Recension av Jack Miles: GUD. EN BIOGRAFI. Översättning av Eva Strömberg Krantz. Rabén Prisma. 1997. 454 sid.

När detta millennium närmar sig sin fullbordan ligger det i luften att skriva något retrospektivt. Det är inte längre otidsenligt att ta sig an de stora och s.k. eviga frågorna. Man har behov av överblick som motvikt mot all specialisering. Det förvånar inte att t.ex. ett så omfattande och lärdomstyngt verk som Spenglers "Der Untergang des Abendlandes" nyligen kommit ut i svensk översättning. Den ena historietolkande tegelstenen efter den andra dyker upp på bokmarknaden, nu senast Sven-Eric Liedmans "I skuggan av framtiden".

Det finns även de som vågar sig på att skriva encyklopediskt om det största av alla ämnen, nämligen Gud. 1993 kom den mycket uppmärksammade "A History of God. The 4000-Year Quest of Judaism, Christianity and Islam" av f.d. katolska nunnan Karen Armstrong. Den kastade handsken togs upp av den kände publicisten och historikern Paul Johnson, som 1996 utkom med "The Quest for God", en till omfånget ovanligt tunn bok för att vara av Johnson men i stället mer personlig än man är van vid från denna vassa penna som annars inte väjer för att avrätta celebriteter på löpande band.

Men däremellan, 1995, utkom Jack Miles med sin "GOD, A Biography", året därpå belönad med det prestigefyllda Pulitzerpriset, en bok som på grund av sitt omfång och sin grundliga lärdom måste ha varit på börjad innan Karen Armstrong kom ut med sin. Det är nog så att genren ligger i tiden.

Miles har en lång akademisk meritlista. Han har bl.a. studerat i Rom och Jerusalem samt doktorerat i orientaliska språk vid Harvard. Han bor numera med fru och dotter i södra Kalifornien. Liksom Kaliforniens förre guvernör, den ytterst liberale Jerry Brown, har han tidigare varit jesuit. För att bedöma hans bok skulle det vara intressant att veta något om hans personliga utveckling, eftersom det väl inte bara är i Sverige som mötet med en kvinna kan förändra en mans teologiska inriktning. Ämnet "f.d. jesuiter" vore värt en studie.

Det originella hos Miles är inte att han behandlar Bibeln som litteratur. Det har många gjort före honom. När jag en gång i tiden läste litteraturhistoria i Göteborg hade vi en föreläsningsserie av professor Gustaf Fredén om "Bibeln som litteratur", men då rörde det sig om nedslag här och där för att beundra de språkliga kvaliteterna i t.ex. Psaltaren.

Miles däremot är så konsekvent att han betraktar Bibeln som ett enda sammanhängande litterärt verk, en världslitteraturens klassiker med Gud som huvudperson. Det är den narrativa aspekten som gäller. Författaren tar inte ställning till Gud som en realitet utanför textens ram.

Miles använder sig, intressant nog, av den hebreiska bibeln. Han undviker att tala om "Gamla Testamentet", eftersom böckerna i det kristna GT är uppställda i en annan ordning, vilket har stor betydelse om man betraktar textsamlingen som ett enda verk. Använder man den kristna ordningsföljden blir det en helt annan bok. Miles använder konsekvent den judiska beteckningen Tanak, en efterbiblisk akronym för torah, neviim och ketuvim, lagen, profeterna och skrifterna.

Enligt Miles har Gud ett första och ett sista framträdande i den hebreiska bibeln. Först framträder han som skaparen, som inte har någon egen historia. På slutet ser vi honom som den uråldrige, vithårig och tyst, som från en avlägsen och molnhöljd tron blickar fram mot historiens slut. Miles vill beskriva det som ligger mellan "en så energisk begynnelse och ett slut i sådan overksamhet." Höjdpunkten hos Miles är tvekampen mellan Gud och Job. Därefter har Gud gjort sitt. Sammanfattningsvis anser Miles att Tanakens Gud är outgrundlig, en i och för sig nog så biblisk tanke.

Jag uppfattar boken som en underhållande intellektuell lek. Miles besitter en betydande lärdom. Han kan sin bibel och lyfter fram många enskildheter som åtminstone jag inte tidigare tänkt på. Hela tiden har han glimten i ögat men ändå respekt för ämnet. Boken är en imponerande prestation.

Till att börja med tycks Gud, enligt Miles, mest vara intresserad av att kontrollera människornas och Israels "fortplantning" (svåröversatt från originalets reproductive power). Gud är sträng och krävande. Det är först i fridsrikesvisionen i Jes. 11 som han visar en "mirakulös godhet". Och det är först i Jes. 40 som Gud vet vad kärlek är, åtminstone enligt Miles. Dramats höjdpunkt blir sedan Jobs bok. Här blir Miles verkligt vältalig och finner att Job lyckas bringa Gud till tystnad. Efter sitt tal ur stormvinden har Gud inget mer att säga. I de följande bibelböckerna, Höga visan, Rut, Klagovisorna, Predikaren, Ester, Daniel, Esra, Nehemja och Krönikeböckerna, är det som om handlingen klingar av. Gud talar inte alls, så som i Höga visan eller i Esters bok, eller så upprepas bara vad han tidigare sagt, så som i Krönikeböckerna.

Är det verkligen på det sättet? Har Gud lagt av i Tanakens sista skrifter? Man kan invända att det faktiskt finns judiska rabbiner som anser att Höga visan är bibelns viktigaste bok. Vidare finns det rabbiner som anser att Megillat Ester, näst Pentateuken, är bibelns främsta bok och att Purim är årets största högtid, större än Jom Kippur, som endast är Jom Kipurim, en dag som Purim. Där dessa böcker ingår i en levande fromhet håller man nog inte med Miles.

Värdefullt hos Miles är att han ser bibeln som en helhet. Annars är man ju mest van vid författare som plockar sönder bibeln i småbitar. Han gör oss också uppmärksamma på skillnaden mellan ordningsföljden i judisk och kristen kanon och vad den innebär. Den judiska ordningsföljden, som enligt Miles låter Gud tystna och assimileras i det judiska folket, visar på behovet av en fortsättning. I den kristna kanon, som slutar med profeterna, blir det en osökt övergång till Nya Testamentet. Om det är en avsiktlig eller oavsiktlig effekt låter jag vara osagt, men slutintrycket blir att Miles bok pekar på behovet av en fortsättning efter Tanak, där den outgrundlige guden gör sig känd för Israel och hela världen.

Tillbaka till hemsidan