Mysteriet med den försvunna skattskrivningen och andra mysterier

av Anders Brogren

Ursprunget till denna artikel skrevs vid julen 2006. En bearbetad artikel publicerades i Svensk Pastoraltidskrift 2007. Artikeln har därefter kompletterats vid flera tillfällen.

En förkortad version av artikeln om skattskrivningen finns här!

     På själva julafton 2005 publicerade förre missionspastorn och docenten Magnus Zetterholm en understreckare i Svenska Dagbladet. Den handlar om tveksamheter i Bibelns framställning av Jesu födelse. Enligt Zetterholm anordnade Augustus aldrig någon skattskrivning. Quirinius var inte landshövding i Syrien vid tiden för Jesu födelse, brukar det heta. Jesus måste ha blivit född något eller några år före Herodes död år 4 f. Kr. Dionysius Exiguus missade några år när han gjorde vår tideräkning. Problemet är att Quirinius blev ståthållare i Judéen först år 6 e. Kr. där han, enligt Josefus, då genomförde en folkräkning som inte omfattade Galiléen. Lukas tycks alltså ha misstagit sig.

     Ett annat problem är att Josef och Maria begav sig från Nasaret till Betlehem för att skattskriva sig. Enligt Lukas skulle romarna ha krävt att alla skulle ta sig till platser från vilka deras familjer härstammade, men detta är inte troligt, ansåg Zetterholm. Han menade i stället att idén att Jesus skulle komma från Betlehem inte har fått något som helst genomslag i resten av Nya Testamentet. Däremot framhävs anknytningen till Nasaret. De båda födelseberättelserna, Matteus och Lukas, är mycket olika. Hos Matteus verkar det som att stjärntydarna inte kom fram till stallet utan till ett hus som var Josef och Marias permanenta bostad.

     Att vaska fram sanningen ur denna egendomliga blandning av historia, myt och legend är inte alltid lätt, menade Zetterholm. ”Sanningen i den bibelvetenskapliga snårskogen är ofta svåråtkomlig, även om en och annan kyrklig företrädare ibland gärna vill få oss att tro motsatsen”, avslutar han sitt julbudskap.

     Det var ju ett ganska ledsamt budskap att ta del av på julaftonen. Skulle i så fall vårt julfirande bygga på en lögn. Jag fick för mig att jag borde kontrollera Zetterholms uppgifter innan jag avfärdade julevangeliet som bara en gammal saga. Resultatet av min undersökning blev sensationellt. Detta är vad jag kom fram till!

     Zetterholms synpunkter visade sisg vara välbekanta för den teologihistoriskt bevandrade. De hade varit i säck innan de kom i påse. Säcken är David Friedrich Strauss (1808–1874) berömda Das Leben Jesu, kritisch bearbeitet, ett verk om 1500 sidor som utkom 1835. I del I, kapitel 6, ställer Strauss upp ett antal teser, eller snarare antiteser, angående julevangeliets skattskrivning (D. F. Strauss: Jesu lefnad, Stockholm 1841, sid. 121 ff.).

1. Det ägde aldrig rum någon skattskrivning för hela romarriket under Augustus regeringstid;

2. En kejserlig skattskrivning inom Herodes kungadöme är osannolik;

3. Quirinius var inte ståthållare över Syrien under Herodes livstid;

4. Att Josef skulle inställa sig i Betlehem stämmer inte med romersk praxis;

5. Enligt denna praxis behövde inte Maria registrera sig.

     Strauss hade tagit intryck av Schleiermacher och Hegel. Han såg historien från den tyska idealistiska filosofins utsiktspunkt där idén fanns före historien, inte tvärtom. Den kristna idén utgick enligt Strauss inte från personen Jesus utan från församlingen som överförde sina mytologiska idéer på denna person, som egentligen bara är en symbol för mänskligheten. För Strauss innehöll Nya testamentet endast myter som hade till uppgift att ge den eviga kristna idén en tillfällig klädnad. Han ville därför befria den idégrundade ahistoriska kristendomen från de historiska tillfälligheterna genom att rensa bort dessa myter och allt övernaturligt. I sin upprensningsverksamhet stödde han sig gärna på den inte alltid så pålitlige Josefus. Denne underkastades, märkligt nog, inte samma hårda kritik som evangelisterna.

     Strauss uppgifter har sedan, med smärre variationer, förts vidare i många handböcker och kommentarer in i vår egen tid. Så här står det t. ex. i den välrenommerade och mycket spridda The New Jerome Biblical Commentary: There are historical problems in vv 1–3; Quirinius was governor of Syria in AD 6–7 and not during the reign of Herod who ruled from 37–4 BC; there is no extra-Lucan evidence that under Caesar Augustus a worldwide census occurred or that people were required to register in their ancestral towns.

     Man kan anta att Lukas läst den i den syriska provinshuvudstaden Antiokia som enligt den s.k. Anti-Marcionitiska Prologen till Lukasevangeliet samt Hieronymus De viris illustribus var hans hemstad.

     En nästan fullständigt bevarad kopia av Res Gestae, Monumentum Ancyranum, hittades 1555 av sedermera kejsar Ferdinand I:s ambassadör vid det osmanska hovet, den latinkunnige Ogier Ghiselin de Busbecq (1522–1592), som f.ö. också tillskrivs äran av att ha introducerat tulpanen i Europa. Han hittade inskriptionen i förhallen till ruinen av Roma och Augustus tempel i Ankara, på sin tid huvudstad i den romerska provinsen Galatien. Där är den även försedd med en grekisk översättning på utsidan av muren. Med hjälp av kopiefragment från andra håll har hela texten kunnat restaureras. Den blev 1847 utgiven av den framstående utforskaren av antika inskriptioner August Wilhelm Zumpt (1815–1877), alltså ett drygt decennium efter Das Leben Jesu, ett förhållande som visserligen skulle kunna förklara Strauss okunnighet men däremot inte hans arrogans.

Monumentum Ancyranum i Ankara

     Augustus text är givetvis propagandistisk. Den skyler över vissa händelser och töjer ibland på sanningen. Man har dock kunnat belägga och verifiera det mesta av dess innehåll. I det åttonde stycket står något som borde intressera julevangeliets läsare:

     Tum iterum consulari cum imperio lustrum solus feci C. Censorino et C. Asinio cos., quo lustro censa sunt civium Romanorum capita quadragiens centum millia et ducenta triginta tria millia.

     (Därefter, ännu en gång [efter den tidigare folkräkningen år 28 f.Kr.], med maktbefogenhet som konsul, genomförde jag ensam ett lustrum [offer vid en folkräkning för beskattningsändamål] när Gajus Censorinus och Gajus Asinius var konsuler. I denna folkräkning inräknades 4 233 000 romerska medborgare.) [Augustus inledde även en tredje folkräkning år 14, d.v.s. samma år han dog.]

     I förteckningen över romerska konsuler, den lista som kronologin i romersk historia och arkeologi bygger på, finner vi att Gajus Marcius Censorinus och Gajus Asinius Gallus var konsuler år 8 f. Kr., alltså strax före den troliga tiden för Jesu födelse. Årtalet stämmer också med ”Betlehems stjärna”, konjunktionen mellan Jupiter och Saturnus år 7, noggrant redovisad av Gustav Teres (1931-2007), astronom vid det påvliga observatoriet i Castel Gandolfo, i The Bible and Astronomy (Oslo 2002). (Dionysios Exiguus har tydligen tappat bort sju år då han konstruerade den kristna tideräkningen, kanske de sju år då Gajus Octavius regerade som förste konsul innan han upphöjdes till Augustus.)

     Vi tycks med andra ord ha hittat Augustus försvunna skattskrivning i Augustus Mabedi (Augustustemplet) vid övre änden av Cumhuriyet Bulvari (Republikboulevarden), strax bortom ryttarstatyn av Atatürk, en dryg kilometer nordost om Ankara Tren Gari, järnvägsstationen i Turkiets huvudstad Ankara.

Res Gestae Divi Augusti i Ankara

     Ytterligare fragment av Res Gestae Divi Augusti finns i Antiokia i Pisidien (Antiochia Caesarea vid Yalvaç. ca 200 km norr om turistorten Antalya i Turkiet), där det kunde läsas av aposteln Paulus vid hans besök år 48 (Apostlagärningarna, kap.13). Därtill har fragment av den grekiska översättningen påträffats i Apollonia (Parku Arkeologjik i Apolonisë) vid Albaniens kust ca 100 km söder om Tirana.

     Nu kan det invändas att Augustus census endast omfattade romerska medborgare, något som dock inte hindrar att han också var intresserad av andra folk i deras egenskap av skattebetalare. Det gick åt stora belopp för att ”ärva en stad i tegel och efterlämna en stad i marmor”, för att inte tala om kostnaderna för att hålla stående trupper i alla provinser. Från Josefus vet vi att också Herodes lät beskatta sitt folk. Enligt Antiquitates Judaicae 17:190 överlämnade han från sina skatteinkomster tio miljoner drachmer till Augustus och fem miljoner drachmer till dennes dotter Julia. Josefus skriver vidare i 16:290: ”Cesar blev vredgad och skrev i skarp ton till Herodes. Summan av hans brev var detta: ’Medan han förr hade betraktat honom som sin vän borde han nu betrakta honom som sin undersåte.’ – Nu blev Herodes tvungen att leva med att den tillit med vilken Cesars gunst brukat inspirera honom var helt borta. Ty Cesar ville inte ens ta emot så mycket som en ambassad från honom för att be om ursäkt. När de kom tillbaka skickade han iväg dem utan att de fick företräde.”

     Philipp Filtzinger (1925-2006), professor vid Limesmuseet i Aalen i Würtemberg, uppger (Bethlehem, Die christliche Legende, Ein historisches Ereignis im Konsulatsjahr des Gaius Censorinus und Gaius Asinius 8.v.Chr.) att romarna även förrättade skattskrivningar ute i provinserna. Varje provins hade sina egna fastställda intervaller för census. I Syrien/Judéen ägde de rum vart fjortonde år. År 8 f. Kr. var ett unikt år eftersom rikscensus och provinsialcensus då ”råkade” sammanfalla. Ur allmänhetens synpunkt torde de båda skattskrivningarna ha uppfattas som enda. Vad som åstadkommit förvirring är att Lukas i vers 1 syftar på folkräkningen av romerska medborgare medan han i vers 2 tycks ha slagit samman rikscensus och provinsialcensus. Påföljande provinsiella skattskrivning hölls enligt den fastställda intervallen vart fjortonde år, d.v.s. år 6 e. Kr., alltså det år som också Josefus uppger. (I antiken räkande man det innevarande pågående året som det första, medan vi räknar från och med det följande året. Enligt vårt sätt att räkna är var det alltså skattskrivningar vart 13:e år.)

     Sir William Mitchell Ramsay (1851–1939), professor i Oxford och Aberdeen, har redogjort för censussystemet under Augustus tid utifrån papyrusfynd som blivit bevarade i det ur arkiveringssynpunkt fördelaktiga egyptiska klimatet (The Augustan Census system ur The Bearing of Recent Discovery on the Trustworthness of the New Testament, Aberdeen 1914, s. 255ff.). I Egypten tillämpades systemet under åren 9 f.Kr., 6, 20, 34, 48, 62 etc. e.Kr. Man får ta hänsyn till att året, som i östra Medelhavsområdet började efter sommaren, sträcker sig över två romerska årtal. Ramsay anser att systemet för första gången användes under Herodes regering år 8 f.Kr. och räknar med att det tog ett år att genomföra en sådan census. Enligt hans utredning skulle också alla, med hustrur och barn, personligen inställa sig på sin hemort, som i fallet Josef och Maria var Betlehem. Så var fallet i Egypten, där prefekten Vibius Maximus utfärdade ett edikt "that all who for any reason whatever are away from their own Nomos should return to their home to enrol themselves".

Mysteriet med den försvunne ståthållaren

Enligt Lukas skall Quirinius ha varit ståthållare i Syrien när skattskrivningen genomfördes. Problemet enligt Zetterholm är att han blev ståthållare först år 6 e. Kr., alltså tretton år efter Jesu födelse, och då endast i Judéen.

     Men låt oss läsa i grundtexten! Där finner vi att Quirinius var hägemoneuontos täs Syrias. Han var alltså inte proconsul utan en som hade hegemoni över Syrien. Hieronymus översätter med praesidie Syriae Cyrino. Han presiderade över Syrien.

     Där står inget om någon ståthållare/landshövding. Detta begrepp infördes efter förebild från Lutherbibeln som med sin kontextuella inkulturisation lanserade ordet Landpfleger. De svenska översättningarna har haft ”landshövding” ända fram till NT-81 då man ändrade till ”ståthållare”, detta trots att den siste ståthållaren i den svenska statsförvaltningen, överståthållaren i Stockholm, blivit förvandlad till landshövding redan 1967.

     I Lukas 3:1 anges att även Pontius Pilatus var hägemoneuontos, men på detta ställe översätter Hieronymus i stället med procurante Pontio Pilato. Tydligen visste Hieronymus att det var skillnad mellan Pilatus och Quirinius respektive ämbeten.

Mynt med Qurinius porträtt

     Vem var då denne Quirinius? – Han föddes 45 f. Kr. i Lanuvium 3 mil sydost om Rom (nuvarande Lanuvio, strax söder om Nemisjön, där en av de trånga gatorna numera heter Via Sulpicio Quirino). Han gjorde karriär inom hären. År 15 f. Kr. utnämnde Augustus honom till prokonsul över Kreta och Cyrene, där han framgångsrikt bekämpade garamanterna. När han återvände till Rom 12 f. Kr. valdes han till konsul. Året därefter fick han i uppgift bekämpa homonaderna i norra Syrien och Cilicien. Detta krig pågick åren 11–7 f. Kr. Quirinius förde då befäl över Legio III Gallica, Legio VI Ferrata och Legio X Fretensis, som alla var stationerade i Syrien (Horst Braunert, Der römische Provinzialzensus, Historia: Zeitschrift für alte Geschichte 6 (1957), s. 192 ff).

     Från 9 till 7 f.Kr. till var Gaius Sentius Saturninus ståthållare (legatus Augusti pro praetore) i Syrien och därmed närmast ansvarig för Augustus skattskrivning. Tertullianus skriver i Adversus Marcionem IV:7: Sed et census constat actos sub Augusto nunc in Iudea per Sentium Saturnium. (Dock är det konstaterat att en folkräkning just genomförts under Augustus i Judéen genom Sentius Saturninus.) Tertullianus uppger också (IV:19) att arkiven vid denna tid, omkr. 200, fortfarande fanns kvar i Rom: … de censu denique Augusti, quem testem fidelissimum dominicae nativitatis Romana archiva custodiunt. (Slutligen är även Augustus folkräkning som finns bevarad i Roms arkiv ett pålitligt vittne om vår Herres födelse.) Denna census råkade i tiden sammanfalla med den lokala skattskrivningen för Syrien.

    Den förhållandevis ganska återhållsamme Sentius Saturninus efterträddes sommaren 6 f.Kr. av den grymme Publius Quintilius Varus (samme Varus som senare råkade illa ut i Teutoburgerwald, år 9 e.Kr.). Ståthållarna hade som biträde en procurator. Qurinius kan ha tjänstgjort som sådan, något som intygas av Justinus martyren i hans första apologi (kap.34). Enligt Josefus hade Qurinius innan han år 6 e.Kr. blev ordinarie ståthållare över Syrien förvaltat många andra ämbeten. Under vakansen mellan Saturninus och Varus kan den millitäre befälhavaren Quirinius, som just avslutat sitt krig mot homonaderna i norra Syrien, då ha förrättat skattskrivningen (H. M. Melin, Föreläsningar öfwer Jesu lefwerne, Första delen, Stockholm 1855, s. 196).

     Detta var Quirinius första skattskrivning. Han förrättade senare en andra skattskrivning år 6 e.Kr. (Apg. 5:37) då han som legat återvände till Syrien. Jesus var då ca 12 år gammal. Kanske var det vid påsken under denna andra skattskrivning som Jesus fick följa med till Jerusalem (Luk. 2:41—52).

     I sin epokgörande översättning från grekiska till tyska missuppfattade Martin Luther Luk.2:2. Han satte in ett "och" som inte finns i originaltexten. Han förstörde sammanhanget genom att bryta sönder texten i två delar och översatte "hautä apografä protä egeneto hegemoneuontos täs Syrias Kyräniou" med "diese Schätzung war die allererste und geschah zur Zeit, da Cyrenius Landpfleger in Syrien war".Detta spred sig till andra språkområden.

     King James sätter v. 2 inom parentes, hänvisar till parallellstället Acts 5, 37 och översätter "And this taxing was first made when Cyrenius was governor of Syria". Men Qurinius var inte guvernör under den första skattskrivningen. Troligen tjänstgjorde han som procurator.

       Den gedigna franska La Bible de Jérusalem har smidigt undvikit problemet med hjälp av två kommatecken: "Ce recensement, le premier, eut lieu pendant ..."

    Även de svenska bibelöversättningarna satte i Luthers efterföljd in detta förvillande "och" som inte finns i grundtexten. Tyvärr hamnade detta "och" även i Bibel 2000, där det står: "Detta var den första skattskrivningen, och den hölls när Qurinius var ståthållare i Syrien." På så sätt svävar uttrycket "den första skattskrivningen" i luften. Första, hur då? Ungefär så här bör meningen i stället översättas: "Denna skattskrivning blev den första [av två] då Qurinius utövade hegemoni över Syrien."

     Quirinius karriär fortsatte uppåt. Åt honom gav Augustus uppdraget att ersätta den opålitlige Marcus Lollius och som rector ansvara för fostran av den tilltänkte tronarvingen, Augustus dotterson Gaius Caesar. Denne fick från år 1 f. Kr. i studiesyfte följa med Qurinius på en resa till de östligaste provinserna. Efter ett krigståg i Armenien blev Gaius Caesar sårad och avled år 3 e. Kr. under återresan till Rom.

     Quirinius utnämndes därefter till legat i Syrien som han alltså återvände till en andra gång. I denna oroliga provins fick han nu en ytterligare legion till sitt förfogande, nämligen Legio XII Fulminata. Underställd prokurator för Judéen blev Coponius.

     I Tibur (nuvarande Tivoli 3 mil öster om Rom) fann man 1794 en inskription (finns i Lateranmuseet) med följande text: legatus pro prætore divi Augusti iterum Syriam (för andra gången legat för den gudomlige kejsar Augustus i Syrien). Tyvärr saknas texten omedelbart före men den anses, bl.a. av Mommsen, syfta på Quirinius. Någon annan kan det knappast vara fråga om.

Inskriptionen från Tibur

     Quirinius återvände till Rom 12 e. Kr., avled där år 21 och begravdes under stora hedersbetygelser. I Syriens provinshuvudstad Antiokia lät man resa ett monument över honom, vars rester hittades vid Princetonuniversitetets utgrävningar på 1930-talet.

     Ramsay har redogjort för Qurinius tjänstgöring i kriget mot homonaderna i det ovan nämnda arbetet (When Quirinius was governing Syria, s. 275ff.). På ett foto, taget av hans hustru 1912, ser man Ramsay själv intill en då nyupptäckt inskription i Antiokia i Pisidien där Qurinius 8 f.Kr. är nämnd som duumvir tillsammans med en viss Servilius. Ramsay drar slutsatsen att Quirinius och Servilius tillsammans omkring år 8 styrde de båda provinserna Syria-Cilicia och Galatia. Vad gäller den av Tertullianus nämnde Sentius menar Ramsay att han samtidigt med Quirinius kan ha varit Augustus legat i Syrien, något som inte motsäger att han kan ha dött kort därefter, varvid ansvaret för skattskrivningen övergick på Quirinius.

Basis of the first statue erected in Pisidian Antioch, probably 8 B.C.,
in honour of Caristanius, praefectus of Qurinius, honorary duumvir of the
Colony while governor of Syria. The stone is lying on its side.

Mysteriet med det försvunna Betlehem

Varför skulle Josef och Maria resa till Betlehem? – Det är inte troligt att romarna fordrade att alla skulle ta sig till platser som de härstammade ifrån. Det viktiga för dem var att de fick sin skatt. Däremot fick befolkningen på landsbygden ta sig in till sin närmaste stad, eis tän heautou polin, där skattskrivarna hade mottagning. Kanske skulle folket i Nasaret, en ort med på sin höjd 150 invånare, registrera sig i den större och befästa orten Japhia, belägen några kilometer därifrån.

     Men Josef och Maria begav sig i stället till det fyra dagsresor avlägsna Betlehem. Varför? – De var båda genom änglauppenbarelser övertygade om att det väntade barnet var den utlovade Messias: ”Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron,” Luk.1:32. Därför var det av yttersta vikt att nedkomsten ägde rum i Davids stad enligt profetian i Mika 5:2. Det var inte romarna som tvingade dem till Betlehem. Det var Den Heliga Skrift.

     Det var inte så ovant för dem att bege sig till Jerusalemstrakten. Dit begav de sig ofta i samband med vallfartshögtiderna, d.v.s. påsk, pingst och lövhyddohögtiden. Dessutom hade Maria släktingar i Ein Karem utanför Jerusalem som hon bl.a. besökte enligt Luk. 1:39 ff. Efter nedkomsten dröjde de kvar i trakten i drygt 40 dagar och återvände till Nasaret först sedan barnet burits fram i Jerusalems tempel, Luk. 2:39.

     Att det sedan inte fanns plats i härbärget behöver inte bero på skattskrivningen. Betlehem var ett populärt övernattningsställe längs karavanvägen till Egypten. Redan på profeten Jeremias tid stannade man till där, Jer. 41:17. (Bibel 2000 har valt att inte översätta hebr. gerut som motsvarar khan, alltså en karavanseraj. Äldre översättningar har ”Kimhams härbärge”.)

     ”Faktum är att idén att Jesus skulle komma från Betlehem inte har gett något som helst genomslag i resten av Nya testamentet”, skriver Zetterholm. Sedan talas det mest om den obetydliga orten Nasaret. Den heliga familjen återvände dit efter flykten till Egypten för att, som det står i Matt. 2:23 ”det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Han skall kallas nasaré”.

     Ja, man kan verkligen undra vilket profetord detta syftar på. Och varför står det ”Jesus av Nasaret, judarnas konung” på tavlan över korset utan att Betlehem och den davidiska härstamningen nämns? Varför kallades de första kristna nasaréer, Apg. 24:5? Varför kallas de kristna i dagens Israel för notzrim? Vart tog egentligen Betlehem vägen?

     I sin bok With Jesus through Galilee according to the Fifth Gospel (Rosh Pina 1992) presenterar arkeologen Bargil Pixner (1921-2002) en marmorflisa från 3–400-talet som hittades vid utgrävningar i Caesarea 1962. Den innehåller en inskription på hebreiska med en förteckning över familjer som bosatte sig i Galiléen under romersk tid. Bland dem fanns en familj som bodde i Nasaret.

     Detta är det tidigaste vittnesbördet inom judisk epigrafi om den lilla byn Nasaret. Tidigare hade man bara känt ortens grekiska stavning, men marmorflisan visar att Nasaret stavades med den hebreiska bokstaven tz (tzade), alltså Natzaret. Därmed utesluts den tolkningen att Nasaret skulle ha att göra med nazirit, alltså en person, en nasir, som är avskild åt Gud, 4 Mos. 6. I stället ger marmorflisan stöd åt Hieronymus tolkning att Matt. 2:23 syftar på Jes. 11:1: ”Ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam.” Se även Upp. 22:16! Ortnamnet Nasaret har samma rot som hebr. netzer, d.v.s. ”skott, telning”.

Samma tolkning gör även H.M. Melin (a.a., s. 218f.) samt Bertil Gärtner (Die rätselhaften Termini Nazoräer und Iskariot i Horæ Soederblomiæ IV, 1957).

Marmorflisan med namnet Natzaret

     Därmed skulle beteckningen ”Jesus från Nasaret” syfta på den davidiska härstamningen. Att de första kristna kallades nasaréer och de kristna på modern ivrit kallas notzrim skulle då bero på att de kristna bekänner Jesus från Nasaret som den davidsättade Messias.

     Sambandet finns också bevarat i en medeltida tysk hymn, som syftar på Jes. 11:1: ett Ris skal opgå utaf Isai slächte (Bibel 1703), ett skott ska skjuta upp ur Isais avhuggna stam (Bibel 1937), en gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam (Bibel 2000). Isai (Jishaj) var far till kung David.

     Es ist ein Ros' entsprungen
     aus einer Wurzel zart,
     wie uns die Alten sungen,
     von Jesse kam die Art.  

     Den tyska hymnen använder namnformen Jesse som är hämtad från Septuaginta (den grekiskspråkiga version av Gamla testamentet som användes av den tidiga kyrkan), ek täs hridzäs Jessai, en form som Thekla Knös övertog i sin svenska översättning 1867, det är en ros utsprungen, av Jesse rot och stam. I sv.psb. 1986, nr 113, har dock namnet i överdrivet pedagogiskt nit förvandlats till av Davids rot och stam.

Mysteriet med det försvunna stallet

Enligt födelseberättelsen i Matteus hittade stjärntydarna ”vare sig herdar eller stall, inte heller sjungande änglar eller krubbor utan ett hus som förefaller att vara Josefs och Marias permanenta bostad”, påpekar Zetterholm. Ja, nog kan detta förefalla gåtfullt – om man har sett alltför många julkrubbor!

     Men om vi i stället läser texten finner vi att födelseberättelsen hos Matteus faktiskt inte är någon födelseberättelse. Där berättas i stället om vad som hände sedan födelsen väl ägt rum: ”När Jesus hade fötts i Betlehem …”

     När stjärntydarna anlände till Betlehem hade redan en tid förflutit sedan födelsen. Krubban och personerna runt omkring stod inte kvar sedan julnatten som förstenade. Herdarna hade återgått till sina sysslor. Kanske hade fåren redan blivit slaktade som påskalamm. Det var nämligen på ängarna runt Betlehem som tempelprästerskapets lönsamma lammuppfödning ägde rum. Josef, Maria och barnet hade återvänt till Nasaret, Luk. 2:39, men sedan kommit tilllbaka till Betlehem där Josef byggt ett hus åt familjen. Det kan ha gått veckor, månader, kanske gott och väl ett år sedan Jesusbarnet blivit fött eftersom Herodes ville låta döda alla gossebarn ända upp till två års ålder.

     Läser vi Matteustexten noga upptäcker vi att Josef inte ens var hemma när de fina gästerna anlände. Kanske var han på jobbet.

     För att markera skillnaden i tid mellan födelsenatten och stjärntydarnas besök har kyrkan sedan länge firat dessa händelser med tretton dagars mellanrum.

Bibelforskningens mysterier

Frågan om skattskrivningen har behandlats av exegeter som Joseph Fitzmayer, Raymond E. Brown, W.D. Davies, E.P. Sanders. De flesta tvivlar på tillförlitligheten hos Lukas och tror inte att någon skattskrivning ägde rum omkr. år 8 f.Kr. eftersom varken Josefus eller någon annan historieskrivare nämner en sådan. Många anser att Lukas förväxlat det hela med den skattskrivning som ägde rum år 6 e.Kr. då Qurinius tjänstgjorde i Syrien. Denna skattskrivning är nämnd hos Josefus men faktiskt även hos Lukas själv i Apostlagärningarna 5:37, vilket i så fall förutsätter att Lukas är rent snurrig. Den senare skattskrivningen omfattade inte heller hela det romerska imperiet utan inföll mellan Augustus "världsomfattande" folkräkningar 8 f.Kr. och 14 e.Kr.

    Tyvärr är det ont om material för den senare delen av Augustus regeringstid. Det är inte bara så att de arkiv som fanns på Tertullianus tid blev förstörda, troligen när germanerna intog Rom 476 e.Kr. Antikens historiker skrev inte heller så gärna om vardagliga ting som skattskrivningar. De gjorde ungefär samma nyhetsvärdering som nutida kvällstidningsjournalister och uppehöll sig vid mord, krig, drabbningar och dramatiska äktenskapsförhållanden. Detta gäller inte minst Josefus, som för åren runt skattskrivningen 9-8 f.Kr. enbart skriver om de minst sagt dramatiska händelserna inom Herodes familj. När man läser dessa skildringar förstår man att kejsaren inte längre ville räkna Herodes som sin vän. Över huvud taget var han vid det laget inte kapabel att genomföra en ordnad folkräkning.

    Under Augustus tid rådde äntligen Pax Romana. Bortsett från en del gränskrig, som inte märktes inne i riket, var det lugnt, något som kan förklara varför det är tunt med historiska källor under denna tid. Men för den skull skall man inte tro att det romerska skattskrivningsmaskineriet låg i lägervall. Skulle romarna ha avstått från att ta upp skatt bara för att vi inte har några bevarade uppgifter om saken?

   Josefus har samma nyhetsvärdering som gäller i vår egen tid. Han skriver om det som avviker från rutinen. Bland annat nämner han "en viss Galilé vid namn Judas". I samband med skattskrivningen år 6 e.Kr. förledde denne "sina landsmän till avfall, i det han påstod att det var en skam, det de betalade skatt till Romarne" (Flavius Josefus, Judarnas krig mot romarna, Andra boken, kap. VIII). Josefus redogör senare för en rad incidenter, men nämner inget om de skattskrivningar som enligt schemat bör ha ägt rum åren 20, 34 och 48. Tydligen avlöpte de utan att något särskilt hände. Däremot blev det oroligt efter skattskrivningen som började år 62. Vid en dramatisk scen år 64 då judarna ville ha den tyranniske ståthållaren Gessius Florus avsatt svarar kung Agrippa (nämnd i Apg. 25): "Skall man döma efter edra handlingar, så ären I redan inbegripna i krig mot Romarne; ty I haven icke blott icke betalt skatt till kejsaren…" (a.a., kap. XVI). Vi kan vara övertygade om att det romerska skatteuppbördsystemet fungerade även om inte varje skattskrivning är omnämnd hos Josefus.

    Lukas är inte mindre tillförlitlig än andra antika historiker. Han har, enligt egen utsago, ”grundligt efterforskat allt ända ifrån begynnelsen”. Problemet är att sådant som var en självklar bakgrund på Lukas tid inte är det idag. Mycket av den referensram som fanns kring vår tideräknings början har blivit bortglömt. En av bibelforskningens viktigaste uppgifter måste därför vara att återerövra den kunskap som gått förlorad.

     Jag har försökt visa att mysterierna kring julevangeliet inte är några mysterier. Förhoppningsvis har det klarnat något i det påstådda dunklet. Prästerna kan, i stort sett, fortsätta att förkunna på traditionellt vis.

     Men jag befarar att denna artikel ändå blivit förgäves skriven. Det skulle inte förvåna om det även i fortsättningen dyker upp artiklar som förkunnar den sensationella nyheten att någon skattskrivning aldrig ägt rum under Augustus tid, åtminstone inte när Quirinius var ståthållare i Syrien. Sådana skrönor är nämligen seglivade.

     Denna lilla utredning med anledning av Zetterholms understreckare har framför allt väckt min undran om hur det fungerar inom den akademiska exegetiken. I snart två sekel har man nöjt sig med det ideologiskt motiverade och uppenbart felaktiga påståendet från Strauss att någon skattskrivning för hela romarriket under Augustus regeringstid aldrig ägde rum. There is no extra-Lucan evidence that under Caesar Augustus a worldwide census occurred, som det står i The New Jerome Biblical Commentary.

     I själva verket utfärdade Augustus inte mindre än tre påbud om skattskrivningar. Res Gestae Divi Augusti, som givit oss kunskapen om detta, upptäcktes redan 1555 och utgavs i vetenskaplig utgåva 1847. H M. Melin citerar Augustus text i sina Föreläsningar öfwer Jesu lefwerne, Första delen, s.195 (1855). Den finns idag tillgänglig i ett tiotal olika utgåvor med engelsk översättning och kommentar. Den finns också i tyska och franska utgåvor, ja, till och med i en svensk utgåva (Kejsar Augustus självbiografi. Den latinska texten med inledning, översättning och kommentarer av Anders Ollfors, Borås 1988). Ändå hävdas att det inte ägde rum någon skattskrivning under Augustus regeringstid. Detta är det verkliga mysteriet.

Efter publiceringen av denna artikeln kom en fråga i SPT 7/2007:

Jag vill med detta debattinlägg rikta ett tack och några frågor till Anders Brogren i anledning av artikeln i SPT 5/2007.

Först ett tack för de sällan framställda språkliga, tidshistoriska och arkeologiska fakta som Du på ett initierat sätt låtit oss komma till del. Hr Zetterholm är förmodligen lika ovetande om dessa som om den tyska idealistiska filosofin från förförra seklet. Redogjorde Z alls för motiven till sin understreckare i SvD 24/12 2006? Jag betvivlar att The New Biblical Commentary vilar på sagda filosofiska förutsättningar. Den sätter väl snarast frågetecken i kanten för de sublunariska företeelser som den heliga texten refererar till och som utan vidare är svåra att sammankoppla med hitintills känt profanhistoriskt material. När det gäller planetkonjunktionen år 7 ger Du ju dock den påvliga sidan rätt, då man i denna igenkänner ”stjärnan” från Betlehem.

Två frågor kvarstår för mig efter att ha läst Din artikel.1. Änskönt Augustus genomförde ”rikscensus” 28 f Kr, 8 f Kr och 14 e Kr och trots att en provinsialcensus genomfördes 8 f Kr ytterst under ledning av Quirinius i Syrien, hur skulle dessa kunnat påverka Herodes d stores rike 8 f Kr, då detta ännu inte var en del av Imperium Romanum och endast delar därav först år 6 e Kr införlivades med detta som provinsen Iudea? En helt annan sak är det ju att Herodes frivilligt beskattade sitt rike och av inkomsterna mutade stormakten för att stärka sin egen maktposition. 2. Om Josef och Maria begav sig från Nasaret till Betlehem ”bara” för att Jesus skulle födas där i enlighet med Mika 5:2, varför skriver då Lukas: ”Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad”? Troligare är väl att med Bo Reicke anta, att den heliga familjen hade en beskattningsbar egendom i Betlehem (Kristendomens historiska bakgrund sv övers Stockholm 19732 s 103). Den heliga familjen var då galileiska nybyggare, judeiska kolonisatörer i måhända endast andra generationen.

Jag menar alltså att hr Z är ute i ogjort väder, Jesu betlehemitiska ursprung har f ö genomslag förutom i barndomsevangelierna också i t ex Joh 7:42, även om Stora Rådet där är mer intresserat av folkbokföringsort än födelseort. Samtidigt finner jag den försiktiga framställningen i The New Biblical Commentary välgrundad. Det vore in summa värdefullt om Du ville utveckla dessa temata: romersk beskattning inom Herodes’ territorium samt föremål för romersk beskattning, egendom eller personer, kanske bådadera?

Jan Svensson

Och här är mitt svar i SPT 7/2007:

Svar till Jan Svensson:

Jag vill tacka Jan Svensson för hans berättigade och intressanta frågor om hur en romersk provinsialcensus kunde genomföras i Herodes kungadöme och om möjligen den heliga familjen hade jordegendom i Betlehem. Material till mitt svar hämtar jag huvudsakligen från Philipp Filtzingers Bethlehem. Die christliche Legende : ein historisches Ereignis im Konsulatsjahr des Gaius Censorinus und Gaius Asinius 8 v. Chr., en översikt som finns tillgänglig på internet.

Den som insatte Herodes, och även hans sedermera avlidne broder Fasael, som guvernör över Judeen var Augustus triumviratskollega Antonius. De båda bröderna pressade ut höga skatter av folket för Antonius räkning. År 40 f. Kr. blev Herodes av den romerska senaten utnämnd till kung för sina förtjänster och sin pålitlighet i kriget mot parterna. Vid en ceremoni i Rom betecknades han som allierad och en vän till det romerska folket. I processionen fick han gå bredvid Antonius och Augustus.

Efter slaget vid Actium 31 f. Kr. bytte Herodes snabbt sida. Våren år 30 fick han företräde inför Augustus då denne befann sig på Rhodos. Augustus såg i Herodes en användbar vasall som i romarrikets östra utkant kunde stå emot såväl parterna som nomadstammarna. Under sitt därpå följande fälttåg mot Antonius och Kleopatra i Egypten passerade den romerska hären genom Syrien och försågs med då med förnödenheter av Herodes. I Alexandria blev Herodes därefter mottagen som Augustus vän och fick som belöning sitt territorium utvidgat. År 23/22 skickade Herodes sina söner Alexandros och Aristobulos till Rom för att de skulle få hellenistisk bildning. I fem år blev de kvar i Rom som Augustus skyddslingar. Herodes fick av Augustus efterhand också överhögheten över områdena nordöst om Gennesarets sjö.

Efter hand försämrades emellertid relationen till Augustus. Herodes visade allt tydligare tecken på vansinne med tillhörande hallucinationer och förföljelsemani, något som ledde till psykiskt sammanbrott 9-8 f. Kr. Nabateerkungen Syllaios reste till Rom och klagade över ett blodbad som Herodes anstiftat. Augustus skrev ett vredgat brev till Herodes och förklarade att denne inte längre var kejsarens vän utan från och med nu skulle behandlas som en undersåte. Ett tecken på att relationen nått en bottennivå var att Herodes skickade ett sändebud till Rom som inte ens blev mottaget av kejsaren.

Under dessa omständigheter krympte Herodes manöverutrymme. Han var degraderad. Filtzinger skriver: Der Provincialcensus wird vom Provinzstatthalter in Übereinstimmung mit den Beamten des Vasallenkönigs Herodes veranstaltet. Närmast ansvarig under åren 9-7 f.Kr. var Quirinius överordnade, legaten Gaius Sentius Saturnius, en uppgift som Tertullianus bekräftar som jag nämnde i min artikel. Sentius Saturnius försökte även vid en domstolsprocess att agera mot Herodes till förmån för två av hans söner men lyckades inte förhindra att dessa sedan blev strypta.

Romarna förhöll sig inte overksamma i den kaotiska situation som rådde i Judéen. De såg åtminstone till att skattskrivningen genomfördes. När förhållandena inte hade förbättrats inför den följande provinsialcensus år 6 e. Kr. tröt tålamodet och Judéen fick i stället styras av en procurator med säte i Caesarea. Denna andra skattskrivning blev signalen till ett uppror som leddes av Judas från Gamala, något som nämns av Lukas i Apg. 5:37 och även av Josefus, bl.a. i Antiquitates Judaicae bok XVIII, kap. 1.

Enligt romersk rätt skulle den som ägde jordegendom på annat håll avge sin deklaration där jordegendomen var belägen. Uppgiften om att den heliga familjen skulle ha haft jordegendom i Betlehem förekommer i olika kommentarer. Även Filtzinger lyfter fram detta och anför Eusebius inte alltid så tillförlitliga kyrkohistoria, III:20, som belägg. Där citerar Eusebius i sin tur Hegesippus numera förkomna kyrkohistoria där denne berättar om sonsönerna till Herrens broder Judas. Dessa blev, enligt Hegesippus, förda inför kejsare Domitianus som frågade om de härstammade från David, vilket de bejakade. De uppgav på kejsarens fråga att deras förmögenhet var 9000 denarer vilket var värdet av deras gemensamma åkerlott ”som blott utgjorde 39 plogland” (Lemkes övers., ung. 8 hektar, något mer än medeljordbruket).

Varken Hegesippus eller Eusebius uppger emellertid var denna åkerlott var belägen. Hela händelsen, att den romerska kejsaren skulle ha förhört dessa som han föraktade ”såsom helt simpelt folk”, verkar legendarisk vilket i och för sig inte utesluter att davidsättlingar kan ha haft egendom i Betlehem och att de har förhörts av någon romersk ämbetsman på lägre nivå. Hur som helst borde Mikaprofetian varit tillräcklig anledning för att den heliga familjen skulle flytta till Betlehem och för en tid bosätta sig där.

Det kan vara på sin plats att avliva även Strauss femte antites, nämligen den att Maria enligt romersk praxis inte behövde registrera sig. Vid skattskrivning skulle såväl kvinnor som män personligen deklarera sina tillgångar, eventuellt med hjälp av en tolk. Enligt Filtzingers utredning var alla kvinnor skattskyldiga från 12 års ålder. Skattskyldigheten upphörde vid 65 års ålder. För männen gällde skattskyldighet från 14 års ålder. Antagligen var det därför som intervallet mellan skattskrivningarna var 14 år. På så sätt undkom ingen med något skattefritt år. De tjänsteförrättande ämbetsmännen gick inte runt på landsbygden utan deklaranterna fick gå ”var och en till sin stad”, i allmänhet närmaste befästa ort. Uppgifterna fördes in i ett standardformulär som användes över hela romarriket. I egenskap av kvinnans förmyndare undertecknade mannen handlingen å bådas vägnar.

De skatteslag som förekom var följande: Skatt på lösegendom, skatt på markinnehav, skatt på vad som odlades där hänsyn togs till markens beskaffenhet, ”guldkransskatt” som var en ”gåva” för att ”bekransa” kungen, en av Augustus införd omsättningsskatt om 1 procent, skatt på hus, saltskatt samt tullar. De sistnämnda var Herodes viktigaste inkomstkälla.

Huruvida Maria och/eller Josef ägde jord i eller vid Betlehem är en fråga som enligt min mening bör lämnas öppen tills vidare. Det avgörande var att Skriftens ord skulle fullbordas.

Anders Brogren

Du har säkert hört sägas att julen är en gammal hednisk högtid som kyrkan tog över och kristnade.

Om du tror på den faktoiden så bör du läsa denna artikel:

Julen – kristen eller hednisk högtid?