Voxnans kontrakt

 

Till tjänst för fåkunniga sörlänningar skall upplysas om att Voxnan är en älv som västerifrån flyter in i Ljusnan vid Bollnäs. Församlingarna i sydvästra Hälsingland är Bollnäs, Rengsjö, Alfta, Arbrå, Undersvik, Ovanåker, Voxna, Hanebo och Segersta. Tillsammans bildar de Voxnans kontrakt, vars herdaminne nu publicerats av den produktiva stiftshistoriska kommittén i Uppsala.

     Huvudförfattare är prosten Matts Sandström i Ovanåker, som till sin hjälp haft docent Ragnar Norrman, sedan decennier primus motor i den stiftshistoriska kommittén.

     Som i de föregående banden av herdaminnet skriver man inte bara om prästerna utan lämnar också uppgifter om församlingarna, deras kyrkor, kyrkoherde- och komminister- och löneboställen, pastorsexpedition, församlingshem, kapell, intressanta inventarier, arkiv och visitationer som varit.

     Man får mycket information om den materiella sidan av prästernas tillvaro, om deras löneförhållanden och deras bouppteckningar. Däremot är det, liksom i tidigare utkomna delar av herdaminnet, mera sällan man får veta något om det viktigaste, nämligen om deras andliga profil, om hur de predikade, om deras själavård, om de var brödpräster eller väckelsepredikanter.

     Att bygden varit andligt livaktig, åtminstone utanför kyrkans väggar, är allmänt bekant. Bollnäs har haft stora frikyrkoförsamlingar. Edsbyn, tätort i Ovanåkers församling, är inte bara känd för bandyn och sin företagsamhet med stora träindustrier utan också för sina många frikyrkor och brukar därför ibland jämföras med det företagsamma bibelbältet i Jönköpings län.

     I Ovanåker beskrev kyrkoherde August Wennlund 1894 förhållandet till separatisterna som bättre än på många andra orter, då ”de infinna sig icke sällan vid den allmänna gudstjänsten och kanske oftare vid bibelförklaringarna och lägga icke vidare i dagen den animositet mot kyrka och prästerskap, som under den egentliga brytningstiden lär hava varit kännetecknande för denna rörelse även på denna ort”.

     Problematiskt var naturligtvis att kyrkan låg en halvmil från den växande tätorten, varför Wennlund arbetade för att få till stånd en gudstjänstlokal i Edsbyn. Denna blev dock inte förverkligad förrän 1981, och då var det kanske för sent. Redan på 1930-talet var inte mindre än en tredjedel av invånarna engagerade i någon av de fria församlingarna. I Voxnans floddal finns en ”påtaglig andlig livlighet”, sade ärkebiskop Söderblom vid sin visitation 1927.

     Från Arbrå berättas om förhållandena när Jonas Gavell, far till den på sin tid riksbekanta Delsbostintan, var kyrkoherde 1869-1881. Gavell gladde sig åt den väckelse som fanns men fick problem med sin pastorsadjunkt Petrus Elfman, som spred Waldenströms skrifter samt påstods predika i två timmar. Elfman var, enligt kontraktsprosten, ledare för den kyrkliga splittringen i Arbrå och höll på med att samla in underskrifter till den s.k. nattvardspetitionen för fria nattvardsgångar.

     Ofta använde sig dock waldenströmarna av kyrkans sakramentsförvaltning. Så var det t. ex. i Bollnäs vidsträckta församling med dess mycket välbesökta gudstjänster, enligt den visitation som ärkebiskop Ekman förrättade 1903. Men ett halvsekel senare var ärkebiskop Brilioth bekymrad över den för sin tid låga dopfrekvensen. Då tillhörde cirka 1000 personer de fria rörelserna, även om kyrkoherde Tillgren ansåg att förhållandet mellan de olika grupperna och kyrkan var gott.

     Vad man som utomstående betraktare frågar sig är om inte, liksom i Edsbyn, kyrkans belägenhet utanför samhället har påverkat negativt. Även om avståndet in till centrum av Bollnäs bara är några hundra meter, så ger den ståtliga kyrkan intryck av att ligga i ”splendid isolation” på sin kulle på andra sidan järnvägen. 

     Läseriet i bygden hade en föregångare i Erik Janssons verksamhet. Denne var verksam i Alfta och förkunnade att det som prästerna lärde ut var ”djävlalära”. 1844 ställde han till med ett bokbål där man brände skrifter av Luther, Arndt och Nohrborg.

     Läseriet i Alfta tycks ha skilt sig från det kyrktrogna hälsingeläseriet i allmänhet. Vice pastorn Hans Norborg uppger att läsarna i Alfta var okunniga och i det närmaste illitterata. Genom sin förmenta bibeltrohet lyckades Jansson övertyga socknens läsare om att tro på honom. Ingenstans blev Erik-Jansarna så många och ingenstans fick rörelsen så ödesdigra följder som i Alfta. Antalet av dem ”som erkänt äro villoläran tillgivne” skall ha uppgått till 319 personer, varav 93 barn. När Jansson 1846 emigrerade till USA och där grundade kolonin Bishop Hill, var det inte mindre än 300 alftabor som följde med, 10 procent av socknens befolkning.

     Efter denna utvandring vågade läsarna först inte längre samlas till enskilda möten. Som en reaktion kom å ena sidan ökat fylleri, å andra sidan nya kyrktrogna läsarsamlingar. På bröllopen hände det att man hade bibelförklaringar i stället för dans. Men mot slutet av 1800-talet hade separatismen återkommit, nu i gestalt av baptister och waldenströmare.

     Voxnabygden är att gratulera till sitt nya herdaminne. I denna volym finns mycket att lära, mycket att begrunda.

 

Anders Brogren

 

Matts Sandström – Ragnar Norrman: Voxnans kontrakt 1593-1999: (Uppsala stifts herdaminne, band II:15). Stiftshistoriska kommittén i Uppsala. 2008. 501 sid.