Fors kyrka, Eskilstuna

Stiftshistoria och stiftsaktuellt i Eskilstuna

Årets stiftshistoriska symposium, det 25:e i ordningen, var för ovanlighetens skulle inte förlagt till någon stiftsstad. Arrangerande Strängnäs Stiftshistoriska Sällskap inbjöd den 6-7 april systerföreningarna från de andra stiften till Eskilstuna, dit vi välkomnades av värdsällskapets ordförande TD Mats Selén samt docent Harry Nyberg, moderator för Stiftshistoriskt Forum.

I det inledande föredraget betonade biskop Hans-Erik Nordin att vi måste lära av historien. Traditionen måste värnas men också ständigt nytolkas. Han framhöll den stora skillnaden vad gäller andlig struktur mellan Mälardalen och västra Götaland. I Sörmland med dess motsatser mellan godsägare och statare är kyrkans liv en relation till de andra. Främlingskapet är här större än i Närke där prästen har en mera självklart naturlig roll. Många av Sörmlands församlingar präglades på 1920-, 30-, 40-talen av högkyrklig väckelse bland prästerna. Denna blev dock ofta främlingsskapande då folk ställde sig undrande inför förändringarna i gudstjänstlivet samtidigt som det ofta fanns en brist på social aktivitet från prästernas sida. Man upplevde att prästen hellre besökte godsägaren än stataren. Med 1986 års kyrkohandbok har högkyrkligheten dock blivit liturgiskt normerande. Den gudstjänst som visat sig ha störst överlevnadskraft är högmässan.

Att stiftet numera inte längre kan betecknas som högkyrkligt beror främst på den ökade rörligheten. Dessutom är det numera ett mångreligiöst stift med Södertälje som främsta exempel. Intressant är att i denna stad med invandrade kristna från Mellanöstern och deras nybyggda katedraler finns nästan inga muslimer.

Även i Strängnäs stift har man genomfört sammanslagningar av församlingar. Dessa åtgärder har emellertid inte skett utifrån kyrkliga behov utan de ekonomiska och strukturella kraven har varit styrande. Medlemsminskningen är f.n. 0,8 procent om året. Den stora krisfrågan är dock denna: Har vi vitala gudstjänstgemenskaper som för tron vidare?

»Välkomna till sekulariseringens mittpunkt!», fortsatte biskopen. Här är konfirmationsfrekvensen 22 procent mot riksgenomsnittets 33 procent. Dopfrekvensen är 40 procent. Svenska Kyrkans Unga har nästan »tagit knäcken».

Något som dock ökat på senare tid är ett allt större intresse för öppen förskola. Detta har vuxit fram spontant, underifrån, inte som något påhitt från Kyrkans hus eller stiftskansliet. Mammor med barn samlas i kyrkorna och man försöker där ordna program för dem. Efter en sådan samling frågade en helt sekulariserad mamma: »Skulle vi inte kunna prata om Jesus nu när vi ändå är i en kyrka?» Ledaren blev villrådig inför frågan. I den sekulariseringen befinner vi oss nu.

Eskilstuna har mycket att erbjuda den kyrkohistoriskt intresserade, något som framgick av symposiets övriga föredrag. Arkeologen FL David Damell behandlade Eskil och kristningsprocessen. FD Lars Elfving redogjorde för Johanniternas lokala historia. När denna korsfararorden etablerade sig i Eskilstuna tilldelades de Tuna kyrka, Eskils gravkyrka, enligt en bulla utfärdad 1231 av Gregorius IX. Mats Selén och förre stadsarkivarien FD Bror-Erik Ohlsson, utklädd till biskop, berättade livfullt om Rademacher och den okända tyska församlingen. Därutöver gavs en glimt av Närke genom docent Björn Svärds föredrag om Gustaf Wilhelm Gumælius, prost i Örebro och även verksam som moderat-liberal kommunal- och rikspolitiker samt författare i romantikens anda.

Det blev även tillfälle att se stadens ståtliga kyrkor, Fors och Kloster, som flankerar den mäktiga Eskilstunaån. Rektor Arne Lindblom förevisade Klosters kyrka, ”Sveriges sista katedral”, och berättade att mindes när klockorna ringde vid kyrkans invigning 1929. Han gav också en orientering vid det Eskilsmonument som 1999 avtäcktes på platsen för f.d. Tuna kyrka, Johanniterkyrkan, och Eskils grav.

Anders Brogren