Varför teologin tidigare hade en synnerligen stark ställning vid universiteten är lätt att inse. Medeltidens lärda liv i vår världsdel behärskades av kyrkan. Den kristna tron ifrågasattes inte. Dess grepp om de flestas sinnen var starkt. I takt med att allt fler intellektuella lämnade tron i sina hjärtan försvagades emellertid teologins ställning i det akademiska samhället. I Sverige tydliggjordes processen framför allt av Ingemar Hedenius, som 1949 utkom med sin legendariska bok "Tro och vetande", där han sopade golvet med biskopar och teologer.

När jag kom till Lund i början av 60-talet rådde ännu Lutherrenässansens efterklangstid. Det var vanligt att man motiverade en viss ståndpunkt bara genom att hänvisa till att Luther sagt si eller så. För mig blev då den stora frågan: Hur kan man veta att allt som Luther har sagt är riktigt?

Så småningom insåg jag att Luther inte är ofelbar. Även om hans betydelse för kyrka och samhälle är enorm och även om hans samlade skrifter till omfånget är större än någon annans, möjligen med undantag för Isaac Asimov och Alexandre Dumas d.ä., så var han ändå en vanlig människa. Även Luthers åsikter måste prövas på samma sätt som varje annan persons åsikt.

Respekten för teologiska auktoriteter underminerades därmed. Jag upptäckte att mycket av teologiskt skriftställarskap handlar om att citera varandra och andra. Men kunde denna akademiska teologi hjälpa oss att växa i vår tro och komma närmare den Evige? Liedgrens ord (sv. psb. 216:5) om att "flockvis vi ryckas hit och dit, om du ej ensam får råda" fick en ny innebörd.

När jag sedan kom att läsa "Tro och vetande" hamnade huvuddelen av mina sympatier hos Hedenius. Jag höll med honom i hans kritik av det dåtida teologiska etablissemanget. Därför gladde det mig när jag nyligen lyckades få tag på boken i förstaupplaga.

Resultatet av Hedenius kritik blev omsider att dogmatiken rättfärdigade sin existens genom att transformera sig till tros- och livsåskådningsvetenskap, medan historiska och deskriptiva ämnen lättare kunde motivera sig. Somliga teologer försökte hävda sitt existensberättigande genom att definiera en liten skyddad vrå åt sig, där de sysslade med vad som är rimligt att tro på. Andra hakade på olika trender och försökte att på ett glassigare sätt platsa i kulturdebatten. En mer traditionell teologi trängdes undan till smärre tidskrifter och kyrkodagar i Kyrklig Förnyelses eller Kyrkliga Förbundets regi.

En frisk fläkt

Mot bakgrunden av det betryckta läge som länge rått i Sverige för den systematiska teologin kan man då uppleva Werner Jeanrond och hans bok "Guds närvaro" som en frisk fläkt, fjärran från rimlighetsbesatta ordningsmän i Hedenii skugga. Jeanrond är inte angelägen om att till varje pris vara vetenskaplig. För honom tycks livet vara väsentligare än producerandet av invändningsfria manuskript. Hans hjärta klappar för att Gud skall vara levande för oss, samtidigt som han i någon liten mån tyglas av de begränsningar i förkunnargärningen som en professor vid ett svenskt universitet måste pålägga sig.

Jeanrond är uppvuxen i katolsk miljö i Saar, gränslandet mellan Tyskland och Frankrike. Han började den teologiska banan med att tjänstgöra som korgosse. Sin doktorsgrad tog han i Chicago. Från 1981 har han undervisat vid universitetet i Dublin. Sedan 1994 är han professor i Lund. Han är en mycket vänlig, generös och entusiastisk person, osvensk på ett sympatiskt sätt.

Dessutom är han gift med en svensk prästdotter. Detta bör framhållas eftersom boken är tillägnad hans svärföräldrar Helga och Arne Claesson. Dessutom tackar han i förordet sin svärfar, förutvarande kyrkoherde i Högsbo i Göteborg, som varit hans "lingvistiska ciceron" och som bidragit med uppmuntran och kritik. Han är "mycket tacksam för denna flerdimensionella relation mellan svärfar och svärson". Det är roligt att få läsa sådant i en tid när de många skilsmässorna bland teologer och präster eroderar förtroendet för kyrkan.

Postmodern teologi

"Guds närvaro" heter en av Jeanrond 1998 utgiven bok, som innehåller föreläsningar och artiklar, somliga tidigare opublicerade. Valet av boktitel är talande. Författaren vill verkligen att Gud skall vara närvarande också i vår postmoderna tid.

Att han rör sig i ett postmodernt sammanhang råder ingen tvekan om. Många sidhänvisningar i personregistret leder till Lyotard, Marion, Gutiérrez, Lévinas, Derrida, Habermas, Metz, Nietzsche och Tracy. Frekvensen av deras förekomst överträffas endast av Ricœur och Mose.

Den akademiska teologin har i vår postmoderna tid bättre förutsättningar än på länge, möjligen än någon gång förut, anser författaren. Sverige har redan genomgått den process med avideologisering och avkonfessionalisering av teologin som nu är i full gång i andra europeiska länder. Det är positivt att teologin frigjort sig från kyrkan. Det måste bli teologernas första och främsta uppgift att befordra utvecklingen av en offentlig och ansvarsfull teologisk diskurs. Kyrkornas vitt utbredda misslyckande när det gäller att intensifiera en sådan diskurs får inte tas som en ursäkt av oss teologer, säger Jeanrond.

Teologins existensberättigande

I ett samhälle där den kristna tron allt mer är ett minoritetsfenomen kan teologin hjälpa till med att bygga upp nya förutsättningar för en debatt. "Huvudintresset för teologisk reflexion är Gud i hennes [min kurs.] manifestationer i mänsklig historia och i universums evolution." I den offentliga diskursen om mening och sanning kan teologin radikalt engagera sig till förmån för det annorlunda. Teologin kan också ge bidrag genom sitt intresse för emancipatoriska relationer, sitt sinne för kvalificerad förväntan, sin sensibilitet för helheten och sitt sinne för historien.

Jeanrond är ivrigt sysselsatt med att försvara sitt ämnes existensberättigande inom universitetets ram. Så här kan han uttrycka sig: "Religion handlar om ett nätverk av relationer, och teologi är en andrahandsvetenskap som reflekterar över det bidrag till sanningens avslöjande som en viss religion, i mitt fall den kristna, försöker att åstadkomma."

I vad mån detta imponerar på anslagsbeviljande instanser återstår att se. I och för sig skall man kanske vara tacksam över att Svenska kyrkan och dess biskopar inte är ensamma om att vara teologiska aktörer, men med vilken auktoritet talar då Jeanrond? – Enligt min mening med samma auktoritet som varje annan privatperson. Det som utsäges åtnjuter auktoritet i den mån det blir för det första uppmärksammat och för det andra accepterat.

Mycket i Jeanronds bok handlar om vad teologin skulle kunna åstadkomma. Det är till stora delar en teologi om teologi, ett uppradande av vällovliga ansatser. Kanske menar Jeanrond att andra skall ta vara på alla uppslagen och utveckla dem vidare. Man undrar därför över vem som är denna teologis avnämare. I vanlig svensk kulturdebatt vinner den ingen större anklang. Kanske är avnämarna framför allt de anställda i västerlandets tynande folkkyrkor, som här får hjälp med att motivera sin existens. Enligt min åsikt är det ett ytterst smalt skikt av kristenheten som berörs. Dagens vitala andlighet befinner sig långt bortom den akademiska teologin. Den finns ofta i icke-salongsfähiga sammanhang, i karismatiska väckelser, i kommuniteter, i bönegrupper , i tredje världen, i förföljda minoriteter, i vardagsnära omsorg, ja, t.o.m. i något så hemskt som s.k. fundamentalism.

Svenska avarter

Som inflyttad till Sverige har Jeanrond en ogrumlad blick för speciella svenska avarter. Han finner hos oss en "Jag tycker-spiritualitet", en religiös "junkfood" eller blandfärs som tillfälligt smakar sött och stillar hungern. Men sanningsfrågan kommer inte med i denna nyandliga självplockarmentalitet. "Här hör man bara ekot, inte kallelsen."

Jeanrond tycker att det i Sverige pågår en debatt som syftar till att Svenska kyrkan skulle kunna operera som ett slags förstahjälpen-central för alla typer av problem som dyker upp i det svenska folkhemmet. Kyrkan är som en allmän försäkringskassa som alla hoppas slippa anlita. En sådan syn har inte mycket att göra med Jesu Kristi kyrka.

Vidare finner han att Sverige är ett samhälle som är besatt av lönearbete och social prestige. Han menar att vi som kristna måste komma i konflikt med andra i vårt samhälle, som har byggt sin identitet på lönearbete och konsumtion. Här ställer han några mycket nyttiga frågor:

Ett uppbyggligt kapitel, som handlar om eukaristin som centrum för den kristna kyrkan, har tidigare hållits som föreläsning vid Köpenhamns universitet samt varit publicerat som uppsats i Svensk Teologisk Kvartalstidskrift 1996, där den också blivit kritiserad av docent Rune Söderlund, som menar att Jeanrond inte har någon klar gränsdragning mellan vad han säger som troende och vad han säger som vetenskapsman.

Denna kritik skulle kunna gälla hela boken. Är Jeanrond vetenskapsman eller förkunnare? Kan det möjligen vara så att han själv inte vill veta av någon sådan uppdelning? Vägrar han att acceptera den så typiskt svenska åtskillnaden mellan privat och offentligt? Har han professuren som predikstol? Går sådant för sig vid ett svenskt universitet? Vad händer om det dyker upp en ny Hedenius som börjar granska de teologiska institutionerna?

Samma sköna ovetenskaplighet utmärker avslutningskapitlet som handlar om påskaftonens budskap. Där hittar vi följande citat, som jag tror särskilt väl karaktäriserar Werner Jeanrond:

Tillbaka till hemsidan