Från protestantisk hjälte till jude i sin tid

 

Paulus har varit något av protestantismens skyddshelgon med en kultstatus som till och med överträffat Luthers. Kända är Nathans Söderbloms ord vid öppnandet av ekumeniska mötet i Stockholm 1925: ”Två äro här församlade, Paulus, Frälsarens största lärjunge, och Johannes, innerlighetens och betraktelsens apostel. Den tredje, Petrus, lärjungakretsens talesman dröjer ännu.”

     Om än i inlindad form gav Söderblom här uttryck för tidens tankar om Paulus som lik en Prometheus reste sig mot den förtryckande judendomen och därmed banade vägen för Luthers verk ett och ett halvt årtusende senare. Reformationen i sin tur ledde fram till den upplysta och liberala protestantism som man då ännu trodde på som framtidens religion.

     Denna kult gick ända dithän att ”Saulus blev Paulus” gjordes till ett allmänt talesätt. Detta innebar att aposteln ansågs ha velat utplåna sin judiska bakgrund och därför bytt namn från det hebreiska Saul till det grekiska Paulos.

     Men på så sätt visade man också att den liberalteologiska ideologin var överordnad själva bibeltexten. Var och en som läser innantill i Apostlagärningarna kan ju själv se hur det egentligen förhåller sig. I själva omvändelsekapitlet, kap.9, heter aposteln fortfarande Saul när han tilltalas av Ananias i Damaskus. När han därefter predikar om Jesus som Messias omtalas han som Saulos ända till kap.13:9. Det är först när han kommer till Cypern som man får veta att han också kallades Paulos.

     För Paulus gällde det namnskick som än idag tillämpas bland diasporajudar. Man har två namn, först ett traditionellt hebreiskt namn, därefter ett annat namn som är vanligt i det land man bor i. Judar i Sverige kan, utöver ett namn som t ex Baruch eller Menachem, också heta något så hedniskt som Tor medan judar i den hellenistiska världen för två tusen år sedan utöver det judiska namnet kunde ta ett grekiskt extranamn, t ex Paulos. När aposteln började predika i grekisktalande kretsar kunde han enkelt växla till sitt grekiska namn.

     Den ideologiska bakgrunden till kulturprotestantismens Paulusbild och den moderna bibelforskningens syn på Paulus beskrivs i en mycket intressant understreckare i Svenska Dagbladet den 5/3 2008 av docent Magnus Zetterholm. Där framhåller Zetterholm att den motsättning mellan kristendom och judendom som tidigt växte fram inom kyrkan senare kom att förstärkas genom Luthers lära om rättfärdiggörelse genom tro. ”Det normala judiska sättet att relatera till Gud – genom lagen – underordnades därmed det kristna evangeliet och ledde till ett teologiskt motiverat underkännande av hela judendomen.”

     Motsättningen mellan lag och evangelium fick återverkningar på 1800-talets framväxande bibelforskning. Baur var inspirerad av Hegels dialektiska schema. I ljuset från Hegel hade judendomen avlösts av sin antitetiska motsats kristendomen. 

     År 1880 publicerade Ferdinand Weber System der altsynagogalen palästinischen Theologie aus Targum, Midrash und Talmud där han gjorde en selektiv läsning av källor som han i många fall missförstått. Weber beskrev antikens judendom som en legalistisk religion där individen strävade efter sin frälsning genom att slaviskt följa alla bud i lagen. ”Webers uppfattning om judendomen kom att föras vidare i ett flertal inflytelserika arbeten runt sekelskiftet och kom därmed att utgöra grunden också för 1900-talets bild av Paulus”, skriver Zetterholm.

     Framförallt Bultmann i sin dubbla egenskap av exeget och protestantisk teolog förde vidare bilden av den legalistiska, glädjefattiga och hycklande judendomen. Motsatsförhållandet mellan Paulus och judendomen passade väl samman med den lutherskt inspirerade bibelforskningen.

     När E P Sanders 1977 publicerade Paul and Palestinian Judaism, A Comparison of Patterns of Religion, inleddes en revolution inom Paulusforskningen. Sanders läste judendomens egna texter och kunde där inte finna något stöd för den uppfattning om lagen som dittills dominerat den nytestamentliga forskningen. I stället ansåg Sanders att den antika judendomen karaktäriserades av en convenantal nomism som innebar att lagen med alla dess föreskrifter snarast borde uppfattas som ett uttryck för det judiska folkets identitet. Visserligen trodde man att Gud bestraffade överträdelser och belönade trofasthet mot lagen men ingen jude trodde sig förtjäna sin rättfärdighet genom lagen utan bekände sig till en förlåtande Gud. ”Den hycklande, stelnade och självrättfärdigande religion som den kristna kyrkan identifierat som sin huvudmotståndare förefaller, om man får tro Sanders, aldrig ha existerat”, skriver Zetterholm. Paulus ansåg inte att det var något fel på lagen utan bara att Gud valt att rädda mänskligheten på ett annat sätt, nämligen genom Jesus Kristus.

     Många forskare började då fundera över varför Paulus skulle ha lämnat judendomen om det nu var så att denna inte karaktäriserades av legalism eller hyckleri. Man drog slutsatsen att Paulus med sin kritik av lagen riktade sig till icke-judar. Han ville vända sig mot att icke-judar imiterade en judisk livsstil i syfte att bli rättfärdiga inför Gud.

     Därigenom blir det begripligt varför Paulus i Apostlagärningarna skildras som lagtrogen medan han i sina brev framställer lagen som en förbannelse. De som tror att den judiska lagen leder till rättfärdighet för icke-judar har missförstått det gudomliga frälsningsverket. För dem blir lagen verkligen till förbannelse medan den för juden, också för den jude som tror att Jesus är Messias, är en källa till glädje.

     Dock finns det ännu inte konsensus i alla detaljer bland de forskare som menar att Paulus inte såg någon motsättning mellan att leva som jude och att tro på Jesus. Säkert är emellertid att den traditionella bilden av motsättningen mellan Paulus och judendomen ytterst är en kristen teologisk konstruktion, sammanfattar Magnus Zetterholm.

 

Anders Brogren