"Du gav mig en folkkyrka, här står jag med en sekt!"

Stiftshistoriskt symposium i Västerås 1 –2 april 2008

Västerås var värdstift för årets stiftshistoriska symposium, som ägde rum i den vackra miljön kring domkyrkan och kyrkbacken. Vi välkomnades av biskop Claes-Bertil Ytterberg som dagen till ära, den 1 april, skolkade från sitt sista biskopsmöte för att utöva värdskap och för att kunna berätta för de tillresande stiftshistoriska sällskapen att det nu skulle bildas ett sällskap även i Västerås. Även Visby stift var för första gången representerat.

Biskop Ytterberg höll själv den inledande föreläsningen om ”Förändringens vindar, Västerås stift 1958-2008”. Han påminde om att det som är typiskt är något som Västerås stift delar med övriga stift. På 1950-talet hade man en folkkyrka i samhälleligt bakvatten samtidigt som man fortfarande levde med 1600-talets organisation. Kyrkan var ifrågasatt. Ekonomin var stram. Församlingarnas evangeliserande verksamhet fick finansieras med insamlade medel. I Ytterbergs hemförsamling Sura med bruksorten Surahammar hade man ett ”allmänt anslag” på 125 kronor som skulle räcka till församlingsarbete och kommunionskostnader. När den högkyrklige Rune Klingert 1955 kom dit som präst utbröt en väckelse. Antalet nattvardsgäster mångdubblades. Klingert begärde ökat anslag för att kunna köpa nattvardsvin. Men den lokale kyrkopolitiske pampen svarade honom att ”om man vill dricka mer vin så får man väl köpa det på Systemet som alla andra gör”!

Ungkyrkligheten fanns då fortfarande kvar i stiftet, främst representerad av Einar Billings svärson TD Erik Wallgren, sedermera kyrkoherde i Arboga. En andligt centrum blev också den 1945 grundade Rättviks stiftsgård som under sin dynamiske stiftsadjunkt Nils-Hugo Ahlstedt expanderade starkt. De internationella kontakterna och influenserna från andra kyrkotraditioner ökade. S:t Davidsgården blev centrum för en växande retreatrörelse.

Högkyrkligheten kom att prägla flera församlingar. Högkyrkliga präster intensivsatsade med församlingsveckor. Rune Klingert, som studerat hos engelska arbetarpräster, bad biskop Cullberg om att få bli missiverad till den värsta församlingen i stiftet. ”Då får du komma till Surahammar”, svarade biskopen. Där kom Klingert att leda en målinriktad församlingsverksamhet. ”Brukets andlighet utvecklades från sovande omedvetenhet till väckelse och liv. Jag vet det. Det är därför jag står här idag”, sade Ytterberg.

Vid sitt sista prästmöte 1961 kunde biskop Cullberg visserligen peka på den materialistiska livssynen som välfärdssamhällets avigsida, på likgiltigheten och en allt sämre kristendomskunskap men han såg även positiva tecken i tiden som att kyrkan höll sina ställningar och att ”behovet av gudstjänst och nattvard gör sig förnimbart också inom folkgrupper som länge stått främmande för Kyrkans liv”. Men Cullberg såg också orosmoln vid horisonten: ”Den största faran som hotar kyrkan är en statskyrklighet som förkväver evangeliet.”

De materiella förutsättningarna var inte goda på 1960-talet. Vad som gjordes fick bekostas inom den frivilliga ramen. En viss förbättring skedde när stiftstinget bildades 1968. När det 1989 blev en ny stiftsorganisation med utdebiteringsrätt tog Västerås stift för sig med en utdebitering om 8 öre per skattekrona. [Jfr t ex Göteborgs stift som har 3 öre!] Stiftet kunde stärka sin ställning men ”problemet är att vi inte vet hur vi skall bära oss åt för att spara nu när inkomsterna minskar”, sade biskopen självkritiskt.

Den i Västerås stift så omtalade folkkyrkligheten fungerade enligt den lutherska regementsläran så länge staten hade en kristen inriktning. Under andra hälften av 1900-talet förändrades förutsättningarna. ”Den starka staten” tog över allt mer av människornas liv. Makten flyttade från lokala centra till Stockholm. Folkkyrkosynen som från början mest fanns hos prästerna ”breddades” till de förtroendevalda. 1960 var 97,5% av stiftets befolkning medlemmar i Svenska kyrkan, en siffra som 2006 sjunkit till 81,8%. Efter 2000 är Sverige, enligt vissa politiska krafter, ett ateistiskt rike. Biskopen anförtrodde oss att han ibland har en (mar)dröm om att han på den yttersta dagen skall stå inför Herren och säga: ”Du gav mig en folkkyrka. Här står jag nu med en sekt!”

Detta var första gången jag fick tillfälle att lyssna till biskop Ytterberg. Han gjorde ett sympatiskt intryck. Hans öppenhjärtighet kan möjligen bero på att han nu går i pension. Det skulle inte förvåna om han kommer att sälla sig till den grupp emeritusbiskopar som talar ur skägget (eller mustaschen) när det redan är för sent. Jag fick en känsla av att Ytterberg ganska väl förstår vad politiseringen av folkkyrkobegreppet har inneburit. Men detta är en process han själv tagit del i. Politikens roll blev ju uppenbar i det tragikomiska valet av hans efterträdare där centern till sist vann över socialdemokraterna.

Intressant är också att biskopen hoppade över avsnittet i det utdelade manuset som handlade ”den förstärkning av de andliga resurserna” som de kvinnliga prästerna inneburit med hänvisning till att detta skulle tas upp i ett särskilt föredrag.

Biskop Ytterbergs föredrag var en intressant sammanfattning av 50 år i Västerås stift och i Svenska kyrkan. Men även om det slutade med ”djup tilltro till det evangelium som vår kyrka förvaltar” präglades det av vemod. Man kom att tänka på allt som såg löftesrikt ut i Västerås stift ända in på 1970-talet men som sedan maldes ner av politiseringen bakom kvinnoprästreformen.

Nästa föredrag av TD Urban Claesson, lektor vid högskolan i Dalarna, handlade om ”Einar Billings folkkyrka och dagens, analys och jämförelse.” Claesson disputerade 2004 på den uppmärksammade avhandlingen ”Folkhemmets kyrka: Harald Hallén och folkkyrkans genombrott. En studie av socialdemokrati, kyrka och nationsbygge med särskild hänsyn till perioden 1905-1933”. Där lyfte han fram den liberalteologiske Arvikaprästen Harald Hallén (1884-1967) ur skuggorna och visade att denne inte bara var en mysfarbror som på 50-talet var andra kammarens ålderspresident. I själva verket arbetade Hallén uthålligt i decennier för en ”demokratisk folkkyrka”, en sådan som nu blivit vår lott.

Claesson påminde om att i Billings värld var prästen en centralgestalt som representerade kyrkan i den lokala församlingen. Dagens folkkyrka är däremot svår att fånga in. Enligt lagen om Svenska kyrkan skall denna vara ”en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet”. Men Marita Ulvskog och övriga som utformat lagen uppfattar inte folkkyrka på samma sätt som Billing. För dem är den snarare ett andligt folkhem där folket är subjekt, enligt Claesson.

Förhistorien är också en annan än Billings. Det var Viktor Rydberg som i kyrkomötet 1868, det första efter ståndsriksdagens avskaffande, utvecklade folkkyrkotanken. I artikeln Om kyrka och presterskap i tidskriften "Framtiden" menade Rydberg att kyrkan står inför ett val mellan demokrati och prästerlig hierarki. Enligt Rydbergs uppfattning kunde alla, oberoende av personlig tro, räkna sig som kristna i etisk mening. Den motbild hans framställning kontrasterade mot var den lundensiska högkyrkligheten i ”den stora fakulteten.”

J A Eklund framträdde på studentmötet i Huskvarna 1907 med budskapet om att kyrkan måste erövra folket. Där talade även den tongivande liberalteologen Magnus Pfannenstill. Denne menade för sin del att folket redan var kristet och därmed kunde styra kyrkan. Han ville se en etiskt grundad folklig kristendom. I kyrkomötet motionerade Pfannenstill, som där representerade den teologiska fakulteten i Lund, om ett mer demokratiskt kyrkomöte.

Den så kallade biskopsmotionen till kyrkomötet 1929 skrevs av Einar Billing. Motionen förespråkade ett reformprogram för en moderniserad folkkyrka, som alla skulle ha rätt att utträda ur. För Billing var de viktigt att skilja mellan kyrkfolket och statens medborgare. Men detta var strax efter det så kallade kosackvalet 1928 där klassmotsättningarna drevs till sin spets. Socialdemokraten Artur Engberg, som redan 1920 motionerat om att avskaffa kyrkomötets vetorätt, såg Billings och Eklunds korstågsrörelse som ett försök av överklassen att domesticera arbetarklassen.

Riksdagen kom i stället att gå in för en reformlinje utifrån etniskt-nationell utgångspunkt. Denna linje förespråkades av Harald Hallén, som deltagit i Huskvarnamötet 1907 och som i Lund varit en hängiven lärjunge till Pfannenstill. Redan tidigt hade Hallén i riksdagen motionerat om att demokratisera kyrkomötet. Vid riksdagen 1928 motionerade han om en demokratisk synodalkyrka. Hallén lyckades så småningom vinna över Engberg på sin linje. Den reformistiska utvecklingen gick stegvis vidare. Kyrkofullmäktige infördes 1930. Vid kyrkomötet 1949 ökade lekmännens andel av ledamöterna. På 1960-talet framträdde inom kyrkan den socialetiska delegationen vars ledamot Arndt Johansson från Västerås stift, chefredaktör för Dala-Demokraten, pläderade för att folket skulle få rösta om kyrkans dogmer.

På tal om Arndt Johansson minns jag när han var gäst på Laurentiistiftelsen i Lund en vårkväll 1964. Vi studenter samlades i sällskapsrummet för att begapa denna märkliga varelse som skissade upp ritningarna till framtidens folkkyrka för oss. Efter föredraget var det completorium i kapellet som på den tiden var beläget i källaren. Arndt Johansson satt längst bak och såg besvärad ut. Väl uppkommen efter de underjordiska prövningarna utbrast han: ”I en kommande folkkyrka kommer ni inte att få ha några sådana här mässor.” Föga kunde han ana att den politiskt korrekta folkkyrkligheten några decennier senare i postmodern anda skulle sluka det liturgiska konceptet med hull och hår.

I följande föredrag var det dags att uppmärksamma årets stora jubileum. Uppgiften att tala om ”Kvinnliga präster i Västerås stift 1958-2008” hade anförtrotts åt kontraktsadjunkt Susann Senter, tidigare kyrkoherde i Arboga. Hon påpekade att det dröjde ända till 1975 innan biskop Sven Silén vigde någon kvinna till präst i Västerås stift. Vad kunde då detta bero på? Visserligen vigdes många till präster i Västerås i början av 70-talet men de rekryterande miljöerna för dessa var högkyrkliga eller ungkyrkliga och inspirerade därmed inte kvinnor att bli präster. Ett betydande tillskott av kvinnliga kandidater på 70-talet kom däremot från Finland eftersom det dröjde ända till 1986 innan kvinnor där tilläts bli präster. Numera är andelen kvinnliga präster i Västerås stift 40 procent. Sedan år 2000 har 15 män och 39 kvinnor blivit vigda i stiftet. Det totala antalet vigda under senare år har aldrig nått upp till antalet i de stora prästvigningskullarna i början av 70-talet.

Vad har då de kvinnliga prästerna tillfört? Susann Senter, som själv var en av de första i stiftet, har möts av reaktioner om att ”det var så fantastiskt med de första kvinnliga prästerna, det var så annorlunda”. Hon anser att vi måste ha en kyrka där vi speglar skapelsen, både manligt och kvinnligt. Men samtidigt är det bara en förändring på ytan när man menar sig ta in kvinnors erfarenheter. ”När skall vi tillsammans tala om vårt?”, undrade Susann Senter. ”Vad förväntar man sig att kvinnor skall bidra med?” Fastän ämbetet har öppnats för kvinnor ser strukturen likadan ut. Susann Senter var också orolig för den stora dominansen av kvinnor bland dem som numera prästvigs: ”Jag vill inte byta en myndighetskyrka mot en omsorgskyrka!”

Det var något i detta föredrag som inte kändes bra. Det kändes propagandistiskt. Skall det fortfarande behövas efter 50 år?

Man lämnades också med många frågetecken. Varför behövs det både manliga och kvinnliga präster för att ”spegla skapelsen”? I så fall måste vi underkänna vår Frälsare. Han kunde inte ensam ”spegla skapelsen”. Men det var inte heller hans uppgift. Han skulle i stället ”spegla” Gud. Och eftersom prästen vid nattvardsfirandet i sin tur ”speglar” Kristus så behövs inget tvekönat ämbete. Det är märkligt att i en teologisk reflexion kring prästämbetet ta sin utgångspunkt i den första trosartikeln i stället för i den andra.

Man undrar också över varför biskop Silén dröjde ända till sitt sista tjänstgöringsår med att viga kvinnliga präster. Han tycks dessförinnan inte ha gjort några rekryteringsansträngningar i den vägen. Däremot hade han mycket god kontakt med de många högkyrkliga präster som strömmade till stiftet under 60-70-talet. Han såg att de utförde ett hängivet församlingsuppbyggande arbete samtidigt som han kände till deras ämbetsteologi, även om han själv inte delade den på alla punkter. Hans allmänkyrkliga inställning måste ha breddats genom att han 1962-65 var Svenska kyrkans officielle observatör vid det andra Vatikankonciliet. Dessutom bör han ha varit medveten om farorna inom stiftet från Arndt Johanssons målmedvetna demokratiseringssträvanden som det säkerligen inte var så enkelt att stå emot. Förmodligen förstod att han de kvinnliga prästerna skulle tjäna som dörröppnare för krafter som inte var församlingsuppbyggande.

När det gäller 1958 års kyrkomöte kan man också undra över varför domprosten Nils Johanssons initierade och frispråkiga anteckningar från mötet så sällan åberopas. De var publicerade i SPT nr 6 och 7/2001 och finns även att läsa på nätet, kalin.nu/km1958.htm.

För dagens sista föredrag svarade den charmerande 82-åriga Irene Jansson, som nyligen gjort sin författardebut med boken Rättviksfolk, ett forskningsprojekt om människor i Rättvik mellan 1764 till 1864.

I Rättvik och en del andra församlingar kring Siljan skrev prästerna ner utförliga personalier som föredrogs i samband med begravningen. I sitt arbete som kyrkoskrivare i Rättvik har Irene Jansson kommit i kontakt med dessa så kallade personalieböcker. Materialet omfattar cirka 10 000 människoöden och Irene har valt att i sin bok återge 134 av dem.

Det var märkligt att få lyssna till några av dessa minnesteckningar. Personer från förr blev med ens som levande. Flera av dessa berättelser var mycket uppbyggliga. Vanliga enkla människor kunde i alla sina vedermödor leva ett rikt andligt liv jämfört med den ytlighet som dominerar vår egen tid.

Andra dagen inleddes med visning av domkyrkan samt en mässa som visade sig vara den sista gudstjänsten som Claes-Bertil Ytterberg ledde i egenskap av tjänstgörande biskop.

Därefter föreläste FD Björn Ryman om ”Stiftschefer i stiftets miljö från 1600-tal till 1900-tal”. Ur den långa raden av Västeråsbiskopar hade han valt ut Johan Kalsenius som var biskop 1735-1750. Ryman nämnde att den första paragrafen i ”fundamentallagen” (grundlagen) gällde enhet i religionen som det sammanhållande bandet i riket, detta före nationalismens tidevarv. Präster och biskopar kunde i och för sig gärna studera andra kyrkosamfund och t o m religioner, bara man inte ifrågasatte den officiella religionen. Problemet med pietismen och konventiklarna var att de undergrävde den enhet som var statens grundval.

Ryman framhöll också att stiften inte skilde sig så mycket åt under äldre tid eftersom biskoparna hade gott om tid att prata sig samman under de långa riksdagarna. Under 1700-talet stärktes biskopsrollen, något som markerades av att de sista superintendenterna försvann.

Den andre biskopen som Ryman valde att presentera var John Cullberg, biskop 1940-1962. Cullberg blev först filosofie doktor med en avhandling över Uppsalafilosofen Samuel Grubbe men senare även teologie doktor. Han utformade, samtidigt med Manfred Björkquist, en kristen humanism. Tidigt tog han avstånd från nazism och kommunism. Han var verksam i ekumeniska sammanhang där han bl a kom att samarbeta med John Foster Dulles, sedermera amerikansk utrikesminister, och Arnold Toynbee, känd för sitt stora arbete om civilisationernas uppgång och fall. Genom sin internationella verksamhet var han med om att påverka FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Cullberg var, som Ryman uttryckte det, en av de sista starka biskoparna. Ryman påpekade dock att biskopsrollen hade kunnat helt försvinna i demokratiseringsprocessen men att den inte gjorde det.

Efter avslutning med rapporter från de olika stiftshistoriska sällskapen kunde moderatorn Harry Nyberg hälsa välkommen till nästa års stiftshistoriska symposium i Luleå.

Anders Brogren