Julstämningar

Granen och krubban i Istorps prästgård

Min hemstad Göteborg är inte bästa platsen för att komma i julstämning. Vintrarna minns jag mest som en tid av fukt och mörker. Men de lystes upp av julskyltningen. Då kunde man stå med näsan tryckt mot leksaksaffärernas skyltfönster och drömma sig bort bland alla härliga leksaksbilar.

   Någon gång kunde det dock komma snö. Då åkte vi kälke vid Näckrosdammen i den backe där numera universitetets byggnad ”Humanisten” ligger.  

   Eftersom mitt hem inte var kyrkligt har jag inga kyrkminnen av jularna. Varje jul gjorde dock mamma i ordning ett ”julbord”, ett vinterlandskap med hus, människor och djur nerstoppade i bomull. Från själva bordet gick det en backe upp till ovansidan av den öppna spisen. Däruppe fanns en gipsmodell av Örgryte gamla kyrka med orangefärgat silkepapper i fönsteröppningarna. På kvällarna tände man en liten lampa därinne som spred ett stämningsfullt sken. Något av det bästa med julen var att få tända den lampan.

   Jag trodde på tomten. På den tiden var julafton visserligen en arbetsdag men inte riktigt som alla andra eftersom de flesta inrättningar stängde redan på eftermiddagen. Pappa hade affärer och kunde inte komma hem förrän de var stängda. En julafton, när han äntligen kom hem, sade han att han var tvungen att åka iväg till en dessa affärer. Så det var bara att vänta tills han kom hem igen. Men – oturligt nog – just medan han var borta kom jultomten. En stor julklappssäck hade han med sig. Efter väl förrättat värv gick tomten sin väg. Efter en stund kom pappa hem igen. Jag minns hur jag sprang emot honom och berättade att tomten hade varit på besök. Jag tyckte det var så synd om pappa att han missade det allra bästa.

   En annan jul ringde det på dörren. Vår hund, som alltid blev glad när någon kom, viftade på svansen. Efter att ha varit ute och rastat sig hade hon ännu inte fått av sig kopplet. När hon sprang mot ytterdörren fastnade kopplet i granen med påföljd att den välte med glaskulor, smällkarameller och vattenfylld fot. Ja, det var den julen!

Släde till julottan

Det lilla samhället Ed i Dalsland var en populär vintersportort för borgerskapet i Göteborg, dels för god snötillgång, dels för att tågen mellan Göteborg och Oslo stannade där. Dit reste familjen ibland. En gång firade vi jul i Ed. Jag hade fått mina första skidor och var ute och åkte med pappa i den stilla skogen. Det tyckte jag mycket om.

   På juldagsmorgonen väcktes vi tidigt. I mörkret utanför hotellet väntade en märklig syn. Gårdsplanen var fylld frustande hästar med slädar, allt upplyst av facklor och bloss. Ackompanjerade av hästarnas bjällerklang åkte vi iväg till julottan i kyrkan på andra sidan sjön. Orgeln stämde upp ”Var hälsad sköna morgonstund”. Det var så mäktigt att jag minns det än i dag. Eftersom jag var liten såg jag bara ryggarna på dem som satt framför. Men när jag tittade upp kunde jag se ljusen som brann i en glänsande mässingskrona. Det blev en juldagspredikan som jag kunde ta till mig: ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed.”

På herdarnas äng

Den första julen borta från mina föräldrar firade jag med blivande hustrun Margareta i Betlehem. Julen 1966 var Judéen, Samarien och Östra Jerusalem fortfarande under jordansk ockupation. Från hotellets matsal såg vi hur soldater ur Arablegionen uppe på stadsmuren, i skydd av sandsäckar, spanade bort över ingenmansland mot västra Jerusalem där man såg tvätten hänga på tork. Jerusalems judiska kvarter, synagogorna och judiska gravstenar på Oljeberget var vandaliserade. Västra Muren, ”Klagomuren”, fick man inte fotografera eller ens titta på när man snabbt passerade den. Men ute bland fåren på Herdarnas äng vid Betlehem rådde julaftonsfrid. I Betlehem passade vi också på att köpa krubbfigurer snidade i olivträ. Den krubban sätts fortfarande upp varje jul, även om den blivit utökad under årens lopp.

   Om ängarna utanför Betlehem fick jag långt senare veta att där hade översteprästerna fårfarmer på Jesu tid. Uppfödningen av får omsatte stora belopp. Särskilt utvalda herdar hade ansvar för att lammen inte skadades eftersom de måste vara felfria för att kunna säljas och offras som påskalamm i Jerusalems tempel. Det var alltså sådana herdar, specialiserade på att föda upp offerlamm, som kom i julnatten för att hylla barnet i krubban. ”Guds rena lamm, oskyldig, på korset för oss slaktad.”

Bröllop med förhinder

Följande jul förbereddes vårt bröllop. Eftersom jag under höstterminen varit ordförande i Kristliga Studentförbundet i Lund, på den tiden en mycket omfattande verksamhet, hade jag inte hunnit med några studier. Efter ett kort julfirande i Göteborg tillbringade jag resten av jullovet i Lund med att försöka reparera skadan och läsa in kursen i mitt sista ämnet i examen som var kyrkohistoria. Det var mitt favoritämne, så det blev rena nöjesläsningen. I hela Sydsverige snöade det, mer och mer, särskilt i Karlskrona där min fästmö väntade och där bröllopet skulle äga rum. En snöig fredagskväll den 12 januari hade jag en angenäm tentamen för den vänlige men noggranne professor Norman. Därmed hade jag blivit teologie kandidat. Men i Karlskrona rådde katastroftillstånd. Staden var insnöad, isolerad från omvärlden.

   På lördag morgon skulle jag ta tåget till bröllopet. Jag gick ner till stationen, osäker på om det överhuvud taget gick något tåg. Jodå, det kom i rätt tid från Malmö och fortsatte vidare norrut. På den tiden gick ett tvåvåningståg på Blekinge kustbana. Jag satte mig i övervåningen och tittade ut över de snötäckta vidderna. Några gånger stannade tåget ute på banan och jag tänkte att nu kommer vi inte längre. I tankarna kom en gammal schlager: ”Det blir inget bröllop på lördag, på lördag….”

   Men tåget satte ny fart och till sist rullade vi in på Karlskrona Central. Varken förr eller senare har jag sett så mycket snö. Gatorna var nödtorftigt plogade med en enda körbana på mitten där de fåtaliga bilarna fick samsas med snöpulsande fotgängare. Snövallarna var flera meter höga. Men det blev ändå bröllop i Amiralitetskyrkan Ulrica Pia med efterföljande fest på Krutvikens värdshus där källarmästaren på morgon hade tagit sig in genom ett fönster på andra våningen.

Prästgårdsjular

Följande jular tillbringade vi i det föga julkortsromantiska Västra Frölunda, men lagom till julen 1972 flyttade vi in i Släps nybyggda prästgård i norra Halland. Där var fortfarande ganska lantligt. Julstämningsfaktorn var klart högre än i Frölunda.

   I Släps kyrka hade vi en adventsgran framme i koret. Runt toppen fanns fyra adventsljus. Runt om i granen fanns många små ljus. Varje adventssöndag kom sju söndagsskolbarn fram och läste var sitt bibelord varpå de tände ljus, ett för var dag i den kommande veckan. Till julbönen byttes adventsgranen mot två riktiga julgranar. En jul fick vi som gåva till kyrkan en stor julkrubba med ett myller av figurer, byggnader och olika föremål, gjord efter franciskansk tradition. Släps kyrkas julkrubba är än idag en verklig sevärdhet.

   Sommaren 1978 flyttade vi till Istorps prästgård i Viskadalen. Nu bodde vi verkligen ute på landet. Där var mer snö än i Släp. De första vintrarna var jag till och med ute och åkte skidor i den stora trädgården eller uppe i skogen.

Istorps prästgård i vinterskrud.

 
På den tiden var det fortfarande många som bodde i små stugor uti skogen. Sommartid cyklade jag runt i församlingarna och gjorde besök. Husen stod inte tomma på dagarna. Det var alltid någon hemma som bjöd på kaffe. I början skulle jag gå in i finrummet men efterhand som vi blev mer bekanta fick jag lov att sitta i köket vilket var betydligt trevligare.

   Inför julen var det många besök som skulle hinnas med. Då hade jag diakonissan som privatchaufför, vilket var lämpligt eftersom en och annan frågade om ”kyrkoherden vill ha ett glas vin”. Det var bra att kunna tacka ja, även om till och med min tåliga plåtmage kunde känna sig misshandlad av den blandade kost som bjudits under dagen.

   Några dagar före julafton snöpulsade jag med våra pojkar upp i prästgårdsskogen, där vi högg julgranen. Den fick sedan stå och lufta på den öppna verandan. Först på julaftons förmiddag tog pojkarna in granen och klädde den tillsammans med Margareta medan jag var ute i församlingarna. De hängde upp de nordiska flaggorna, kompletterade med några hemmagjorda nationsflaggor som hade anknytning till familjen. Överst i toppstjärnan satte de en Kristusbild. Så fick granen bli en predikan över Jesaja, kap. 60: ”Över dig uppgår Herren, och hans härlighet uppenbaras över dig. Och folken skall vandra i ditt ljus.”

   När jag kom hem efter mina församlingsbesök och andaktsstunder hade det hunnit bli mörkt. Men i prästgården var granen tänd. Det doftade av hyacinter. Rummen var smyckade till fest. Matsalsbordet var dukat med röd duk och vackert porslin. I malmkronan över bordet brann stearinljusen. Julmaten var uppdukad i köket där man fyllde sin tallrik och sedan satte sig till bords. Julfirandet i den gamla 1700-talsprästgården skulle platsat i vilket veckotidningsreportage som helst. Ibland tänkte vi att det är nog en sådan här jul som många drömmer om.

Istorps kyrka i juletid

   Kvällen blev sen och julnatten kort. Efter några timmar var det dags för julottan. Margareta gick iväg allra först för att öva med kören. Sedan var det min tur. Så här skrev jag 1994 i en lokal tidning:

           ”När jag på juldagsmorgonen går nerför backen från prästgården till kyrkan är det fortfarande mörkt. Men kyrkklockorna ringer och i kyrkfönstren brinner ljusen i smeden Ragnar Lindqvist handsmidda ljusbågar. Man hör och ser på långt håll. Tvärs över dalen hör jag efter en stund också klockorna från Horreds kyrka. På sluttningen på andra sidan Viskan ser jag hela samhället glittra som ett diadem. Det ligger förväntan i luften. Snart ljusnar himlen i öster.”

Lugna jular

”Nu blir det väl mycket att göra”, var det många som sade till mig i advent. Man trodde kanske inte att jag hade mer än söndagens predikan att tänka på. Under jultidens många helgdagar skulle det ju bli många predikningar. Somliga var tydligen oroliga för hur jag skulle orka med dem.

   Men jag brukade svara att julen är så lugn och skön. Då är det bara roligt, bara gudstjänster att tänka på. Allt det andra slipper jag. Till och med telefonen brukar hålla sig lugn.               

     Att julen i en gammal prästgård intill en kyrka dominerades av gudstjänsterna är naturligt. Men julen var även en vilsam tid då det blev tillfälle att vara tillsammans med familjen, särskilt sedan våra barn flyttat hemifrån men återvände hem till Istorp för julfirande, på senare år med egna barn. Då kunde vi också musicera tillsammans. Förutom den vanliga julrepertoaren kunde det bli tyska julvisor på blockflöjt, Bartoks rumänska julsånger på saxofon eller Tomtarnas vaktparad fyrhändigt på piano. Vi lyssnade också på skivor. En favorit, utöver Bachs juloratorium, var Arthur Honeggers julkantat.

   Jul och snö hör inte alltid samman på våra breddgrader. Ofta kom ett vackert snötäcke först till nyår, men flera år kom den mesta snön i god tid före jul och hann smälta bort igen redan innan det var dags för högtiden. Många med mig minns nog snöfallet i november 1995. Så här skrev jag då i vårt annonsblad:

”Blir det en vit jul? Eller var det hela vintern som kom på torsdagskvällen den 16 november? Ingen har väl glömt hur det var då!

           Själv skulle jag för en gångs skull iväg och hålla föredrag utanför mitt pastorat. Det såg inte så farligt ut på eftermiddagen, så jag tog en stilla kopp kaffe inför avfärden. Men vid sextiden hade ovädret börjat. Jag ringde till kyrkoherden i Morup och frågade hur vädret var där ute i Halland. -Jo, det är bra, svarade han. Du måste komma, för här blir mycket folk! - Ja, då får jag väl försöka, sade jag, som det skulle visa sig, dumdristigt.

           Jag gav mig iväg på sommardäck i snöyran, körde och körde och tyckte att jag inte kom någonstans. Efter en timme hade jag äntligen nått till macken vid motorvägen. Vid det laget skulle jag redan ha stått i talarstolen i Morups församlingshem. Jag ringde dit och sade, att nu kommer jag inte längre, nu åker jag hem. Men det var nätt och jämnt det gick. Efter två timmars bilkörning, till ingen nytta, kunde jag äntligen stänga dörren om mig därhemma.

           När det sedan blev fredag morgon var det inte mycket man kunde företa sig. Vi gjorde inte ens något försök att komma ut. Nästan allt var stängt och inställt. Vi fick t.o.m., för första gången någonsin, ställa in en begravning, eftersom ingen kunde ta sig fram till kyrkan, och några av begravningsgästerna hade tillbringat natten insnöade på E6-an.

           Däremot fungerade Istorps pastorsexpedition, öppen fredag 9-12, som vanligt. Den ligger nämligen inne i prästgården och både el, telefon, fax och dataöverföring fungerade utan problem. Däremot kom det inga besökande, vilket väl inte var så överraskande.

           På lördagen försökte vi att bryta isoleringen. Det gick inte ens att få upp ytterdörrarna. För första gången blev vi tvungna att ta fönstervägen ut till snöskyfflarna.

           Så småningom anlände vår kyrkvaktmästare Åke. Han hade pulsat i snön hemifrån, 7 kilometer, och lyckades få igång den halvt bortglömda snöslungan, så att han kunde öppna vägen genom den bamsiga snödriva som bildats mellan murarna. Framåt middagstid kunde vi slutligen också genomföra den uppskjutna begravningen. Ja, det var en pärs och ett minne för livet! Säkert har varje läsare sin egen spännande historia att berätta om snöstormen november 1995!”

Jul i ett nytt årtusende

Det nya årtusendet började milt. Så här skrev jag inför julen 2000:

”Enligt almanackan är det snart jul, men ute i trädgården tycks det snarare vara något mellanting mellan höst och vår. Den första adventssöndagen firades med 11 grader plus. En av gudstjänstbesökarna kom direkt från Florida och kunde konstatera att klimatet där och här inte skilde sig så mycket.

           Fastän det är december blommar fortfarande krassen. Den skjuter ut nya revor, som lägger sig över de andra växter som åtminstone haft vett att lägga av för säsongen och vissna lika punktligt som de brukar. Det gäller de perenner som mera rättar sig efter ljuset än efter almanackan. Med krassen däremot brukar det bli tvärstopp efter den första frostnatten någon gång i september, liksom med dahliorna, som fortfarande lär stå i andras trädgårdar (själv har jag inte haft plats för dahlior i år). Men ännu har det inte varit någon sådan frostnatt. Blommande krasse utomhus i december – det lär väl ingen nu levande någonsin ha sett, åtminstone inte i Sverige.”

Sista julen i Istorps prästgård

Julen 2004 blev den sista i Istorps prästgård. Julen 2005 hade jag blivit pensionär. Det blev den första sedan prästvigningen som jag inte hade några gudstjänster.

   Mycket är annorlunda i vårt nya liv här i Gamla stan i Falkenberg. Men det är inte är svårt att komma i julstämning i vår idylliska omgivning med Sankt Laurentii medeltidskyrka på andra sidan kullerstensgatan. Och hur de yttre omständigheterna än skiftar så är julbudskapet ett och detsamma: ”Ett barn varder oss fött, en Son bliver oss given.”

Anders Brogren

Publicerad i Kyrka och Folk nr.50-52 (julnummer) 2006