kurdernas politiska rättigheter. Förra året bröt han också tystnaden vad gäller det armeniska folkmordet. I en intervju med den schweiziska tidningen Der Tagesanzeiger sade han att ”trettio tusen kurder och en miljon armenier har dödats här och nästan ingen annan än jag vågar tala om det”. Därmed ansågs han bryta mot en lag som förbjuder förolämpande av den turkiska republiken och ställdes inför rätta i Istanbul den 16 december förra året men efter ett uttalande av justitiedepartementet den 22 januari beslöt domstolen att målet inte skall drivas vidare.

I höstas utkom Pamuk senaste roman ”Snö” på svenska. Den turkiska titeln är ”Kar”. Författaren har sagt att den är hans ”första och sista politiska roman”. Handlingen tilldrar sig 1992 i staden Kars i nordöstligaste Turkiet vid foten av berget Ararat, nära den stängda gränsen till Armenien. Det snöar i nästan hela romanen så att staden blir isolerad från omvärlden. Den blir därmed en metafor för det isolerade Turkiet. Människorna, inklusive huvudpersonen Ka, som annars lever som landsflyktig i Tyskland, är utlämnade åt varandra, vare sig de är kemalister, kommunister, islamister, kurder eller bara vanliga arbetslösa som försöker få dagen att gå på de många tehusen. Man både beundrar och föraktar det gudlösa Europa. Många av diskussionerna i boken handlar om flickor skall täcka huvudet eller inte. Pamuk är mycket skicklig på att lyssna in de olika kategoriernas sätt att uttrycka sig. Men hur än meningarna bryts och vem som än känner sig förorättad anser författaren att alla är lika drabbade av efterblivenheten och inskränktheten. I annat sammanhang har Pamuk sagt att det finns egentligen bara en enda konflikt, nämligen den mellan fattiga och rika.

Under sina många promenader passerar huvudpersonen Ka ofta förbi tomma armeniska hus och kyrkor. Hela staden är full av sådana. Det är Pamuks sätt att visa på det som inte får sägas rent ut, nämligen att Kars genom århundraden har varit en armenisk stad, ända fram till första världskriget. Från 1878 lydde området under Ryssland, varför där också finns en hel del förfallna ryska byggnader varav somliga till och med i baltisk stil. När ryssarna drog sig tillbaka kom turkarna och mördade den armeniska befolkningen. Detta är inte klart utsagt i boken men de stumma armeniska husen talar sitt tydliga språk.

Omslagsbilden visar en man, huvudpersonen Ka, som tänder en cigarett i det ymniga snöfallet. Ka i Kar i Kars. I bakgrunden syns en moské. Men frågan är om illustratören verkligen har läst boken. Ka samspråkar med många islamister, han besöker t o m en schejk, en muslimsk andlig ledare. Men ingenstans läser man att han går förbi en moské. Gång på gång passerar han däremot snötäckta armeniska kyrkor. De är en tyst påminnelse om den förintade urbefolkningen.

Men det som göms i snö kommer upp i tö. Förr eller senare måste EU-kandidaten Turkiet ta itu med sin förträngda historia.

Snötäckt historia

Anders Brogren