Pamuk, påven och patriarken

När Orhan Pamuk den 10 december tar emot nobelpriset i litteratur är han en av de yngre pristagarna genom tiderna. Han är född 1952 men ändå tillräckligt gammal för att ha upplevt en tid när man ännu kunde påstå att Istanbul var en brygga mellan öst och väst. Under 2600 år var detta en grekisk stad, även om den under de senaste 500 åren också haft ett markant inslag av islam.

Enligt Nordisk Familjeboks så kallade uggleupplaga uppgick befolkningen i Konstantinopel (namnet byttes 1926 till Istanbul) år 1910 till 1 106 000 personer: ”I detta antal äro nästan alla öst- och västerländska folk och religioner representerade. Muhammedanerna utgöra 43 proc., de fleste turkar, greker och armenier utgöra hvardera 18 proc., judar 5 proc. och utlänningar 16 proc., hvaraf en tredjedel greker från konungariket” d v s nuvarande Grekland utom norra delen. Om grekerna sades att de är ”bankirer, köpmän, läkare, arkitekter, sjömän och handtverkare”.Vidare fanns ”144 kristna kyrkor, hvaraf 61 grekiska, 38 armenisk-gregorianska, 14 armenisk-katolska, 26 romersk-katolska och 5 protestantiska, samt 41 synagogor”.

Men, skriver Pamuk, ”fler greker har lämnat Istanbul under de senaste femtio åren än under de femhundra åren efter 1453”, d v s året för turkarnas erövring av Konstantinopel. ”Det kosmopolitiska Istanbul jag kände från min barndom hade försvunnit redan innan jag blev vuxen.” Grekernas uttåg tog fart efter 1953 då turkarna firade 500-årsminnet av "Segern". Detta jubileum kulminerade i 1955 års upplopp då huligangäng vandaliserade grekiska speceributiker och mjölkaffärer samt bröt sig in i husen och våldtog grekiska och armeniska kvinnor.

I dag är Istanbul en etniskt rensad jättestad med 16 miljoner invånare, de flesta inflyttade turkar från den fattiga landsbygden.

Det moderna Turkiet med sin nationalistiska ideologi från republikens grundare Kemal Atatürk (namnet betyder ”turkarnas fader”) ägnar sig åt historierevisionism i stor skala. Efter folkmord på armenier, syrianer och andra, efter utdrivandet av de flesta grekerna samt undertryckande av kurderna anses nu alla medborgare vara turkar.

Pamuk har ”på spaning efter sin hemstads melankoliska själ funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning” heter det i Svenska akademins prismotivering. Särskilt gäller detta i boken ”Istanbul – minnen av en stad”, som 2006 kommit i svensk översättning.

Vi har all anledning att tacka Pamuk för hans frimodighet, för att han vågar tala sanning om sin hemstads förflutna. Att detta inte är helt riskfritt visar åtalet som förra året väcktes mot honom för att "offentligt ha skändat den turkiska nationalkaraktären". Rättegången blev visserligen stoppad men hela affären visade att Pamuk trampat på många ömma tår.

Det är inte ofarligt att, som i hans Istanbulbok, tala om ”den snabba brutala turkifieringen efter de statliga sanktionerna mot minoriteter” som medförde att många av de talade språken trängdes ut. Han skriver att han som barn, d v s så sent som på 1960-talet, blev vittne ”till denna kulturella rensning, för så fort någon talade grekiska eller armeniska för högt på gatan var det någon som ropade ’Medborgare, tala turkiska!’ Överallt syntes skyltar med samma text.”

Pamuk skriver att han som liten inte var särskilt intresserad av det bysantinska riket. Hans familj tillhörde den sekulariserade medelklass som blivit samhällsbärande skikt efter Atatürks revolution. ”Bysantinerna hade försvunnit i tomma luften, eller så hade i varje fall jag fått lära mig. Ingen hade berättat för mig att det var deras barnbarns barnbarns barnbarn som nu drev skoaffärerna, bagerierna och sybehörsaffärerna i Beyoğlu.”

Ursprungsbefolkningen har hela tiden drivits tillbaka med påföljd att Istanbul förlorat sin själ. Deras hus har fått förfalla eller brinna ner. Genom att fullfölja Atatürks europeiseringssträvan har staden mer och mer avlägsnat sig från Europa. ”Det handlar om känslor av skuld, förlust och avund när de sista spåren av en stor kultur och en stor civilisation plötsligt försvinner – ett arv vi var oförberedda eller ovärdiga inför, i vår rasande strävan att förvandla Istanbul till en blek, fattig andra klassens imitation av en västerländsk stad.” Hela staden är sliten, präglad av nederlag. Pamuk sammanfattar stämningen i ordet hüzün, det turkiska ordet för melankoli, något som har att göra med en känsla av djup själslig förlust.

Som en seismograf fångar Pamuk in hemstadens stämningar. Han iakttar det mesta, väjer inte för något men förlorar heller aldrig sin humor. Något som saknas i hans analys är dock förståelsen för hur religionen präglar människor. Genom sin sekulära medelklassuppfostran har han lärt känna islam som något som tjänstefolket i hans hem ägnade sig åt. Hans familj ansåg sig upplyst och gick aldrig till moskén. Istanbuls urgamla kristna tradition är naturligtvis ännu mer främmande för honom.

I detta turkifierade Istanbul residerar ännu patriarken av Konstantinopel. Han är den i rangen främste inom de ortodoxa kyrkorna med deras 150 miljoner trosbekännare samt nummer två i hela kristenheten efter patriarken av Rom, d v s påven. Benedikt XVI känner förpliktelsen att stödja patriarken Bartolomeus I i hans utsatta position. Därför beslöt han att resa till Istanbul. Redan när påven var kardinal Ratzinger hade han en stark känsla för den ortodoxa kristenheten och beklagade den splittring som inträdde genom den ömsesidiga bannlysningen år 1054. Hans företrädare Johannes Paulus II såg den romerska och den ortodoxa kristenheten som kyrkans två lungor.

Eftersom påven inte bara är en religiös ledare utan även statsöverhuvud i Vatikanstaten blev Turkietbesöket enligt det diplomatiska protokollet också ett statsbesök. Därför anlände påven först som den turkiska statens gäst till huvudstaden Ankara. I likhet med andra statöverhuvuden fick han lägga ner en krans i Atatürkmausoleet. Den impulsive premiärministern Erdogan från det muslimska Rättvise- och utvecklingspartiet beslöt i sista stund att skjuta upp sin resa till NATO-mötet i Riga för att personligen ta emot påven på flygplatsen. Efter tjugo minuters överläggningar med gästen meddelade den starke EU-förespråkaren Erdogan i en PR-kupp att påven är positiv till Turkiets EU-inträde.

Efter att ha klarat av sina förpliktelser som statsöverhuvud kunde påven sedan ägna sig åt resans verkliga syfte, nämligen att synliggöra den kristna minoriteten. Få länder har så liten andel kristna som Turkiet, bara en tiondels promille. Nu fick denna minoritet för en gångs skull världens TV-kameror riktade mot sig. Som efterträdare till aposteln Petrus mötte påven sin patriarkkollega i Konstantinopel som ser sig som efterföljare till Andreas, Petrus bror. Som två eniga bröder framträdde de på Andreasdagen den 30 november när de efter ”liturgin”, som mässan kallas i ortodoxa kyrkan, steg ut på patriarkatets balkong och hand i hand hälsade de troende.

Benedikt XVI siktar mot full interkommunion mellan de båda kyrkogrenarna. Några egentliga lärohinder finns knappast. Vad som skiljer är främst synen på påvens befogenheter. Ett problem är dock att patriarken av Konstantinopel inte kan föreskriva de tjugotalet olika nationella ortodoxa kyrkorna hur de skall agera. Påvens främsta problem är relationen till den i särklass största ortodoxa kyrkan, nämligen den ryska, som har sin egen patriark i Moskva. Där gäller tvisten framför allt de unierade kyrkorna, som firar gudstjänst enligt ortodox rit men är eller har varit anslutna till Rom. Under Sovjettiden tvångsöverfördes många av dem till Moskva.

Konstantinopel var en gång ett centrum för kristenheten. Till och med svenska vikingar blev där kristna då de värvade sig i den östromerske kejsarens livvakt. Jag har själv letat upp graffiti i f d Hagia Sofiakyrkan i Istanbul där en viking i runskrift ristat in namnet Halfdan. Men kanske är den 66-årige Bartolomeus I Konstantinopels siste patriark. De turkiska myndigheterna godkänner som ny patriark enbart den som är född i Turkiet som turkisk medborgare.

Dessutom stängde myndigheterna 1971 den teologiska högskolan i klostret på ön Halki (Heybeli) i Marmarasjön där tidigare nästan alla biskopar och patriarker blivit utbildade. Nu finns där bara tre munkar kvar. När man inte längre firar gudstjänst i en kyrka tillfaller den enligt lagen den turkiska staten. Sedan kan den bli moské, affärslokal, eller – som skedde med en katolsk kyrka i en anatolisk stad – bli porrbio!

De kristna i Turkiet behöver vårt stöd, mer än någonsin.

Anders Brogren