Kuben och Katedralen

George Weigel om Europa, Amerika och politik utan Gud.

Varför blev inte kommunismen fördömd av de europeiska ledarna efter 1989? Varför bara det politiskt korrekta uttalandet att ”den fungerade inte”?

Denna och många andra frågor till européerna ställer George Weigel (f. 1951), katolsk teolog och en av Amerikas ledande kommentatorer i frågor om religion och samhälle.

Han har gett ut en lång rad av böcker. Den senaste heter Kuben och Katedralen och behandlar den ur amerikansk synvinkel märkliga kristofobin i Europa. Varför skyggar den europeiska offentligheten för sina kristna rötter? – Det är hans grundfråga.

Till denna kommer en rad följdfrågor: Varför krymper den europeiska produktiviteten? Varför har Sverige förhållandevis fler fattiga, med årsinkomst under 25000 dollar, än USA? Varför avhänder sig europeiska stater sin demokrati till förmån för byråkrater i Bryssel? Varför är européerna så betagna i nutiden samtidigt som de föraktar sina andliga och världsliga traditioner? Varför har man en sådan egendomlig attityd gentemot döden så att många under 2003 års värmebölja i Frankrike inte hade tid att begrava sina föräldrar utan lät förvara dem i kylrum? Varför dör tyskar utan någon dödsannons i tidningen, utan begravningsceremoni? Varför finns det i Sverige ett företag som vill frysa ner de döda och sedan kompostera dem?

Framför allt är frågan: Varför begår Europa demografiskt självmord? I arton europeiska länder är dödstalet högre än födelsetalet. Hur skall det gå för den allt större generationen av äldre? Vad händer när en hel kontinent, rikare och vid bättre kroppslig hälsa än någonsin tidigare i historien, inte lyckas med något så elementärt som att skapa en ny generation?

Någonting har gått förlorat, menar Weigel. I den världsdel som under upplysningstiden frambringat läran om en förnuftsmässig moral utbröt till sist det första världskriget, som kom att medföra en kris för den europeiska civilisationens värden.

Eftersom kulten – det man omhuldar och visar vördnad för – är kulturens hjärta kan det vara skäl att göra en teologisk analys av Europas historia. Weigel lyfter fram den franske teologen Henri de Lubac, en av fäderna bakom andra vatikankonciliet, som menade att Europas kriser, utlösta av kommunism, fascism och nazism, är en produkt av ateistisk humanism, som man inte skall förväxla med en kristet inspirerad humanism. Det är inte så att människan inte skulle kunna organisera sin tillvaro utan Gud, enligt Lubac. Men utan Gud kan hon bara organisera tillvaron så att den blir fientlig mot henne själv. Det har 1900-talets tyranniska ideologier visat oss.

Dagens européer har lämnat kyrkorna bakom sig. De befinner sig i ett andligt ingenmansland. Ett sådant sekulärt samhälle som inte har något annat syfte än sin egen behovstillfredsställelse är ett monster, en cancersvulst som slutligen kommer att förinta sig själv.

Det är därför inte förvånande att man drabbats av självförvållad minnesförlust genom att man försöka borsta bort 1500 år av kristen historia från Europas politiska minne när man skrivit ett konstitutionsförslag för EU. (Weigel skrev sin bok före årets folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna som tills vidare stoppat konstitutionen.)

Weigel hänvisar till J H Weiler, professor i juridik i New York samt direktor för Jean Monnet Center som har en särskild forskningsinriktning på EU. Denne är en ortodox jude, som lanserat uttrycket ”Christofobia” för den tydliga oförmågan inom EU att erkänna att kristen etik och historia har något att göra med mänskliga rättigheter och demokrati.

Weiler försöker ge olika bakgrunder till kristifobin: Först fick man i Europa efter kriget för sig att Auschwitz var ett resultat av kristendomens antijudiska inflytande i Europas historia. Sedan har den rebelliska ungdomsgenerationen från 1968 nu blivit gråhåriga veteraner i de europeiska parlamenten, universiteten och medierna. Nu vill de genomföra integrationen av Europa genom att radera bort kristenheten från det offentliga rummet, tvärtemot vad EU-fäderna en gång avsåg.

Då har det blivit ett problem för 68-orna att 1989 års oblodiga revolution i Östeuropa i mycket hög grad var inspirerad av de kristna, framför allt av påven men också av andra samfund. Stalins gamla imperium demokratiserades genom kristet inflytande. 68-orna, som långt ifrån alltid var motståndare till kommunismen, har sedan förnekat detta faktum.

Européerna har också en ovana att se allt i höger-vänsterkategorier. Reflexmässigt sätter man kristendomen på högerkanten tillsammans med rasism, nationalism och intolerans. Då får man problem med en påve som Johannes Paulus II och hans insatser för demokratin i Östeuropa, Latinamerika och Fjärran Östern, för religionsfrihet, för helandet av förhållandet mellan judar och kristna, hans motstånd mot såväl krig som abort samt hans popularitet bland de unga. För de gråhåriga 68-orna måste det dessutom vara förbryllande att inte så få av deras egna barn har blivit troende kristna.

Kuben och Katedralen – bokens titel - syftar på två byggnader i Paris, denna stad som många amerikaner ser som ett koncentrat av Europa. Kuben är den väldiga triumfbåge som president Mitterand lät uppföra till revolutionsjubileet 1989, med sidor om 100 meter mitt på ett ödsligt och blåsigt torg några kilometer rakt väster om den gamla triumfbågen. Katedralen är däremot den historiska kyrkan Nôtre Dame de Paris, ett av kristenhetens främsta byggnadsverk.

Weigel ställer som avslutning en fråga till kulturerna som de båda byggnaderna symboliserar. Vilken av dem kan bäst försvara de mänskliga rättigheter, åstadkomma allmän välfärd och stå för den moraliska övertygelse som gör att demokratin är möjlig? Vem skall lära framtidens européer att de demokratiska värden som Kuben representerar är värda att försvara? De allt färre kristna i Europa vet åtminstone att det är deras plikt att göra så eftersom det är något som Gud väntar sig av dem.

Anders Brogren

George Weigel: The Cube and the Cathedral. Europe, American and Politics Without God. Basic Books 2005.

Artikeln publicerad i Världen Idag 14 oktober 2005