Cecilia Dahlbäck (red.): På vidsträckta fält. 174 sid. Verbum 2005.

Vad syföreningarna betytt för Svenska kyrkans församlingar går inte att överskatta. Numera är det kanske svårt att föreställa sig att de ännu för några decennier var lika självklara som vädret. De bara fanns där, en armé av kvinnor, alltid beredd att rycka ut för medmänniskor i nöd eller för att baka och servera kaffe vid kyrkliga sammankomster av alla de slag. I vår tid är syföreningarna tyvärr utrotningshotade även om cirka tretusen fortfarande finns kvar. De har delvis ersatts av anställda. Samhällsutvecklingen har medverkat till en professionalisering av kyrkans aktiviteter. I dag finns inte längre en outtömlig reservoar av hemmavarande kvinnor med lust att hjälpa till. Men kanske kommer de frivilliga medarbetarna tillbaka i nya former efter hand som kyrkans ekonomi blir sämre. Även där församlingar slås samman kan syföreningen finnas kvar som en sammanhållande kraft gentemot stordrift och rationalisering.

Nu har syföreningarna fått sitt välförtjänta äreminne i en lättläst, informativ och rikt illustrerad bok, redigerad och till stor del skriven av Cecilia Dahlbäck. Denna bok fyller inte bara en lucka i kyrkohistorien. Den korrigerar också den vanliga svenska historieskrivningen genom att ställa fram hundratusentals ofta undanskymda kvinnor i strålkastarljuset. Syföreningarna blev många gånger identitetsskapande för en hel bygd. Utan dem hade Sverige varit delvis annorlunda. Här finns några av välfärdsstatens historiska rötter.

Syföreningspionjär i Sverige var den från väckelsehistorien kända Emilie Petersen på godset Herrestad väster om Värnamo. Idéerna hade hon fått med sig från sin uppväxt i Tyskland. Exemplet smittade av sig. Redan före 1850 fanns det också syföreningar i Göteborg, Osby, Gävle, Sundsvall, Bälinge och Enånger. Syftet var att hjälpa barn i nöd. I början rörde det sig ofta om barnen i Lappland men snart nog vidgades intresset till missionsfält i andra världsdelar. Syföreningarna blev därmed också pionjärer vad gällde u-hjälp, trots att omgivningen många gånger var oförstående.

Motiveringen till arbetet föll sig naturlig utifrån den kristna tron. Men den syföreningen i Stockholm som 1849 började sy ihop till en ”Diaconiss-anstalt” fann dessutom en specifik biblisk motivering i Apg. 9:36, där det berättas om Tabita, på grekiska Dorkas, som gjorde många goda gärningar och var frikostig mot det fattiga. När hon blev sjuk och dog kom Petrus dit. Då kom alla änkorna gråtande fram till honom ”och visade de livklädnader och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var bland dem”.

I Emelie Petersens syförening undervisade och talade prästen medan ”kvinnorna handarbetade och teg”. Så har det ofta varit. Syföreningens möten har varit ett tillfälle för prästen att undervisa i kristen tro. I mitt älskade Horred fanns ända in på 1980-talet en syförening där prästen nästan aldrig var närvarande (jag var där en enda gång) men där man teg i alla fall. Jag skulle dock hellre vilja säga att dessa mycket fromma kvinnor arbetade under tystnad.

Den prästerliga högläsningen betydde emellertid långt ifrån att kvinnorna var underkuvade. En tanke i boken är att syföreningen var en arena för kvinnorna, en plats där de kunde göra sig gällande. Medlemskapet i syföreningen förde respekt med sig. I mitt älskade Istorp ville inte karlarna i kyrkorådet bygga något församlingshem. Detta var på 1960-talet. Då gick alla kvinnorna i Töllebäcks arbetskrets och satte sig som tysta åhörare vid den kyrkostämma där saken skulle behandlas. Det räckte. Gubbarna fick stora skälvan och beslöt utan större diskussion att bygga ett församlingshem. Och finansieringen? – Naturligtvis genom medel som insamlats av syföreningarna!

Till min glädje fann jag ett kapitel som handlar om Kättilstads kyrkliga syförening i Östergötland och som jag har viss anknytning till. Det gav mig anledning att ringa till syföreningens ständiga sekreterare Irene Lundberg och fråga hur de har det nu för tiden. Cecilia Dahlbäcks vackra foto av min släkting Emma-Karin Segerstéens textilier påminner mig om den duk som Emma-Karin broderat med vårblommor och som jag brukar ta fram varje år på vårdagjämningen. Dock vågar jag mig inte på receptet med Missionsost från Kättilstad

I Alfshögs kyrkliga syförening i Halland har damerna uppnått mogen ålder och fått svårt att se. Man får därför numera be SPT:s redaktör Björn Fyrlund (som i hastigheten fått heta Fryklund) att trä tråden genom nålsögat. Syföreningens taleskvinna Karin Wattsgård säger: ”Alltså – om inte kyrkoherden kunde vara med kunde vi inte sy!”

Anders Brogren