BERTIL GÄRTNER:

VARA KVAR ELLER INTE?

 

EN VARM SOMMARDAG firades S:ta Claradagen

i klostret i Sjövik. Det hade varit en uppbygglig

mässa med god predikan – ack så sällsynt

nu för tiden – och efteråt satt jag i min rullstol

och njöt av stillheten. Församlingen levde

med i allt som hörde till mässan och jag tänkte

vad det är skönt att det fanns en plats där

Sveks alla svagheter inte märktes och kyrkopolitiska

diskussioner och hot inte störde friden.

Då kom en man fram till mig med allvarliga

ögon och frågade: kan jag vara kvar i

denna kyrka som den nu agerar? Vad händer

efter Kyrkomötet i höst?

 

Frågan är allvarlig och jag har mött den

många gånger under senare år. Det är inte

första gången man undrat vart kyrkan är på

väg? Jag hade brottats med den frågan själv

under hektiska dagar under 1979–80 då drevet

var som värst. Var det inte enklast att överge

en kyrka som slagit in på liberala teologier,

som jag såg det då. Vart var kyrkan på väg? Jag

sökte svar men av vem? Jag råkade då vara på

en ekumenisk resa och fick möta den allmänneliga

kyrkans ”höjdare” i Väst och Öst.

 

Patriarker från kyrkor i öst menade att jag

kom från en annan värld med frågor så typiska

för västerlänningen. De förstod inte problemet.

Självklart att man stannar i sin kyrka.

Samma svar fick jag av patriarken för den

Ryska kyrkan en gång 1989 i Moskva. För den

ortodoxa kristenheten i Sovjet var den påträngande

liberalismen knappast ett problem.

Traditionen där var klar. Stå kvar. Nu var jag

inte ortodox utan lutheran och då var väl

intresset för oss i Sverige inte så stort. Men

svaret var traditionen i den ortodoxa kyrkan.

 

I Konstantinopel mötte jag den dåvarande

patriarken och hans utrikesmetropolit, numera

patriark i den grekiska kyrkan. Vid ett

av besöken i kyrkorna i Istanbul såg jag hur

metropoliten placerade oss delegater i olika

bilar. Jag kom att åka ensam med honom i en

av taxibilarna. Han ville med avsikt tala om

situationen jag befann mig i. Vi är väl informerade

om det som händer i er kyrka, var

samtalsämnet. En sak måste jag ha klart för

mig menade han: lämna aldrig din kyrka där

Gud satt dig. Även om det blir mycket svårt.

Sådan är traditionen här.

 

Rom hade fått en ny påve vid denna tid.

Genom Birgittasystrarnas vänskap fick jag bo

i deras hus i Rom på hemvägen och träffade

en del katolska präster. Plötsligt fick jag frågan

om jag ville träffa den nye påven, Johannes

Paulus. Han hade väl varit påve i högst ett år.

En biskop från det ekumeniska sekretariatet

kom och talade om hur detta skulle ske.

Genom alla salar och trappor i Vatikanen fick

jag till slut en personlig audiens hos honom.

Jag frågade och han svarade. Han var en stor

lyssnare och ett möte med denne andlige man

satte stora spår i mig. En sådan andlig man

mötte man sällan. Min fråga och mitt problem

samtalade vi länge om och han sa precis

som de stora i Öst. Du skall stanna på din

post där Gud satt dig.

 

Varför denna långa utläggning? Därför att

min fråga är mångas fråga inte bara hos oss

och den kan bara besvaras på ett personligt

plan. Vad mitt samvete säger mig. Men jag

har sedan denna resa aldrig tvekat att jag är

kvar även i en kyrka som på flera punkter

överger Skriften och där Jesus undervisning

nu t ex om äktenskapet inte alltid nämns. Jag

skall inte gå in på fall där jag undrar hur en

kristen kyrka kan överge vad Gud gett kyrkan

att förvalta, Ordet som är grunden för en kyrka

med Kristus som hörnstenen. Att jag vandrade

ut i världen i mina tankar ovan visar bara att en

kyrka är aldrig sig själv nog. Till kyrkans enhet

som Jesus bad om hör att man lyssnar till andra

kyrkor som kämpat sig fram till nödvändigheten

av att stå på Skriftens grund.

 

Min fråga är inte bara en lokal eller regional

fråga utan gäller alltid hela Kristi kropp.

Vilken är grunden för vår tro? Kan man dela

gemenskapen med en kyrka som går egna vägar?

Som jag försökt säga med den långa internationella

överblicken: där Guds Ord är

grunden för tron och Kristus tillbedes och

äras som Guds Son och vår Frälsare finns det

en gemenskap. Går det inte överallt att finna

trons gemenskap där man bor så finns det alltid

samlingar, grupper att finna den andliga

gemenskapen hos. För mig har Oas-rörelsen

blivit en viktig gemenskap på Guds Ords

grund och genom den kan jag stanna kvar där

Gud satt mig. I min kyrka har jag många vänner

och vi behöver varandra. Det skulle för

mig vara konstigt att inte känna mitt ansvar

för alla mina trosvänner och inte ta mitt ansvar

för gemenskapen i tron. Att stanna kvar

är naturligt även om det betyder svårigheter.

Man kan ju vara ett vittne som går mot

strömmen men som följer den gamla kyrkans

tradition om var grunden finns. Så ser jag på

det, men för andra är svaret ett annat.

 

Jag hade en fråga med mig den gången på

resan och fick ett samstämmigt svar. Idag

kanske jag frågar andra men jag ser inget annat

svar än det jag fick då.

 

Ur Oas-bladet 3/2009