Recension av
Elisabeth Sandlund, Drabbad av det oväntade.  

En journalist möter många exempel på människors tillkortakommanden. I ett sådant yrke är det lätt att bli cynisk. Men ibland händer det att journalister blir troende kristna.

Ett känt exempel är den engelske journalisten Malcolm Muggeridge (1903-1990), känd som publicist i Manchester Guardian, Daily Telegraph, BBC och sist men inte minst som vasspennad redaktör för den satiriska Punch. Under 1960-talet bytte han sin socialistiska och agnostiska åskådning mot en kristen bekännelse, en process han skildrat i den självbiografiska boken Jesus Rediscovered. Han blev en skarp kritiker av liberalteologin. Vid 80 års ålder övergick han till den katolska kyrkan.

Ett västsvenskt exempel är Kess Söderström (f.1928), som av Göteborgs-Posten fick uppdraget att bevaka kyrkan i Västsverige. Hans främsta merit var att han inte hade en aning om kyrkans liv, vilket till att börja med tydligt märktes i hans texter. Under 1970-talet fick han blodtrycket att stiga i många prästgårdar. Men efter hand blev han påverkad av den helige Ande. Från att ha varit en katastrof blev han en strålande kristen skribent och förkunnare. Det ledde till att han inte längre fick skriva om något kyrkligt i GP. Han blev helt enkelt för bra och blev omplacerad till att bevaka mera ofarliga halländska nyheter. Men fortfarande är han aktiv inom den kyrkliga förnyelsen.

Nu har vi fått ett nytt exempel. Elisabeth Sandlund har i många år varit känd ekonomijournalist i Svenska Dagbladet. Hennes intresse för kyrkan var ännu för fem år sedan obefintligt. Att hon inte gick ur kyrkan när hon blev myndig berodde, enligt henne själv,  enbart på slöhet.

Hennes förståndshandikappade dotter Ulrika var med i en scoutkår som ordnade integrerad konfirmationsläsning på Gålö söder om Stockholm. Det kunde ju vara praktiskt att ha dottern där när fritis var semesterstängt. Efter några veckor blev det konfirmation. Söndagen därpå var det avslutande mässa. Ungdomarna tog emot nattvarden. Sedan var det dags för föräldrarna.

Elisabeth insåg hur ledsen hennes dotter skulle bli om hon inte gick fram. Hon fick offra sig. Men framme vid altaret ingrep Gud. ”Jag hörde ingen röst, såg ingen eldskrift på kapellets träväggar, vilket onekligen hade varit intressant. Men jag fylldes av en total visshet bortom alla gränser, en visshet med glasklar innebörd, omöjlig att misstolka: Detta är inte för Ulrikas skull, det här är för din skull.”

Nu började de svartaste och jobbigaste veckorna i Elisabeths liv. Först försökte hon förneka vad hon upplevt. Eftersom Gud inte existerade kunde han inte tala till henne. Men den attityden gick inte att upprätthålla särskilt länge.

Men om det nu verkligen var Gud som hade talat, vad skulle då familjen, släktingarna, vännerna, arbetskamraterna och läsarna av Svenska Dagbladet säga? Hur skulle hon få tid att gå i kyrkan och läsa Bibeln?

Hon hittade sin mans konfirmationsbibel men blev inte lugnare av att läsa i den. Hon försökte knäppa händerna och förklara för Gud: ”OK. Jag har haft fel. Du har haft rätt hela tiden. Du finns. Förlåt.”

Men det blev ännu värre. De närmaste veckorna växlade mellan lyckokänslor och ångest. Hon visste att utan Gud kan man leva ett ganska lyckligt liv i många år. ”Men är man lika övertygad om Guds existens men samtidigt förvissad om att han inte kan förlåta en – då är man illa ute.”

I smyg uppsökte hon olika vardagsgudstjänster i Stockholms kyrkor och hoppades att ingen skulle känna igen henne. Till sist fick hon frid i en mässa med förbön i S:ta Clara kyrka. Diakonissan bad för henne: ”Gud, Du som har sökt Elisabeth långt innan hon sökte dig….” Då förstod Elisabeth att hon kunde sluta tjata på Gud om förlåtelse. ”Den saken hade Jesus Kristus ordnat för min räkning en gång för alla för nästan 2000 år sedan på korset på Golgata. När den insikten tog språnget från min hjärna – för den teoretiska kunskapen om detta hade jag – till mitt hjärta smälte stenblocket jag burit i mitt bröst de senaste veckorna samman. Ångesten rann av mig. Befrielsens stund var inne. Jag var lättad, förlöst och outsägligt lycklig.”

*****

Elisabeth Sandlund har nu vandrat några år på den kristna vägen. Med boken ”Drabbad av det oväntade” vill hon dela med sig av sina erfarenheter. Förutom vittnesbördet om hennes omvändelse finns här handfasta anvisningar om hur man bär sig åt för att vara kristen. Med sin journalistiska bakgrund är hon bra på att förklara, lika handfast och tydlig som Bo Giertz, ateisten som blev biskop. Det blir nästan som en gammaldags västsvensk predikan med målet att den skall vara själavårdande.

Märkligt är hur den som varit uttorkad i sin ande suger åt sig som en svamp och på några få år blir en mogen kristen. Men vi har sett det förr. När hjärtat öppnas för den helige Andes nådeverkningar kan det gå fort.

Vad boken handlar om är klassisk nådemedelskristendom. I sin terminologi utgår Elisabeth Sandlund från Luthers inledning till Lilla Katekesen, ett verk hon tycker man skall studera: ”Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner honom vara min Frälsare och Saliggörare.” På ett skickligt och insiktsfullt sätt bemöter hon ”nutidsmänniskans” tänkta invändningar. Alphakurserna rekommenderar hon varmt.

När man här i Västsverige i åratal har predikat den kristna tron i traditionell tappning är det uppmuntrande att genom Elisabeth Sandlund få bekräftelse att läran även stämmer med verkligheten i Stockholm. Guds ord verkar också idag. Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet.

I sin systematiska genomgång av den kristna tron väjer hon inte för känsliga frågor som kvinnliga präster och homosexualitet. Här gör hon en presentation av de olika ståndpunkterna utan att själv öppet ta ställning. I avsnittet om kvinnliga präster har en oavsiktlig lustighet insmugit sig. Efter att ha konstaterat att kvinnor är pastorer i samtliga större samfund tillägger hon, inom parentes, att de katolska och ortodoxa kyrkorna i Sverige och i världen därvidlag är undantag. Att hon ser majoriteten av kristenheten som ett undantag tyder på att hon fortfarande har mycket att upptäcka i den världsvida kyrkan.

En känslig fråga som Elisabeth Sandlund däremot knappast berör är Svenska kyrkans politisering. Det kan man kanske inte heller begära med tanke på den känsliga position hon numera har som redaktionschef på Kyrkans Tidning, den politiska korrekthetens stamort i den svenska kristenheten. Den kan inte vara lätt att som väckelsekristen bli huggen i ryggen av sin chefredaktör, som i KT 21/2004 skriver: ”Det evangelikala inflytandet med betoning av personlig tro och omvändelse är problematiskt ur luthersk folkkyrkosyn. I folkkyrkan är dopet inkörsporten till kyrkan. Kyrkans passiva medlemmar har samma rätt att kalla sig kristna som de som aktivt bekänner sin tro.”

Chefredaktören för KT företräder ungefär samma teologi som biskop Ding i den kinesisk Tre-självkyrkan, som förbjuder all uppdelning mellan troende och icke-troende. Elisabeth låter sig förmodligen inte imponeras av sådana besynnerligheter, hon kan sin katekes, men hon får känna att de troende många gånger sitter trångt i den officiella kyrkan.

En ersättningsteologisk skönhetsfläck har insmugit sig på sid. 186 vad gäller profeternas förutsägelser om Jesus. Det nya förbundet skall inte ersätta det gamla. Det skall inte upphäva utan fullborda, Matt. 5:17.

Sammanfattningsvis: Ett stort tack till Elisabeth Sandlund för att du gett så mycket av dig själv och för att du gett oss denna bok! Enligt min åsikt är den en ypperlig systematisk presentation av kristen tro för den som vill veta mera. Förhoppningsvis kommer den i pocket så att många kan sitta och läsa den på pendeltåget.

Författarens royaltyersättning går till S:ta Claras diakonala arbete.

Anders Brogren

2004-06-20