Bengt Stolt: Glimtar från gotländskt kyrkoliv. Ett kvartsekel i minnets ljus. Gotlands kyrkohistoriska sällskap 2012. 264 sidor.

Bengt Stolt, född 1923, är docent i matematik och teologie hedersdoktor. Åren 1924-1930 bodde han med sina föräldrar i Visby. Som värnpliktig återvände han till Gotland 1946 samt vid några senare tillfällen. Han var konservatorsbiträde vid några gotländska kyrkorestaureringar sommaren 1949. Under 1950-talet deltog han i Uppsala kyrkliga frivilligkårs färder till ön. Från sommaren 1961 har han varit sommargotlänning. Han har med andra ord ett långvarigt intresse för Gotland.

Även om lekmannen Bengt Stolt egentligen är matematiker måste han också anses vara expert vad gäller liturgi och kyrkobyggnader. Redan innan han 1953 disputerat i matematik hade han hunnit gett ut några kyrkobeskrivningar från Uppland. Bland hans många böcker och artiklar kan man särskilt nämna Kyrklig skrud enligt svensk tradition (1964). Hans sinne för humor visar sig i Prästhistorier (1976) med teckningar av den på sin tid kände Staffan »Staffans stollar» Lindén (1926-2000).

Med hjälp av sina brev och dagboksanteckningar har den flitige gudstjänstdeltagaren Bengt Stolt dokumenterat den liturgiska utvecklingen i Gotlands kyrkor under perioden 1946-1970. Hans nästan matematiskt noggranna redogörelser för prästernas klädsel, agerande och predikans längd under denna övergångstid är ur kyrkohistorisk synvinkel mycket värdefull.

Visby stift är särskilt intressant med tanke på den liturgiska förnyelsen. Ganska många av de gotländska prästerna sympatiserade tidigt med Rosendal och Giertz. När biskop Algot Anderberg 1961 gick i pension lyckades man rösta fram ett ur kvinnoprästsynpunkt vattentätt förslag med Olle Herrlin, 28 röster, Gustaf Adolf Danell, 24, och Ebbe Arvidsson, 22. Den högkyrklige, utåt synnerligen försiktige, Herrlin blev utnämnd. (Herrlin själv, liksom f.ö.Bengt Stolt, ville inte använda beteckningen »högkyrklig» eftersom den ger associationer till högfärd.) Herrlin var även ordförande i arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse. Följden blev att högkyrkliga teologer från hela landet sökte sig till Visby stift för prästvigning. Där kunde de, med biskopens tysta stöd, genomföra högkyrklighetens liturgiska program som ännu på 1960-talet upplevdes som utmanande, för att inte säga »katolicerande», ett då mycket gångbart skällsord. Många av de unga prästerna återvände dock efter kort tid till fastlandet, men deras liturgiska ideal kom efter hand att slå igenom i hela Svenska kyrkan.

Själv hade jag förmånen att sommaren 1965 vara s.k. tjänstebiträde på Gotland med vardagstjänst i Visby och söndagstjänst i olika kyrkor på landsbygden. Dessutom fick jag under min vistelse disponera stiftsadjunkten Kauko Terävuos vita Opel Rekord, med vilken jag utforskade natur och kultur, från Fårö till Hoburgen. Många av de personer som Stolt nämner i sin flödande name-dropping (personregistret omfattar tolv sidor) har jag egna minnen av, t.ex. den pensionerade domkyrkokomministern, prosten Nils Öberg, som tjänstgjorde på pastorsexpeditionen, då belägen i en flygel till själva domkyrkan. Han var en gammaldags ämbetsman, avgjord motståndare till alla nyheter, inte minst till högkyrklighet. Jag övade mig i konsten att skriva åldersbetyg, som jag sedan visade upp för prosten Öberg för underskrift. Han förmanade mig allvarligt att inte försumma att notera all avgående post i en postbok! I övrigt hade vi ingen närmare kontakt.

Desto mer hade jag att göra med de unga adjunkterna Örjan Lundquist och Sven-Erik Pernler. Örjan var klart inspirerad av den förnyelserörelse som utgått från St. Severin i Paris. De s.k. pastoralliturgiska idealen tillämpade han i Fridtorpsgården, en barack i södra delen av staden, där han firade högmässa versus populum varje söndagseftermiddag. Bengt Stolt ogillade i hög grad denna verksamhet. 1965 skriver han om de reformkatolskt inspirerade studenter i S:t Ansgar i Uppsala som alltmer kommit att »avvika från de traditionella kyrkliga former, som återupplivats i Uppsala under det senaste kvartseklet och som haft anknytning till äldre svensk tradition». 1967 skriver han med lättnad att sedan Örjan Lundquist lämnat Fridtorpsgården för att bli stiftsadjunkt »har gudstjänstfirandet där i vissa stycken återgått till mera traditionella former». Själva minns jag högmässorna i Fridtorpsgården som levande och engagerande med aktiva ungdomar. En av dem jag blev bekant med var svensk juniormästare i dragspel!

Stolt är inte den som lindar in sina åsikter om personer och företeelser. Att biskop Herrlin var ekonomiskt lagd döljs inte. Själv minns jag att biskopen, som på den tiden också var kyrkoherde i Domkyrkoförsamlingen, utsåg mig att ansvara för vykortsförsäljningen i vapenhuset. Varje kväll skulle jag räkna efter hur många kort som sålts av varje sort och stämma av mot kassan. Herrlin var mycket intresserad av den verksamheten och frågade mig flera gånger vilka motiv som sålde bäst. Jag vill minnas att det var den klassiska bilden med rosor i Fiskargränd och domkyrkotornet i bakgrunden.

Tillsammans med några högkyrkliga präster lyckades Stolt få genomfört att det sommartid varje vecka firades mässa någon vardagsmorgon i någon av öns kyrkor. Kommunikanterna var oftast fåtaliga, Stolt själv med maka samt några semestrande vänner från fastlandet. Man kan fråga sig vilket syftet var med dessa i geografin kringhoppande mässor där församlingsborna i stort sett lyste med sin frånvaro. Vad tänkte gotlänningarna om dessa gästspelande fastlänningar som tog över deras kyrkor?

Stolt föredrar korta predikningar. Detta är väl gott och väl om predikanten inte har så mycket att säga. Men sommaren 1947 upplevde han något som tycks ha rubbat hans cirklar. Den liturgi som kyrkoherde Nils Henrik Ronquist då utförde i Tofta kyrka var tämligen bedrövlig. »Men predikan! En den mest genomträngande väckelse- och botförkunnelse jag hört. Fick Schartau i tankarna…» Denna predikan var så bra att han misstänkte att den »tagits någonstädes ifrån» och att prästen möjligen använt en ärvd predikan.

Det kan ligga mycket i den misstanken. Under min sommar i Visby blev jag bekant med en församlingsbo som berättade att han i sin ungdom hört Ronquists far, kyrkoherde, teol. dr. Jacob Ronquist i Rone predika. Det var en predikan som gjort outplånligt intryck på honom.

Den som har anknytning till Gotland har mycket att associera till i Stolts bok. För den personhistoriskt och liturgihistoriskt intresserade är den »gefundenes Fressen».

Anders Brogren