Recension av

Simon Sebag Montefiore: Stalin – den röde tsaren och hans hov

svensk övers. Olov Hyllienmark, 3:e uppl. 2005, 768 sid.

Trodde Stalin på Gud?

Att de som styrde och ställde i Sovjetunionen var några av historiens värsta förbrytare har de flesta av oss vetat i decennier. Undantag har funnits, t ex de blint troende kommunister som vägrade acceptera rapporterna om den extrema grymhet som frodades spåren av deras ideologi. En kuriös grupp var också de intellektuella som tilltalades av symmetrin i den tredje ståndpunktens kålsuparteori att väst och öst var lika onda. Dessvärre hade denna grupp ett stort inflytande i europeiska medier.

Att president Reagan träffade huvudet på spiken när han talade om Sovjet som ”ett ondskans imperium” står klart sedan arkiven öppnades efter sovjetstatens upplösning. Nu vet vi hur det gick till i sovjetmaktens innersta cirklar, där Stalin var den sol som allt kretsade kring i bolsjevismens universum. Utifrån omfattande arkivstudier, intervjuer med efterlevande och genomgång av en omfattande litteratur ger oss den brittiske journalisten Simon Sebag Montefiore (f.1965) ovärderliga inblickar i ”Stalin – den röde tsaren och hans hov” ( svensk övers. Olov Hyllienmark, 3:e uppl. 2005, 768 sid.).

Hans efterforskningar och presentationen av dem är en verklig bragd. Författarens tillgång till dokument, allt ifrån Stalins anteckningsböcker till ledarnas kärleksbrev, ger liv åt denna tröstlösa skildring av industriellt mördande. Man tycker sig själv sitta med vid det långa matbordet eller i biografen vid Stalins nattliga gästabud och undra om det är min tur att bli arresterad nästa gång.

Ytligt sett kunde det hela påminna om en maffiaboss som styr sitt imperium. Men det handlade inte om så triviala ting som snabba pengar. I stället fanns här en drivkraft av nästan metafysiska dimensioner. Ledarna var som besatta av sin djävulska ideologi.

”En revolution utan exekutionspatruller är meningslös”, lär Lenin ha sagt. Poeten Mandelstams hustru skrev: ”Det var ju trots allt dessa 1920-talets människor som slog de gamla värdena i spillror och uppfann formlerna … för att rättfärdiga det aldrig tidigare utförda experimentet: Man kan inte laga omelett utan att knäcka ägg. Varje nytt mord ursäktades med hänvisning till byggandet av en fantastisk ’ny’ värld.”

Bolsjevismen var en sorts religion. Till Berija, hemliga polisens fruktade chef, sade Stalin att bolsjevikerna var ”en sorts militär-religiös orden”. Bolsjevikerna skulle dö och döda för sin tro på det ofrånkomliga framåtskridandet för mänsklighetens bästa. De skulle offra sina egna familjer ”med en lidelse som bara har sin like i medeltiden och Mellanösterns religiösa blodbad och martyrskap” (Montefiore). Även de allra högsta ledarna, som t ex Molotov, fick stillatigande acceptera att den nyckfulle Stalin plötsligt skickade iväg deras fruar till fängelser och slavarbetsläger. Partiet hade alltid rätt.

De bolsjevikiska riddarna var tvungna att tro med en messiansk övertygelse. De flesta hade en religiös bakgrund. Stalin var, som bekant, prästseminarist. Det var även Mikojan, den smidige överlevaren. Marskalk Vorosjilov hade varit korgosse. President Kalinin gick i kyrkan långt upp i tonåren. Modern till den vidrige Berija var så kyrklig att hon till och med dog i kyrkan. Kaganovitj, vars namn också kan transkriberas Cohen-ovitj, kunde som cohen, präst, göra anspråk på härstamning från Levi stam och Sadoks ätt. Han var uppfostrad med att följa de judiska buden.

Men de bolsjevikiska stormännen hade bytt religion. De hatade det judisk-kristna. ”Deras föräldrars ortodoxi hade ersatts av något ännu rigidare, nämligen systematisk omoral, byggd på marxism-leninismens lärosatser som man ivrigt studerade. Oavsett vad som hände höll man fast vid sin tro på partiets ofelbarhet.” I ett brev till sin högt älskade Polina skriver Molotov: ”Det är av oerhörd vikt att läsa de marxistiska klassikerna… Du måste läsa fler av Lenins arbeten när de nu snart ges ut och en lång rad av Stalin också… Jag längtar så mycket efter att träffa dig.”

Styrkta av dessa lärosatser kunde stormännen ge sig ut på massmordsturnéer. Under 1920-talet dog miljoner av svält sedan bolsjevikerna beslagtagit all spannmål de kunde komma över, detta i ett land som så sent som 1913 var världens största spannmålsexportör. Under utrensningarna i slutet av 30-talet hade man inte ens några namnlistor över dem som skulle avrättas utan delade helt enkelt ut avrättningskvoter. Så och så många tusen från det och det området. För att visa sitt revolutionära nit överträffade bolsjevikerna ofta dessa kvoter.

Hade man aldrig några samvetskval? – Jo, säkerligen, men det hade varit bokstavligen livsfarligt att visa det. Det gällde att övervinna sådan rester av borgerligt tänkande. Efter Leningrads belägring gav Stalin följande order till trupperna: ”Kasta alla känslor överbord och förinta alla befolkade områden som kommer i er väg.”

När Jagoda, som varit chef för hemliga polisen, skulle avrättas, sade han till förhörsledaren: ”Jag påstår att det trots allt måste finnas en Gud. Av Stalin förtjänade jag inget annat än tacksamhet för trogen tjänst, av Gud förtjänar jag det strängaste straff för att tusentals gånger ha brutit mot hans bud. Se var jag befinner mig nu, och avgör sedan själv – finns Gud eller inte?”

Berijas handgångne man Kobylov, som torterade och dödade med bara händerna, kunde tydligen också känna något av samvetets röst. När han besökte sin mor brukade han gråtande säga: ”Mamma, mamma, vad är det vi gör? En dag kommer jag att få sona för det här.”

Stalin hade inte glömt bort sin ungdoms fostran. Mellan utbrotten av maktgalenskap och förföljelsemani kunde andra tankar dyka upp. Generalstabschefen Vasilevskij var den ende gentlemannen bland en hop mördare. Stalin var både road och imponerad av hans anständighet. Vaslilevskij far hade varit präst och uppfostrat sin son för prästämbetet. Denne hade emellertid blivit officer i tsararmén och sedan i Röda armén. Stalin resonerade gärna med honom: ”Både Mikojan och jag ville båda bli präster och det förvägrades oss. Jag har fram till nu inte kunnat förstå varför?” De resonerade vidare om nyttan med prästutbildning. ”Det som präster är bäst på att lära ut är hur man förstår sig på människor”, sade Stalin som en gång påstått att hans far varit präst. Under hela kriget skickade Stalin sedan ekonomiskt understöd till Vasilevskijs far byprästen.

Churchill besökte Stalin i Moskva i augusti 1942 och informerade om den förestående landstigningen i Nordafrika. Stalin överraskade då med att säga: ”Må Gud hjälpa detta företag till framgång!” Vid den efterföljande banketten talade de bägge allierade statsmännen om sina tidigare relationer. Stalin sade: ”Allt det där tillhör det förgångna och det förgångna tillhör Gud. Historien kommer att döma oss. ”

Följande år möttes de i Teheran. Churchill försökte ta upp tråden från förra mötet och sade att Gud står på de allierads sida. Men Stalin bara fnös: ”Och djävulen står på min. Djävulen är kommunist och Gud är konservativ!”

Kanske gjorde Stalin här en riktig analys av den bolsjevikiska religionen. Dessa hårt arbetande massmordsadministratörer måste ha varit besatta av djävulska krafter. Annars hade de inte orkat hålla på som de gjorde. Men de visste att Gud finns. Just därför hatade de honom.

En och annan sökte dock försoning. Malenkov, Berijas parhäst, var premiärminister en kort tid efter Stalins död men utmanövrerades. I det något mildare klimat som nu inträffat slapp han att bli avrättad. I stället fick han en befattning som kraftverksdirektör i Kazachstan. Efter sin pensionering flyttade han tillbaka till Moskva och började där gå i kyrkan. Troligen ångrade han sitt tidigare blodsbesudlade liv. Han avled 1988, under Gorbatjovs perestrojka, och fick en kristen begravning. Hans gravkulle pryds av ett kors.

Anders Brogren