Väckelse i gränslandStiftshistoriskt symposium i Luleå av
Anders Brogren Luleå stift stod den 6-7 maj för värdskapet vid 2009 års stiftshistoriska symposium. Temat var ”Väckelse i gränsland” med föredrag om læstadianismen. Vanligen hålls de stiftshistoriska symposierna i april men, klokt nog, sköt man denna gång fram tidpunkten en månad. Fortfarande låg isen på fjärdarna runt Luleå. Vi ”sörlänningar” upplevde innebörden i begreppet ”vårt avlånga land”. Desto större var välkomnandets värme i stiftets hus invid den nygotiska domkyrkan. Vi hälsades där av domprosten Peder Jonsson samt FD Elisabeth Engberg, ordförande i Luleå stiftshistoriska sällskap. Som moderator tjänstgjorde docent Ragnar Norrman från Uppsala. Han överlämnade ordet till professor Oloph Bexell, Uppsala, som introducerade sin doktorand Lilly-Anne Østveit Elgvin från Alta i Nordnorge. Hon är lärare vid Høgskolen i Finnmark. Hennes intresse för læstadianismen väcktes vid ett besök i kyrkan i Karesuando där hon fick se Bror Hjorts altarskulptur med Læstadius, lappflickan Maria och Raatamaa vid Jesu kors. Hon fann att Læstadius har ett mycket metaforiskt språkbruk. Så talar han t.ex. om Gud som den himmelske föräldern. Det finns en nära förbindelse mellan teologin och språkbruket. Karaktäristiskt är betoningen av nycklamakten, att Gud omtalas som ”den äldste” (jfr. Dan 7:13) samt, inte minst, ”liikutuksia”.
Näste föreläsare var Sölve Anderzén, docent i kyrkohistoria och pensionerad komminister i Jukkasjärvi. Han berättade att han har sin bakgrund i Svenska Missionsförbundet i Värmland och var avvaktande vid sitt första möte med læstadianismen. Sedan blev han själv læstadian, gifte sig med en læstadiansk kvinna och har med henne nio barn. Han tillhör den gren som kallas ”de förstfödda” (västlæstadianer) och som är utbredd i även i Finland, särskilt i söder, i t.ex. Helsingfors, Lahti, Borgå. Vidare finns rörelsen i Norge, t.ex. på Lofoten, i Estland, Kanada och USA med stora församlingar i Minnesota. I Portland, Oregon, finns ett nybyggt bönhus med 4000 platser, där man har dubbla gudstjänster varje söndag samt tolv predikanter. Man har även byggt ett bönhus i Knivsta mellan Stockholm och Uppsala. Denna gren av læstadianismen har släppt kontakten med Svenska kyrkan på grund av dess liberala inriktning. Sedan några år tillbaka firar man nattvard i bönhusen. Rörelsen förrättar numera även dop och konfirmation. Sölve Anderzén har forskat om undervisningen av samerna under 1700- och 1800-talet. Visitator för denna undervisning var Lars Levi Læstadius. De samiska barnen i Karesuando och Jukkasjärvi blev inackorderade i finskspråkiga hem. Undervisningen skedde på finska. Den första fasta skolan började 1847 i Lainio med Johan Raatamaa som lärare. Hit kom Læstadius som inspektor och samtalade en hel natt med Raatamaa om huruvida det var förenligt med Luthers lära att ge ovillkorlig absolution. Den natten brukar anses som väckelsens födelsestund.
Lars Elenius, docent i historia vid Luleå tekniska universitet, talade över ämnet ”Stiftsledningen, læstadianismen och minoritetspolitiken i Norrbotten”. I Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa” utmålas Norrland som framtidslandet. Vid denna tid blev de samiska och finska minoriteterna uppmärksammade. Den svenska politikens mot dessa minoriteter har genomgått tre stadier: 1. Flerkulturell politik. 2. Assimilering och segregering, c:a 1870-1945. 3. Mångkulturell politik. Nationalismen, som ersatte den lutherska läran som nationens sammanhållande ideologi, kolliderade med kyrkan, som i reformatorisk anda ville att varje folk skulle få höra Guds ord på sitt eget språk. Biskoparna hade dock olika förhållningssätt till minoriteterna. Lars Landgren, som var biskop i Härnösand 1876-1888, var mycket aktiv vad gällde folkundervisningen. Som kyrkoherde i Delsbo hade han mött den i Hälsingland florerande Erik-Jansismen, som han sedan kom att jämställa med læstadianismen. För att bryta dess ”olyckliga” inflytande ville han ha statliga skolor i Tornedalen. Genom försvenskning skulle väckelsen motverkas och den moraliska nivån lyftas. Landgren efterträddes av Martin Johansson, som var biskop fram till dess att Luleå stift bildades 1904. För att få upplysningar om Tornedalen använde hans sig av den kontroversielle kontraktsprosten och kyrkoherden i Haparanda Per Olof Grape, som var en ledande læstadian och dessutom folkskoleinspektör. Johansson genomförde vad han kallade för ”finnmarksprogrammet” och inrättade statliga folkskolor.
En uppfattning om tidens stämningar får man i den dödsruna som Svensk Lärartidning 1901 publicerade efter Grapes död: I Haparanda afled natten till annandag pingst folkskoleinspektören, kontraktsprosten i Neder-Torneå Per Olof Grape. Hans bortgång inträffade just då allvarliga anmärkningar börjat riktas mot det sätt, hvarpå han i följd af sin religiösa åskådning gick tillväga vid utöfvandet af sin inspektörsbefattning. På grund af hans aflägsna boningsort kommo antagligen dessa anmärkningar aldrig under hans ögon. Men då inspektörsbefattningen uppe på ett så vidsträckt och viktigt område nu genom prosten Grapes frånfälle blifvit ledig, är det att hoppas, att regeringen skall låta sig angeläget vara att på denna post insätta en man, hvilken med klar blick för tidens kraf förenar en fri och af partihänsyn obunden ståndpunkt till skolans uppgift, så att folkupplysningsarbetet i dessa nejder må kunna fortgå till gagn för Sverige och utan onödigtvis tillskapade bekymmer och vanskligheter för de lärare, som där skola bära fram bildningens baner.
Ett fjärde föredrag om læstadianismen fick vi inte höra eftersom föreläsaren blivit sjuk. I stället ryckte professor emeritus Egil Johansson in. Han är känd för sin forskning i kyrkböckerna, något som bland annat resulterat i den filial som Riksarkivet har i Ramsele, där man skannar arkivmaterial. Han driver fortfarande forskningsprojektet ”Kyrkostudier, kris och förnyelse” vid forskningsarkivet i Umeå. Projektets syfte är att utifrån uppgifter om dop, konfirmation (dopuppföljning) och kyrkotillhörighet i kyrkans nya tillhörighetsregister ingående analysera den svenska kyrkotraditionen i dess möte med dagens mångkulturella samhälle. Jämförelser med utvecklingen i andra länder, främst i Syd- och Centraleuropa, ger internationella perspektiv. Materialet är sökbart på internet. De olika stiftshistoriska sällskapen redovisade sin verksamhet. I en klass för sig var, som vanligt, Skara stiftshistoriska sällskap, både vad gäller medlemsrekrytering och, framför allt, genom sin imponerande bokutgivning. Symposiets andra dag tillbringades i världsarvet Gammelstad och Nederluleå kyrka. Kunnig och entusiasmerande guide var den i världsarvet bosatte förre landsantikvarien Kjell Lundholm. Efter förhandlingarna deltog några av symposiets deltagare i en resa arrangerad av föreningen Læstadiusmuseets vänner. Reseledare var civilingenjör Hans Læstadius, barnbarns barnbarn till Lars Levi Læstadius. Vi som var med fick uppleva islossningen på Torneälv, ett imponerande skådespel för en ”sörlänning”. Men framför allt fick man en inblick i den andliga islossning som den læstadianska väckelsen inneburit på nordkalotten. Från det numera så dynamiska ”Eurocity” Haparanda-Tornio, som marknadsför sig som ”porten till Barentsregionen”, gick resan genom Tornedalen via Hietaniemi, Övertorneå och Pello till Pajala med besök i Læstadiusmuseet och Læstadius pörte samt avslutning vid graven på Pajala kyrkogård.
Något jag funderar på medan jag försöker smälta resans alla intryck är hur man i Luleå stift gärna framhåller det læstadianska arvet som något att vara stolt över, samtidigt som stiftsledningen följt med i vågen av liberalteologi och politisk korrekthet till den grad att man motat bort læstadianerna ur kyrkolivet. Ibland verkar det som att intresset för dem mera ligger på det etnografiska än på det andliga planet. Det enkla læstadianska småfolket kan duga som objekt för socialantropologiska studier men är annars någon sorts primitiv stam som man ser ner på. Den kolonialistiska mentaliteten sitter djupt. Vid ett besök i Lövånger 1964 hörde jag dåvarande kyrkoherden i Burträsk Olaus Brännström hålla föredrag om læstadianismen, ett ämne han skrivit sin avhandling om. Själv hade han EFS-bakgrund, men under sin tid som präst i Tornedalen lärde han sig finska och åtnjöt ett visst förtroende bland väckelsens folk. Men när han blev biskop föll han in i normaliteten och vigde kvinnliga präster till väckelsefolkets stora sorg. Biskop Rune Backlund gick ännu längre på populismens väg och besökte en gayklubb i Piteå. Den nuvarande biskopen Hans Stiglund hade som kyrkoherde i Haparanda stort förtroende bland kyrkfolket, men där är besvikelsen stor sedan även han vandrat in i den politiskt korrekta fållan. Någon sade till mig att det är ofta bara en handfull människor som kommer till gudstjänsterna i Luleå domkyrka, men när læstadianerna har gudstjänst blir kyrkan fullsatt. Kyrkoledningen skrämmer bort kyrkans trognaste medlemmar, Matt. 24:45ff. Mer eller mindre mot sin egen vilja tycks de bli tvingade att bilda egna samfund. |