Rune Imberg:
Biskop Spong attackerar alla kristna grundsatser

 

John Shelby Spong: En ny kristendom för en ny värld. Verbum 2005, 272 s.

 

 

 

Just nu är min yngsta dotter inne i en Klas Klättermusperiod. Det innebär att man kan få höra hen­nes CD flera gånger om dagen. En av mina favoritpassager handlar om när Räven har stulit Bagarpojkens ”extrapepprade pepparkakor”. I glad förväntan tar han ett rejält bett i pepparkakan – och så storknar han:

- Vad är det för vidrig smörja?! hostar han fram med halvkvävd röst.

Uttrycket ”Vilken vidrig smörja” är det enda som kan sammanfatta mina reaktioner vid läsningen av biskop John Shelby Spongs bok En ny kristendom för en ny värld.

Redan efter några sidor kände jag: Det här var den värsta teologiska smörja jag läst!

 

Spong gick i pension år 2000 efter 24 år som biskop i den anglikanska episkopalkyrkan i USA. Han är en produktiv teologisk författare, med ett 20-tal boktitlar bakom sig, och en flitig föreläsare.

 

Boken En ny kristendom för en ny värld, hans första bok på svenska, växte fram ur fö­re­läsningar som han höll på Harvard Divinity School i USA, den institution där biskop Krister Stendahl en gång ver­kade. Uppenbarligen sammanfattar boken stora delar av hans tidigare författarskap.

 

Bokomslaget domineras, talande nog, av en gråtrist stadsmiljö, upplyst av en röd buss och en new-age-Je­sus i en självlysande gulgrön nyans.

 

Den som kan sin teologiska idéhistoria, hittar knappast något nytt i boken. Däremot innehåller den en modern, flashig förpackning av Markion, ex­is­tentialism, new age, Darwin, Jung, Tillich, Küng, Feuerbach, Bon­hoeffer, Bult­mann, Freud… Det är ingen tillfällig­het, att biskop Spong själv fram­ställer sig som en radikal arvtagare till biskop Robinson, känd för boken Honest to God (s. 11 f).

 

Varje läsare konstaterar snabbt att Spong inte väjer för något. Det finns knappt en enda kristen dogm som han inte ifrågasätter. Han menar själv, att den reformation av kristendomen han förespråkar ”vid en jämförelse får 1500-talets reformation att likna ett barnkalas” (s. 29). Först av allt vill han eliminera kristendomens teism, d v s tron på en allsmäktig, skapande, personlig Gud. Så här uttrycker han sig om några kristna trossanningar:

·        Jag betraktar inte Gud som ett övernaturligt väsen… Eftersom jag inte uppfattar Gud som ett väsen kan jag inte heller tolka Jesus som en jordisk inkarnation av en övernaturlig gudom… Jag tror att Jesus varken kunde göra eller gjorde någon död människa levande. (s. 25)

·        Den Gud som spränger teismens gränser spränger alla gränser… Gud är inte död. Vi har helt enkelt trätt in i Gud. Vi är gudomliga bärare och medskapare. Vi för­kroppsli­gar det som Gud är. --- Jag tvingas konstatera att kärleken och Gud inte kan skiljas åt och att del­ak­tighet i kärleken inte är något mindre än delaktighet i Gud. (s. 87 f, 147)

·        [Om försoningen:] Det mänskliga livet behöver ingen gudomlig räddningsaktion. Vad vi behöver är ett liv som är så öppet, befriat, helt och kärleksfullt att vi möter kärlekens kallelse så fort vi upplever livet… Jag kallar denna kärlek Gud. (s. 147)

·        [Om Jesus]: I den utsträckning som Buddha, Mose, Elia, Jesaja, Krishna, Muhammed, Konfucius… Dag Hammarskjöld eller någon annan helig människa kommer med liv, kär­lek och vara till någon annan människa, är även den människan i mina ögon Guds inkarneade ord… Tanken att Jesus skulle ha en helt annan substans… måste överges… [Det handlar bara om] en gradskillnad som i sin tur visar att alla människor har den gudomliga potential som Kristusgestalten uttrycker. (s. 151 f)

 

Utöver detta förnekar Spong treenigheten, jungfrufödelsen, Jesu himmelsfärd, uppståndelsen från de döda, yttersta domen, syndafallet, försoningen – alltihop (s. 24 ff)! Särskilt kritisk är han mot sakramenten som, enligt honom, Jesus aldrig instiftat (s. 26 f):

·        [Om nattvarden:] Den kannibalistiska ritualen där man äter den avlidne gudens kropp är full av forntida psykologiska nyanser som är upprörande för den moderna känslan. (s. 32)

·        Dopet blir irrelevant; ett sakrament som utformats för att tvätta bort konsekvenserna av ett syndafall som aldrig ägt rum. Nattvarden blir ett teologiskt nonsens… (s. 132).

Till grund för dopets sakrament ligger ”föreställningen att alla är födda in i en universell ondska”, medan nattvardens teologi vilar på ett ”budskap om människooffer och gudomlig barnmisshandel”, vars formuleringar ”i bästa fall är pinsamma och i sämsta fall direkt frånstötande” (s. 209).

 

Enligt Spong är bönen en illusion (”teismens viktigaste illusionstrick”, s. 197), medan den kristna missio­nen fördöms som ”illegitim, förkastlig, till och med ond” (s. 185).

Han vill ta fram liturgier för abort, skilsmässa och eutanasi (barmhärtighetsmord), och människor skall kunna straffas om de inte använder familjeplanering (s. 221, 215).

 

När Spong mot slutet försöker förklara ondskans väsen, känner man sig förflyttad långt tillbaka i tiden, till Edens lustgård (1 Mos. 3). Och det är inte Evas repliker han förmedlar…

·        Jag kan inte göra anspråk på att vara skapad till Guds avbild om jag inte samtidigt accep­terar de mörka sidorna som en del av mitt vara. De mörka sidorna speglar nämligen Guds mörka sida. Detta är anledning till att ondskan alltid finns inom det heliga… Vissa av oss behöver räddas från sin godhet, andra behöver räddas från sin ondska… (s. 174, 176)

Det är därför logiskt att han prisar en av sina kvinnliga elever, som i en predikan hävdade att trosbekännelserna innehåller ”en i grunden farlig lära om Gud” (s. 238).

 

Hur kan ledningen i Svenska kyrkan bejaka denna vidriga teologiska smörja? Att Jonas Gardell gillar Spong, överraskar väl ingen. Men biskopen i Västerås, Claes-Bertil Ytter­berg, har skrivit det svenska förordet till boken, och K G Hammar välkomnade honom till Upp­sala domkyrka i september förra året. Dessutom medverkade Spong vid  Svens­ka kyrkans riksmöte i Väs­terås och diverse samlingar i Rättvik, Bräcke diakonigård, Sofia kyrka, Haga kyrka o s v. Märker kyrkoledningen inte, att Spong är mer buddhist än kristen? (s. 83) Inser de inte, att hans kär­leks­defini­tion i praktiken öppnar upp för pedofili och nekrofili? (s. 27)

 

Spong skulle göra hela kristenheten en tjänst om han tog av sig sin biskopsskjorta och förklarade sig vara ateist. En och annan biskop i Svenska kyrkan får gärna följa hans exempel. Då kan vi, som är kristna och vill slå vakt om den kristna tro som stiftschefen i Väste­rås uppenbarligen föraktar (s. 9), slippa ägna tid åt att debattera med kyrkans femtekolonnare.

 

Det fanns en tid när biskoparna var trons försvarare. Nu verkar många i stället bli trons förgörare. Det som Jesus förutsagt sker alltså nu:

Många falska profeter skall träda fram och bedra många. (Matt. 24:11, SFB)

Likaså det som Paulus talade om, att Satan själv gör sig lik en ljusets ängel. (2 Kor. 11:14)

 

Det är detta vi nu upplever. Bakom de sofistikerade orden, den välstrukna biskopsskjortan och det glänsande guldkorset döljer sig – Satans djupheter (Upp. 2:24).

 

Krångligare än så är det inte.

 

 

Rune Imberg