För Världen Idag:
Wilfrid Stinissen:
Evigheten mitt i tiden. Libris 2002. 220 sid.
Wilfrid Stinissen är en 75-årig karmelitermunk. Han är född i Belgien men sedan många år bosatt i ett kloster i Skåne. Med ett tjugotal utgivna böcker är han idag en av de mest lästa andliga författarna i Sverige. Han når längre än de flesta andra kristna författare. Varför?
Därför att han på ett lågmält sätt talar om människors djupaste frågor utan att svamla eller flumma. Med en självklar auktoritet utlägger han kyrkans lära i en ton som om han sitter bredvid och samtalar som den erfarne själasörjare han också är. Otaliga är de han fått ge själavård i samband med retreater i Rättvik och på andra håll. Han vet att människan bakom alla tillfälliga poser är sig lik genom tiderna. En nutida människa behöver samma själaföda som kunde hjälpa på Bibelns tid eller på 1500-talet, då Stinissens ordenssyskon Johannes av Korset och Teresa av Avila var verksamma. Men kommer inte till ro förrän man är försonad med Gud genom Jesus Kristus.
Den här boken är en nyutgåva. Första upplagan kom 1992. Den handlar om tiden. Tiden börjar när Gud skapar. Dess mening är att vi skall utvecklas och växa. De sju skapelsedagarna visar att skapelsen är en process. ”Det är Gud själv som grundlägger och stadfäster tiden genom att inte skapa allt på en gång utan i etapper. Tiden är helig, tiden har en religiös betydelse, därför att den har sitt ursprung i Guds skapargärning.”
Tiden är också att tecken på Guds tålamod, säger Stinissen. En människa som är fullständigt döv för Guds tilltal berövar tiden dess mening. Om den anställde hela tiden tvingas att öka arbetstempot blir tiden en ond kraft, som dödar allt liv och blockerar varje möjlighet till utveckling.
Varje synd är i grund och botten ett avvisande av tiden. Synd är att vilja ha något som Gud ännu inte vill ge, att omedelbart gripa det han endast så småningom kommer att skänka. Frukten från det förbjudna trädet i lustgården gjorde att människans ögon öppnades så att hon blev som Gud. ”Det ingick faktiskt i Guds plan att människan skulle bli såsom han. Men tiden var ännu inte inne. Han ville att människan skulle bereda sig till denna gåva, växa fram mot den. Men hon har inte tid. Att inte ha tid, det börjar redan i paradiset!”
Fadern skapar tiden och ger den åt oss. Tiden är alltså god. Vi borde tacka för den tid vi får. Varje ögonblick är nåd. Men tiden som Gud ger är också förbunden med en uppgift. Det finns ingen tom tid i bibeln. Tiden betyder att du har något att göra men framför allt, du har något att bli.
En kristen lever inte under det förflutnas tyranni. Allt det negativa ur det förflutna är förlåtet. Man får tacka för sina misstag och synder eftersom Guds barmhärtighet blir levande genom dem.
Liksom det finns tre personer i Gud, så utgörs tiden av tre dimensioner. Det förflutna svarar mot Fadern. Han är ursprunget. I honom har du dina rötter. Framtiden finner vi i Sonen. Han håller på med att bygga upp Faderns rike. Han kommer tillbaka för att döma levande och döda. Han är vår framtid. Och liksom Anden förenar Fadern och Sonen och är kärleksbandet mellan dem, så förenar nuet den förflutna tiden med framtiden.
I Stinissens bok följer den ena pärlan efter den andra, som ett långt pärlhalsband. Det är en otidsenlig bok för människor som behöver stanna upp mitt i tiden.