Från präst till prästinna

Eta (Margaretha) Christensson, född 1945 i Skåne, var lärare i Södermanland. Hon hade man och fyra barn men bröt upp ur äktenskapet och flyttade till Malmö. Där kunde hon etablera sig inom konsthantverk. Hon försörjde sig på att väva mattor och sticka växtfärgade tröjor. En av tröjorna köptes av gitarrläraren Teo (Gert) Törnqvist (f. 1953), som sedan kom att bli hennes livskamrat.

Visserligen trivdes hon bra med sitt nya liv, men tyckte inte att det gav henne någon intellektuell stimulans. Hon ville studera. Men vad?

Hon kom fram till att hon ville arbeta med människor i alla åldrar. Viss undervisning kunde hon tänka sig, men hon ville också ”hjälpa, läka, göra en insats i samhället”. Dock kunde hon inte tänka sig att bli socialarbetare eller läkare. Vad skulle hon då bli?

Plötsligt fick hon en oväntad idé. Hon kunde ju bli präst. Först skrattade hon åt den främmande tanken men efter en stund insåg hon att idén var genial. ”Varför hade jag inte kunnat komma på den tidigare?”

Men för att kunna bli präst skulle man ju ha en tro, vara religiös och ha kontakt med en kyrka. Visserligen hade hon alltid varit övertygad om att det finns en andlig dimension. Hon var döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan men hade aldrig varit aktiv där. I stället hade hon sökt sig till den katolska kyrkan. Det var hennes romantiska känsla för rökelse och mystik som lockade. Hon tilltalades också av att mässorna ibland sjöngs på latin till gregorianska melodier.

Framför allt var det dock jungfru Maria hon drogs till. ”Ofta gick jag till den vackra Mariastatyn i Malmös katolska kyrka för att få tröst för mina sorger.” Hon kände också sympati för Jesus Kristus. Båda var lika gudomliga, Hon gjorde inte någon skillnad mellan dem. ”Faderguden däremot hade jag svårt för.”

Efter ett tag insåg hon att vägen till präst i den katolska kyrkan inte stod öppen för henne. ”Först grät jag bittert över det, sedan lämnade jag den kyrkan lika hastigt som jag anslutit mig till den.” I stället ansökte hon om nytt medlemskap i Svenska kyrkan. ”Kyrka som kyrka, tänkte jag.” Hon sökte in till den religionsvetenskapliga linjen i Lund och bokade tid för samtal med biskop Per-Olov Ahrén.

Men livskamraten Teo, som var aktiv i Vänsterpartiet Kommunisterna, blev bestört. I hans kretsar ”var prästyrket något föraktligt” eftersom prästerna hindrade folket från att göra revolution. ”Men när jag berättade om mina intressanta och inspirerande studier övergav han efter ett tag sin gitarrlärartjänst och började läsa teologi även han.” Visserligen hade han ingen avsikt att bli präst, men greps efterhand av idén att reformera kyrkan och gick därför vidare till pastoralinstitutet. ”Vi drömde båda om hur vi som färdiga präster skulle bidra till att förändra gudstjänstlivet och därmed öppna för nytt andligt liv i kyrkan.”

Reformatorer i Blekinge

Efter prästvigning i Lunds domkyrka fick de båda tjänst i Blekinge och bosatte sig i Karlshamn. Nu skulle de förverkliga allt de drömt om under utbildningen. Ingen av dem kom från någon kyrkligt sinnad familj och hade inte upplevt något kyrkligt församlingsliv i praktiken. Sina erfarenheter hade de från ”Lunds okonventionella, kreativt utformade studengudstjänster och från samhällstillvända temagudstjänster,  med teman som fred, kvinnokamp, miljövård och homosexuell frigörelse. Vi kunde inte tro annat än att det skulle vara möjligt att förändra kyrkan och hade ingen tanke på att lydigt anpassa oss till ett traditionellt och, som vi såg det, andefattigt och stagnerat gudstjänstliv.” De trodde att världen var full av sökande människor som längtade efter tillfällen att förnya och fördjupa sitt andliga liv. Om de bara fick möjlighet så skulle dessa strömma till, de skulle finna varandra och tillsammans kunna förändra världen.

Men kollisionen med kyrkans värld blev ”förödande”. Syföreningsdamerna och kyrktanterna tycktes inte vilja ha någon förnyelse. Varje måndag blev hon inkallad till kyrkoherden som kritiserade henne för att hon inte tolkat bibeltexterna på ”på ett brukligt och godkänt sätt”. Men hon fick positiv respons när hon bjöd flyktingar på fest i församlingshemmet. Till en Barsebäcksmarsch mot kärnkraft fyllde hon en hel buss. I samarbete med naturskyddsföreningen drog hon folk till kyrkan vid en ”Skogens dag”.

Efter att ha varit ledig under ett år då hon födde sitt femte barn kände hon tillförsikt och var beredd att ta nya tag för att åstadkomma förnyelse inom kyrkan. Men efter några veckor började hon åter misströsta. Det var inte fråga om något kvinnoprästmotstånd. Även Teo gjorde samma erfarenheter. De passade helt enkelt inte in i kyrkan. Det var ett misstag att tro att de hade något där att göra. De sade upp sig från sina tjänster och kände sedan en enorm lättnad. ”Det var som om vi hade sluppit ut från något mörkt och trångt till friheten och ljuset.”

Häxa och prästinna

Allt detta hände på 1980-talet. Men åren gick. Hösten 1999 fick Eta hos en väninna göra en ”trumresa”. Hon fick kontakt med ”andarna” och gick en kurs i shamanism. Hon fick prova på att göra trumresor till ”underjorden” och ”övervärlden”. Med hjälp av en shamansk skallra kunde man uppfånga osynliga energier. Hon fick lära sig ”andesånger” och extatisk dans. ”Efter den dansen tillhörde mitt hjärta shamanismen.” Hon insåg att hon var en ”häxa” och började ge kurser med rubriken ”Möt Gudinnan inom dig! – en nybörjarkurs i häxkonst” i samarbete med TBV och Vuxenskolan. Sedan  blev det fortsättningskurser med kristaller, tarotkort och annan rekvisita. Efter den årslånga kursen invigdes de nya häxorna vid en nattlig ceremoni ute i skogen och fick ett diplom som berättigade dem till titeln ”legitimerad häxa”.

Numera försörjer hon sig som häxa. Hon har också blivit prästinna i ”den stora Gudinnans tjänst”. I sin ensamhet kan hon dansa inför fullmånen, samtala med gudinnan och lägga fram sina sorger och problem för henne. Detta är något helt annat än ”den patriarkaliska gudsbilden och kvinnoförtrycket inom kyrkan”, som finns hos Tertullianus, Augustinus och Thomas av Aquino men som ursprungligen infördes av det ondsinta ryttarfolk som någon gång i historiens gryning erövrade vår världsdel och slog sönder den gamla högtstående fredliga kulturen under gudinnans beskydd som tidigare fanns.

Den förtryckande patriarkala tendensen finns, enligt denna feministteologi, redan i Gamla testamentet. Eva betraktas som svekfull, moder Jord blir förbannad, trädet i lustgården (”har ofta ansetts vara ett äppleträd”) kan syfta på det äppleträd som den grekiska gudinnan Hera fick i gåva av jordgudinnan Gaia. Guldkalven är son till den egyptiska kogudinnan Hathor. Israels kungar river ner Aserorna som rests till gudinnans ära. Salomo kritiseras för att han byggde ett altare åt Astarte. Den ”intelligenta och självständiga Isebel” var en hängiven gudinnedyrkare och blev därför dödad tillsammans med Ahab som hon inspirerade till att bli gudinnedyrkare och så vidare.

Men även i Nya testamentet finner man samma förtryckartendens. Paulus försökte predika kristendomen i Efesos fastän folket där sedan gammalt vördade gudinnan Artemis. Men sådan var inte Jesus. Enligt en amerikansk antropolog, som Eta blivit undervisad av, påminner Jesus i flera avseenden om en shaman. Han drog sig ofta tillbaka till naturen, till bergen, öknen och trädgårdarna. Dessutom var han en healer. ”Han hade faktiskt alla de klassiska shamanegenskaperna.” Kanske hade Maria uppfostrat honom i den gamla gudinnereligionen och som vuxen beslöt han sig för att hålla sig till dess värderingar i stället för till den judiska Jahvereligionen. ”Så skulle det kunna vara. Han beter sig ju som en sann feminist.”

För tidigt ute

De flesta, vare sig de är troende kristna, ateister eller likgiltiga, skakar naturligtvis på huvudet åt stollerier som dessa. Men på en punkt skall Eta ha ett erkännande. Hon har varit modig och självständig och stått för sina åsikter. Det var hennes eget beslut att lämna kyrkan när hon insåg att hon inte lyckades ”förnya” den. Annars hade hon med viss smidighet och anpassningsförmåga kunnat hålla sig kvar inom kyrkosystemet och med tiden kanske kunnat bli stiftsadjunkt för teologiskt utvecklingsarbete eller handläggare för gudinnefrågor i Kyrkans hus. Kanske hade hon kunnat arbeta med Anders Wejryds klimatkonferens i Uppsala i november 2008 dit bland annat den praktiserande häxan Starhawk (Miriam Simos) flögs in. (Vad kostade hennes medverkan? Vem betalade?)

Men Eta var för tidigt ute. Idag är det annorlunda. Nu ryms nästan allt inom den öppna folkkyrkan, möjligen med undantag för trohet mot bibel och bekännelse. Sofiamässor är bara förnamnet. Det kan förekomma Emil-i-Lönneberga-”gudstjänster”. Vid ett dop i Skåne för en tid sedan sjöng man ”Här kommer Pippi Långstrump”.

Själv var jag för några år sedan med om en skräckupplevelse vid ett dop. Det förrättades av en kvinnlig präst. Hon gällde för att vara någon sorts liturgisk expert, vilket visade sig i att hon inte på något sätt följde ordalydelsen i kyrkohandboken. Jag tänkte att om det fortsätter så här kommer barnet inte att bli kristet döpt. Men när hon kom till själva dopmomentet återvände hon lyckligtvis till handboken. Sedan överlämnade hon dopljuset och förklarade att det symboliserar ljuset som  finns inne i barnet. Efteråt tog jag kontakt med stiftets biskop och undrade om det skall gå till så här. Men han suckade bara uppgivet och sa att ”prästerna bryr sig inte om vad jag säger”.

Då har jag faktiskt mer respekt för Eta Christensson. Hon utnyttjar åtminstone inte kyrkorna för sitt eget hokus-pokus. Men ännu bättre blir det när den helige Ande får utföra sitt verk. Då blir det som i Apg. 19: ”Många av dem som hade blivit troende kom och bekände öppet vad de hade ägnat sig åt, och åtskilliga av dem som bedrivit trolldom samlade ihop sina böcker och brände dem offentligt.”

Anders Brogren

Artikeln är publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 14/2011

Eta Christensson: Hellre häxa än präst. Bokförlaget Leva 2010. 331 sid. ISBN 978-91-974866-9-9.