Samtal med ateister För den som har en självklar gudstro är det svårt att förstå sig på ateismen. Själv har jag visserligen träffat åtskilliga som varit tveksamma till den kristna tron, åtminstone i den form de själva råkat möta den. Många har sagt att de ”inte slitit ut kyrkbänkarna”, att de ”tyvärr inte går i kyrkan så ofta”, att de träffat en väldigt trevlig präst när de var på en begravning, att de tycker att kyrkan borde modernisera sig, alt. inte borde modernisera sig. Allt detta är välbekant och påminner mig om den miljö jag växte upp i. Däremot har det varit långt mellan de tillfällen jag stött på uttalade ateister. Ofta finns det en ateism i praktiken. Man lever som om Gud inte finns. Men därifrån är det inte så vanligt att ta steget fullt ut och förneka Guds existens. En och annan sådan ateist har jag dock stött på. Det har ofta varit personer som på egen hand tänkt igenom för och emot. De har inte utan vidare velat ta över uppfattningar som de inte kan stå för. Ärligheten har drivit dem till en ateistisk ståndpunkt. Det verkar som om påven Benedikt XVI har rätt när han i encyklikan Spe Salvi framhåller att 1800- och 1900-talets ateism är en sorts moralism. Den är en protest mot orättfärdigheten i världen och i historien. För moralens skull man måste bekämpa Gud. Det är en ståndpunkt som jag kunnat förstå rent intellektuellt. Men ateismen måste sitta djupare än så. Långt fler tycks ju ha kommit till motsatt uppfattning när de ställts inför lidande och död och sökt sig närmare Gud. Utifrån en kristen inspiration har också många gjort stora insatser mot orättfärdigheten i världen. Är det något som brister i ateisternas utrustning, något i stil med att vara färgblind eller omusikalisk? Kan det vara som den kloke Jürgen Habermas ödmjukt konstaterade i sitt uppmärksammade samtal med kardinal Ratzinger i München 2004: ”Jag är religiöst omusikalisk!” Är det något i stil med ”den tidige” Wittgenstein, som i Tractatus på sitt autistiska vis utforskade logiken till den grad att han till sist nödgades förkasta sina satser som ”unsinnig”, för att därefter som ”den senare” Wittgenstein upptäcka att folk i allmänhet – tjänstefolket i hans barndomshem, invånarna i byn där han var folkskollärare, alla ”vanliga” människor – tycktes kunna förstå varandra utan att den språkliga information de utbytte var logiskt invändningsfri? I så fall skulle ateisterna vara de som ännu inte har kastat bort logikens stege och nått fram till insikten att ”wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen” (om det man inte kan tala måsta man tiga). När jag blev präst i Istorp för 31 år sedan fanns det bara en enda ”fritänkare” i socknen, en gammal ungkarl som kallades ”Klockemakarn” eftersom han reparerade urverk. Förmodligen uppfattade han tillvaron som ett stort urverk, konstruerat av sig självt. Tyvärr hann jag aldrig träffa honom eftersom han avled strax efter min ankomst. Jag fick emellertid i uppdrag att ge honom en kristen begravning. De anhöriga såg också till att han fick ett kors på gravstenen i stället för det kugghjul man annars kunnat förvänta sig. Det som postumt drabbade ”Klockemakarn” är väl sådant man ser som kyrkligt övergrepp inom Humanisterna, den organisation som under Christer Sturmarks ledning blivit en etablerad spelare i samhällsdebatten. Att denna organisation, som tidigare hette Human-etiska Förbundet, med sin snäva definition av begreppet ”humanism” ger sken av att representera en hel lärdomstradition är dock något som i hög grad irriterar Anders Björnsson, ordförande i det redan år 1896 bildade Svenska Humanistiska Förbundet med 4500 medlemmar (debattartikel i Expressen 12/4 2007). Eftersom jag själv alltid betraktat mig som kristen humanist tycker också jag att Sturmarks anspråk är stötande. Nu finns det emellertid en möjlighet att ta del av hur Christer Sturmark och hans ateistkolleger tänker. I den tjocka men lättlästa boken ”Personligt. Samtal med fritänkare” har Sturmark intervjuat 24 mer eller mindre kända personer. Med påsatt inspelningsapparat har Sturmark haft avspända och trevliga samtal som ofta leder in på väsentliga frågor. Sedan har han haft andra till hjälp för att skriva ut samtalen och redigera den tjocka boken. Några av de intervjuade är internationella storheter som Richard Dawkins, Sam Harris och Daniel Dennett. Dessa intervjuer är de minst givande i boken. Man får intryck av att den tillreste svenske ateistbrodern fått en halvtimmes audiens medan megastjärnan pliktskyldigt undsluppit sig några förutsägbara uttalanden. Mest känd av dessa storheter är ju Dawkins, bl.a. känd för böckerna ”Den själviska genen” och ”Illusionen om Gud”. Det skulle vara intressant att få veta hur denne koleriske man numera betraktar sin mecenat Charles Simonyi, amerikansk IT-miljardär och arkitekten bakom Microsoft Office. Simonyi har utnämnt Dawkins till ”Darwins rottweiler” och bekostat en för honom skräddarsydd Oxfordprofessur i The Public Understanding of Science. Men i november 2008 bar det sig inte bättre än att Simonyi gifte sig kyrkligt i Christinæ kyrka i Göteborg med en brud som dessutom gått på L M Engströms kristna gymnasium. Mer givande än mötet med de anglosaxiska storheterna är intervjun med fransmannen Michel Onfray. Denne menar att Koranen är mycket farligare än Bibeln eftersom den bygger på ”krigslogik”. Onfray konstaterar att vi har en antihumanistisk period i idéhistorien bakom oss. Det har allmänt hävdats att samhället enbart bestod av strukturer, fortsätter han. Det fanns ”nätverk, relationer, spel och maktspel och så vidare, men knappast några individer – inget subjekt.” Foucault förklarade att människan var död. Vår mänskliga potential var just ingenting i ett evigt universum. Men nu har ”alla nästan kommit över detta synsätt”. Den franska filosofin idag tar faktiskt hänsyn till subjektet, jaget, den individuella människan. Kritiserar Koranen gör även Dilsa Demirbag Sten, som vuxit upp i en kurdisk nomadfamilj, ateist med bakgrund i muslimsk kultur. Hon tycker att Koranen är väldigt dåligt skriven, fantasilös, torftig, med bristande logik, dålig språkbehandling, alldeles för många upprepningar. ”Litterärt sett är Bibeln betydligt bättre, men det hör inte hit.” Hon anser att islamfrågan hanteras dåligt i Sverige. ”Här finns en antydan om att man måste gilla islam, för om man ogillar islam gillar man inte heller muslimer, och då är man rasist eller islamofob, som det numera heter. Men islam är ingen etnicitet, det är en religion precis som kristendomen är en religion!” Muslimerna i Sverige får finna sig i och anpassa sig efter vad som gäller här. Även DN:s förre chefredaktör Hans Bergström oroas av islams ökade inflytande. Han säger att religionen ”inte längre representeras av de veliga svenska prästerna, som ju inte gör någon större skada”. I stället är islamismen ”en enorm fråga för vår tid”. I arabvärlden går den religiösa fanatismen hand i hand med ekonomisk, kulturell och vetenskaplig tillbakagång. I svensk debatt låtsas man som om diskussionen bara gäller några harmlösa kulturskillnader, medan det i själva verket handlar om förfärliga förhållanden. Justitiekanslern Göran Lambertz räknar sig visserligen som ateist men inspireras av KG Hammars gudsbegrepp. Han tycker om kyrkor och gudstjänster och tror att religionerna innehåller en kärna av sanning. Han är medlem i Svenska kyrkan eftersom han vill värna om de vackra kyrkobyggnaderna. Han anser att det behövs en särskild lagstiftning för religionsfrihet, något som Sturmark för sin del ifrågasätter. Skribenten Lena Andersson, mest känd för sitt överraskande angrepp på Jesus i det annars så trivsamma radioprogrammet ”Sommar”, vet att Gud inte finns. Visserligen inser hon, i likhet med de andra som medverkar i boken, att man inte kan bevisa att Gud inte finns. Men hon påstår ändå bestämt att hon ”vet”. Den kristna tron är inget man kommit fram till på rationell väg. Hon avvisar dock Alvar Ellegårds teorier och tror att det kanske funnits ”någon väldigt stark predikant, som sa något som lät bra”. Texten är dock skriven hundra år efter Jesus (vilket skulle innebära omkr. år 130!!!, min anm.). Dessutom är Bibeln resultatet ”av ett i någon mening demokratiskt beslut på ett kyrkorådsmöte i Nicea, år 325 efter Kristus”. Hon var ateist redan när hon gick och läste, även om farmor tyckte att hon skulle bli präst. Konfirmationsprästen var ”så otroligt korkad”. De var några tjejer som förstörde konfirmationsundervisningen och gjorde narr av det hela. ”Varför lät de oss hålla på? Varför satte de inte ner foten? Det var den jolmiga Svenska kyrkan, alla skulle trivas.” Samtalet med cancerforskaren Georg Klein handlar till stor del om hur kroppens celler uppför sig. När en cell inte längre fyller någon funktion måste den dö. Det är ”en absolut livsnödvändighet”. Något liknande händer med isolerade människor som ofta dör utan klara medicinska orsaker. Isolerade människor som bor i ombonade lägenheter har högre dödlighet än uteliggare, som har sitt sociala nätverk. ”De står i kommunikation med varandra och i det sammanhanget kan de få både respekt, uppmuntran och kärlek. Det är därför kyrkorna kan göra nytta – eftersom de arbetar med sociala signaler och bekräftelser.” Däremot har erfarenheten av många diskussioner med religiösa judar och kristna lärt honom att det är ganska meningslöst att diskutera själva religionen ”för man kommer ingenvart”. På frågan om vad som kan vara religionens evolutionära funktion svarar han: ”Jag tror det handlar om ett starkt behov av någon som bryr sig om, någon som avgör vad som är rätt och fel.” Han tycker att det är ganska obehagligt att tänka på döden. ”Jag är naturligtvis rädd för vad som kommer att hända, till exempel om jag skulle förlora kontrollen och bli något slags grönsak.” Men han nämner inget om när han en marsdag 1998 var nära att dö ute på Kottlasjön på Lidingö, något han själv beskrivit i en essä inför Karolinska Institutets 200-årsjubileum 2010. Isen brast under honom. Han kämpade förgäves för att ta sig upp men insåg att livet var slut. Tankarna gick kring de anhöriga. Stoiskt erinrade han sig reminiscenser från litteraturen. Snabba associationer for genom hjärnan. Men plötsligt sänkte sig en röd helikopter över honom. Efter några minuter befann han sig på Karolinska sjukhuset. Bakgrunden var följande: En kvinna hade ”av en tillfällighet” gått in i det rum där hon har utsikt över Kottlasjön. Hon hade tagit fram sin kikare, sett någon gå genom isen och ringt larmnumret. En ambulanshelikopter som på grund av en försening ”tillfälligtvis” befann sig rakt över sjön ”råkade” uppfatta det larm som var avsett för den ordinarie helikoptern. Den röda helikoptern sänkte sig omedelbart ner och kunde i sista minuten dra upp den drunknande Georg Klein. Inte ens då trillade polletten ner. För en gammaldags kristen står det klart att Georg Klein fick en förlängd nådatid. Men han är en riktigt envis gubbe som inte vill förlora kontrollen. Sture Linnér, docent i grekiska och Dag Hammarskjölds närmaste man under Kongokrisen, har först på senare tid förlorat sin panteistiskt färgade gudstro. Han bad aftonbön varje kväll fram till för fyra år sedan, men ”då slocknade min tro på den gode guden”. Det var när han såg hur hans ”djupt kristna” hustru pinades till döds i Alzheimers sjukdom. Han har många teologer bland sina vänner men har inte blivit klokare av deras förklaringar (jämför Jobs bok, min anm.). ”Detta har gjort att jag förlorat barndomens gudstro, även om jag som agnostiker inte helt utesluter att det finns en gud.” På frågan om gode vännen Dag Hammarskjölds gudstro svarar Linnér att denne dagligen läste de medeltida mystikerna. ”Dag ägde gudstro, men om han var bunden till den kristna religionen är tveksamt. Han ägde en oerhörd inlevelse i andra religioner.” Här kan man invända att det nog inte var möjligt för Hammarskjöld att dela sin tro med Linnér. Elsie Davidsson, i många år verksam inom Riksförbundet Kristen Fostran, arbetade på sin tid tillsammans med sin make för Hammarskjöld i New York. Paret Davidsson skötte hans hem och privata angelägenheter. Elsie har berättat att Dag Hammarskjöld var en troende och praktiserande kristen. I hans arbetsrum låg alltid en bibel uppslagen med dagens bibelord. Varje söndag körde chauffören honom till kyrkan. Denna kyrkofromhet var ett arv från hans moder. Richard Levi är chefsläkare på Rehab Station i Stockholm och docent vid institutionen för neurorehabilitering. Föräldrarna är sekulära judar från Polen. Hans mor tillbringade större delen av andra världskriget gömd i ett kloster. Morföräldrarna gömdes av nunnorna på en vind. Familjen överlevde kriget och har sedan dess årligen skickat presenter till dessa nunnor och munkar som skyddade judiska barn med risk för sitt eget liv. Levis son gjorde nyligen sin Bar Mitzva för en ortodox rabbin. Själv följde han sonens religionsundervisning men upplevde mycket av stoffet som ”synnerligen svårsmält”. Han tycker att det är anmärkningsvärt när folk uttalar sig tvärsäkert i dessa frågor – teister som ateister. Det verkar ytterst osannolikt att vi med våra begränsade sinnesförmögenheter skulle kunna förstå totaliteten av kosmos och universums ursprung. Det skulle förvåna om det inte någonstans i universum fanns en intelligens av något slag som vida överstiger vår. ”Om den uppfattningen inte är förenlig med rubriceringen ateist, då kan jag inte kalla mig så.” Hur ser han som neurolog på det faktum att många människor beskriver olika uppenbarelser? – Det är visserligen sant att man kan uppleva allt möjligt genom att stimulera hjärnan, genom droger eller genom att den blir skadad på andra sätt. Men man kan också göra ett tankeexperiment. Om man tänker sig en ö där alla människor är blinda utom en, så kommer denne ende seende att erfara en mängd saker som de blinda inte har möjlighet att förstå. ”Hur skall man till exempel beskriva upplevelsen av färgen rött för någon som aldrig sett en färg? Det kan inte uteslutas att vissa människor har upplevt Gud på motsvarande sätt.” Ständigt möter han människor med obotliga sjukdomar. Han kan inte se någon mening i lidandet och är besviken på teologins förklaringar. ”Den bästa eller minst dåliga är kanske att vi skapats med fri vilja”, men detta förklarar inte alla naturkatastrofer. ”För mig förblir teodicéproblemet olöst.” Richard Levi har upplevt att patienter valt att ta sitt liv. Det är emellertid ganska ovanligt. Oftare beror det på psykisk ohälsa än på ett rationellt och välavvägt beslut. Däremot begår många ett långsamt och indirekt självmord genom att missköta sig. Frånvaron av mening och identitet är då en viktigare orsak än allt annat. Gudstron kan vara till hjälp för många. ”Man kan finna en mening med sitt liv och en plats i tillvaron med hjälp av tron, och just detta är en viktig uppgift för religionen.” Kaj Fölster är dotter till Gunnar och Alva Myrdal. Hon berättar att hennes föräldrar var uttalade ateister (Marita Ulvskog var alltså inte den första kyrkoministern som var ateist eftersom Alva Myrdal innehade posten 1969–73, min anm.). Hon studerade i Indien då hennes mor var ambassadör i New Delhi och kom där i kontakt med ett projekt för att ge land till urbefolkningens adivasi och santal i delstaten Orissa. Projektetets ledare var övertygad om att religionen är Indiens gissel. (Det är bland dessa folk som bl a den dansk-norska santalmissionen har verkat och där nu förföljelser från hinduernas sida pågår. Många kristna har dödats och tusentals har flytt ut i skogarna. Men Kaj Fölster tycks inte inse att det kan vara skillnad mellan olika religioner, min anm.) Sedan kom hon att bo i Nigeria där hon fick se den kristna missionen på nära håll, vilket gjorde att hennes make, som var son till en tysk präst, slutgiltigt kom att lämna kyrkan. Visserligen hade missionen åstadkommit mycket bra i form av bistånd, skolor och sjukvård. Men samtidigt blev människorna berövade tilliten till sina egna värderingar. (En annan uppfattning får man i artikeln As an atheist, I truly believe Africa needs God i The Times den 27 december 2008, skriven av den kände politikern och kolumnisten Matthew Parris. När han rest i Afrika har han lagt märke till att människorna har ett annat ansiktsuttryck i trakter där missionen verkat. Om man skulle ta bort det kristna evangeliet från Afrika utlämnar man kontinenten till ”the mercy of a malign fusion of Nike, the witch doctor, the mobile phone and the machete”. Jag minns också hur en ateistisk släkting, som på 60-talet gjort en reportageresa för Aftonbladet till Tanzania, uppmanade mig att bli missionär eftersom hon lagt märke till att det bara var det kristna evangeliet som kunde befria människorna från vidskepelsens fruktan, min anm.) Torbjörn Tännsjö, svensk filosofis gossen Ruda, är alltid lika underhållande. Man anar en oskuldsfull naivitet bakom hans förtjusning när han ännu en gång lyckats höja samhällsbevararnas blodtryck. Han tycker det är hederligare med dem som tror på ett rejält sätt än med dem som tömmer gudsbegreppet på allt innehåll. I detta brukar han få stöd bland de troende. ”Det finns ju trots allt en del troende präster i Sverige, även om det är ovanligt.” Det är ”helt uppenbart att KG Hammar inte tillhör de troende”, medan Åke Green står för en hederlig och rejäl tro. På Sturmarks fråga ”Åke Green är alltså hederligare än KG Hammar?” svarar han: ”Ja, utan tvekan.” Efter att tidigare ha sett sig som en upplysningsmänniska har han mer och mer börjat ana att vissa människor kanske ”är genetiskt predisponerade för något slags religiositet”. Han tror därför inte att vi kommer att lyckas göra oss av med religiösa trosföreställningar. Därför är det bättre om man kan kontrollera religionen, något som ”statskyrkoprojektet” på sätt och vis handlar om. ”Vi bör nog ha en statskyrka trots allt, just för att hålla religionen i schack.” (Han tycks inte ha uppfattat att nuvarande system med styrning genom de politiska partierna är minst lika effektivt, min anm.) När han var liten råkade han in i en teologisk strid. Den lille Torbjörn trodde att man på något sätt pratade med Gud mellan händerna när de var knäppta i bön, medan skolfröken påstod att Gud finns överallt. ”Jag fick ge mig, trots att det kändes ologiskt: Gud var överallt, men inte innesluten mellan mina händer när jag knäppte dem till bön. På något vis tappade jag tron i denna teologiska strid.” (Förmodligen var han den ende i klassen som uppfattade de knäppta händerna på det viset, min anm.) Finansmannen Sven Hagströmer tycks i kraft av sin ekonomiska ställning vilja påminna om en renässansfurste. Visserligen var han dålig i skolan och avbröt sina akademiska studier men han samlar på böcker. Numera är han ”intresserad av brev och manuskript som förändrat världen, från sent 1400-tal fram till 1900-talet”. Han äger ett exemplar av Heliga Birgittas uppenbarelser tryckt i Leipzig 1492. Han tycker att vi har en alltför enkel bild av islam i Sverige. ”Hur skulle Europa ha sett ut om vi inte hade stoppat morerna i Spanien?” – Ja, det kan man fråga sig! Hagströmer gör sig till talesman för den vitt spridda uppfattningen att ”vi kanske inte hade haft tillgång till den grekiska filosofin om den inte översatts och bevarats inom den arabiska kulturen under medeltiden”. Denna uppfattning har dock blivit korrigerad på senare tid. Mer om detta i ett kommande nummer av SPT. Gudrun Schyman konstaterar att navelsträngen mellan stat och kyrka ännu inte är riktigt avklippt. Kyrkans styrs fortfarande av ”ett politiskt sammansatt kyrkoråd” (läs kyrkomöte!), och så länge hon var partiordförande hävdade hon att man inte skulle ställa upp i något kyrkoval över huvud taget. ”Varför skall partipolitiken finnas i kyrkan?” På många områden finns det sådana här märkligheter, säger hon, som visar att separationen inte är riktigt genomförd. Detsamma visar sig i diskussionerna om äktenskapet. För Gudrun Schyman hänger äktenskapet som idé ihop med religionen och med kyrkan – ”äktenskapet är instiftat av Gud”. Dessutom har det bidragit till att bevara det patriarkala tänkandet. Hon vänder sig mot äktenskapet och har alltid varit emot det. ”Jag har aldrig levt i äktenskap. [ - - - ] Äktenskapsutredningens resonemang är en tydlig påminnelse om hur rester av kyrkans värdegrund lever kvar i politiken. Det är väldigt osunt.” TV-journalisten Åke Ortmark växte upp i ett konventionellt borgerligt hem i Bromma. Pappa var ingenjör och ”på många sätt en rolig och stimulerande person”. Mamma var en typisk hemmafru. Det var inte roligt att växa upp som ensamt barn ”mellan trånga väggar, dominerat av sin mammas omsorger hela tiden”. Han läste Russell, Tingsten och Hedenius i 17-årsåldern. Så fort det blev tillåtet att utträda ur statskyrkan ”hängde jag på pastorsexpeditionens dörr och anmälde mitt utträde. Det var nog mitt sätt att uttrycka en protest mot föräldrarna.” Mamma blev säkert mycket ledsen, även om hon inte var passionerat troende eller någon trägen kyrkobesökare. Det fanns också en dimension av fadersuppror i hans ställningstagande som ateist. Åke Ortmark trodde som ung att det fanns ett positivt samband mellan ateism och hög intelligens, att det bara är dumma som tror. Ganska snart upptäckte han dock att det inte finns något sådant samband. Mängder av människor som måste kallas bildade, högt begåvade, för att inte säga genier, tror på Gud. Det måste därför vara något annat än dumhet och obildning som förklarar religiös tro. Det kan ha att göra med graden av positiv fadersidentifikation under uppväxten, menar han. Intervjun med sångerskan Eva Dahlgren är ett av bokens mindre sofistikerade bidrag, om uttrycket tillåts. Ateismens orsaker är hos henne tämligen konkreta. När hon som sexåring cyklade runt i kvarteret upplevde hon att hon var en egen människa, skild från alla andra. Den insikten har sedan följt henne. Sedan ville hon bli konfirmerad, men det blev en hemsk ”utbildning”. ”Vi hade en ruggig präst som bara ville skrämma oss tonåringar. Han hade vitt dregel i mungiporna när han talade och han luktade illa. Dessutom var han väldigt tafsig på oss tjejer. Så jag blev oerhört besviken, jag som hade sökt efter något slags ro och frid i mitt tonårslandskap. [- - - ] Jag började skilja på andlighet och kyrka, och min aversion mot kyrkobyggnader föddes där. Men jag vände mig inte bort från Gud.” Hon började att ifrågasätta Guds existens först under en vistelse i Grekland ”på en liten ö som heter Patmos”. Ön dominerades av ett kloster. Munkarna hade en trädgård med ett gigantiskt neonkors som tändes på kvällarna. Hon kände en enorm frid som hon förknippade med prästerna och kände att ”nu kommer jag att bli jättereligiös – vad härligt!” Men i stället kom hon att inse kyrkans hela förljugenhet. ”Prästerna kunde vattna sin trädgård, prästerna hade mikrovågsugn, prästerna hade bilar, prästerna bestämde allting. Så när jag åkte därifrån efter tre veckor började jag ifrågasätta precis allt. Jag tänkte att om Gud verkligen finns så kan han inte ha dessa representanter som sina utvalda.” Vi präster har alltså anledning att rannsaka oss. Själv har jag inte bara bil och mikrovågsugn utan också elektrisk tandborste. Det är mycket som kan vara till anstöt. För det mesta är det kanske ändå så att det är människan står i vägen för sig själv. Det är mänskligt att ställa sig i centrum och vilja ha Gud på sina egna villkor. Motståndet mot att släppa kontrollen och anförtro sig finns inom oss själva. Men det tycks också finnas de som har svårare för symboliskt tänkande än de flesta andra. Christer Sturmarks bok ger oss kristna mycket att fundera över i våra möten med andra människor, även om ateismens brist på tillit inte känns lockande.
Följande personer medverkar i boken: Eva Dahlgren, Lena Andersson, Nyamko Sabuni, Sture Linnér, Björn Ulvaeus, Torbjörn Tännsjö, Gudrun Schyman, Maria Carlshamre, Richard Dawkins, Georg Klein, PC ]ersild, Dilsa Demirbag-Sten, Richard Levi, Sara Mohammad, Sam Harris, Hans Bergström, Göran Lambertz, Stellan Skarsgård, Christer Fuglesang, Michel Onfray, Kaj Fölster, Sven Hagströmer, Åke Ortmark, Daniel Dennett. |