Anders Brogren

Vi bor i Halland men reser ibland till Blekinge. Då har vi brukat vika av från E6-an vid Mellbystrand för att sedan fortsätta längs väg 24 via Hässleholm och Kristianstad.

Men för några år sedan fick vi oväntat syn på en orienteringstavla som visade mot Karlshamn via väg 15. Vad var detta för något? Den vägen fanns ju inte ens på vår ganska färska karta.

Vi bestämde oss för att strunta i kartan och lita på vad vi själva såg. Redan i Halmstad vek vi alltså av från E6-an och körde en splitter ny genväg fram till det blekingska målet. Sedan dess kör vi alltid väg 15, vägen som inte fanns på kartan.

Jag kom att tänka på denna erfarenhet när jag läste artiklarna av min synnerligen respekterade och värderade vän Bengt Holmberg i SPT 23 och 24/2018 om Jesus och löftena om Israels land. Med sitt sakliga, bibliskt grundade och uppbyggliga resonemang övertygar Bengt läsaren om den traditionella kristna uppfattningen. Alla profetior och löften om Israel har fått sin uppfyllelse i Jesus Kristus.

Sådan ser den teologiska kartan ut. Redan före kyrkomötet i Nicæa och Johannes Chrysostomos och in i vår egen tid har den kristna kyrkan resonerat på det sättet. Judendomen förlorade kampen mot kristendomen.

I ett antal europeiska katedraler, t.ex. i Strasbourg, Naumburg, Bamberg, Nôtre Dame de Paris, Lincoln, Salisbury, Winchester, är detta åskådliggjort genom det emblematiska skulpturparet ecclesia och synagoga, representerat av två kvinnor. Hon som föreställer judendomen har bindel för ögonen och en bruten spira. Det innebär att den förblindade judendomen inte längre har någon makt och därför inte heller kan göra anspråk på något landområde. Enligt den västerländska kyrkans tradition, utformad av Augustinus, har det hemlösa judiska folket bara till uppgift att utgöra ett varnande exempel för de kristna. Så illa går det om man avvisar Jesus som Messias.

»Jerusalem är öde, Dess tempel fallit ner, Dess präster äro döde, Dess spira är ej mer», skrev Franz Mikael Franzén 1812 i avslutningsversen till adventspsalmen »Bereden väg för Herran». Han hade rätt. På Franzéns tid var Jerusalem inte mycket mer än en förfallen by med 8 000 invånare, varav somliga var munkar av olika konfessioner som vakade över var sin del av Den heliga gravens kyrka.

Visserligen hade de i världen kringspridda judarna inte upphört att varje år fira påskmåltid. Då avslutade de med att hälsa varandra »nästa år i Jerusalem», men det var väl bara en tom liturgisk formel. Nog hade fromma judar på sin ålderdom invandrat till Jerusalem för att få sin grav på Oljeberget. Men ännu fler judar hade under århundraden assimilerats in i den kristna kyrkan, och fler skulle de bli under 1800-talets europeiska emancipation. Dessutom hade självaste Luther sagt i ett av sina bordssamtal att »det finns inget hopp om att judarna kommer att återvända till sitt land, till det heliga landet. Det är inte Guds plan.»

Jerusalem är inte öde
Arnold Toynbee (1889–1975) var känd för sin enorma beläsenhet och sina breda svep genom historien. »Världens ledande historiker avliden» var rubriken över hans dödsruna i Svenska Dagbladet, men i dag är han nästan glömd. I tolv volymer utgav han 1934–61 A Study of History, där han identifierar 19 olika civilisationer i mänsklighetens historia. Några av dem betecknar han som »fossiler». I den första volymen skriver han: »Det utan jämförelse mest kända är det syriska samhällets fossila relikt, judarna.»

Det fick han äta upp. I en senare upplaga har utgivaren lagt till en fotnot: »Toynbee skrev föreliggande del av sitt verk innan nazisternas judeförföljelser inledde ett nytt och fruktansvärt kapitel i denna tragedi; detta kapitel omnämns i det följande inte.» I några senare skademinimerande essäer tvingades Toynbee retirera eftersom tillkomsten av staten Israel förstörde hans ståtliga teoribygge. Kartan stämde inte längre med verkligheten.

Toynbee tog intryck av verkligheten. Däremot hade många teologer svårt att anpassa sig till den nya situationen. Judarnas tid skulle ju vara förbi. I stället var kyrkan det nya gudsfolket, det nya Israel. Åtminstone var detta vad jag fick lära mig som teologie studerande på 1960-talet. Då ingick Franzéns avslutningsvers fortfarande i gällande psalmbok. Men när jag 1966 för första gången besökte Jerusalem, då ännu delat mellan Jordanien och Israel, kändes det inte rätt att sjunga »Jerusalem är öde …».

Den tidens syn på saken kom fram vid en konferens på 1970-talet om judendomen i Kyrkornas Världsråds regi. En luthersk teolog från USA lade ut den traditionella synen om att det judiska folket upphört att finnas till. Någon invände då att det faktiskt fortfarande existerar judar och fick till svar: »But theologically they don't exist!» Man kommer att tänka på ett berömt yttrande av Olof Palme: »Verkligheten är vår värsta fiende!»

Hur kunde det bli så här? Hur kunde staten Israel uppstå, trots all katolsk och luthersk teologi? Kan det vara så att profetiorna visserligen har fullbordats genom Jesus Kristus men att de dessutom har flera olika uppfyllelser?

Upptäckter i Bibeln
Efter reformationen återupptäcktes många profetior då Bibeln översattes till folkets språk och mångfaldigades genom boktryckarkonsten. Bibeln slapp ut ur biskoparnas och prästernas tolkningsmonopol och blev tillgänglig för allt fler läsare. Särskilt i England spred sig kunskapen om Gamla testamentet och vävdes på ett säreget sätt ihop med landets mytologiska fornhistoria (som i hymnen Jerusalem till text av William Blake, som brukar avsluta Last Night of the Proms i Royal Albert Hall). En kulmen nåddes när Oliver Cromwell (1599–1658) regerade. De sedan medeltiden landsförvisade judarna fick då återvända till England. Samtidigt började man se Palestina som judarnas hemland. Framför allt ville man uppfylla Bibelns löften och medverka till att judarna kunde återvända till sitt land, för att Jesu återkomst därefter skulle kunna inträffa.

Tanken på judarnas återvändande till Palestina som en förutsättning för Jesu återkomst drevs med stor övertygelse av socialreformatorn Anthony Ashley Cooper (1801–1885), 7:e earlen av Shaftesbury. (Som ett äreminne över honom uppfördes 1893 det välkända Anterosmonumentet på Picadilly Circus.) Genom sin styvfar lord Palmerston (1784–1865), som omväxlande fungerade som premiärminister och utrikesminister, kunde han främja judisk inflyttning till Palestina och fick turkarna att upphäva förbudet mot judisk immigration. Under denna väckelsernas blomstringsperiod var det engelska folkets tankar impregnerade med bibelreferenser i en utsträckning som vi nu har svårt att föreställa oss. Lågkyrkligheten hade ett starkt intresse för judarnas ställning i frälsningshistorien, medan dock högkyrkligheten var avvaktande för att inte säga negativ.

Tankarna om judafolkets betydelse spreds även till kontinenten och slog rot i den württembergska pietismen genom Johann Albrecht Bengel (1687–1752). Därifrån fördes den nya synen på judarna till Norden.

Nicolai Gottlieb Blædel (1816–1879) var en inflytelserik präst i Köpenhamn. I hans även till svenska översatta dogmatik Utförligare konfirmationsundervisning eller evangelisk-lutherska kyrkolära (1876, sv. övers. 1878) läser vi:

"Till hvilken framtid gifver då Skriften israëliterna utsigt? – Hon betygar att mot dagarnes ända skola de omvända sig och åter komma tillbaka till sitt gamla, heliga land, att den tid skall komma, då ’de afbrutna qvistarna åter skola inympas i det ädla oljoträdet’, Rom. 11:15–36. - - - Det är en gammal tanke, som måhända äfven kan finna stöd i den heliga Skrift, Upp. 16:12, att det turkiska rikets upplösning skall bana väg för Israëls återvändande till det heliga landet. Och för ögonblicket finnas många tecken, som tyda uppå, att det turkiska riket skyndar sin fullkomliga upplösning till mötes."

Domprosten J.N. Rexius (1852–1929) skriver om judarna i sin avhandling till prästmötet i Göteborg 1915 Världsmakten och Guds rike:

"Att särskilda, stora löften äro givna åt detta folk för denna tid, torde vara obestridligt. Att utan vidare tyda dessa löften såsom i allmänhet angående det av omvända judar och hedningar bestående ‘andliga Israel’ är icke skriftenligt. Det är alldeles överensstämmande med ‘nådens utkorelse’, att detta folk även då bekommer ett företräde framför alla jordens folk. Har Herren en gång av fri nåd behagat utvälja detta folk till sitt egendomsfolk, så ‘låta Hans gåvor och kallelse sig icke ångra’. Till sin nåds och sannings pris måste Herren ända in i sista tiden hålla sitt förbund med detta folk, ehuru det alltid varit styvsint och motsträvigt kanske mer än andra jordens folk. Israel har varit och kommer nog att förbliva ett allenastående nådesexempel i världshistorien."

Från mandat till stat
När Rexius presenterade sin prästmötesavhandling pågick Första världskriget. Storbritannien och Frankrike planerade för att dela upp det osmanska rikets områden i Mellanöstern. Medan de franska politikerna var agnostiker eller ateister, var däremot flera av deras brittiska kolleger bibliskt inspirerade kristna med intresse för judarnas återvändande till Palestina. Deras intresse underblåstes av den i Vitryssland födde sionisten och kemisten Chaim Weizmann (1874–1952) som hade kontakt med förre premiärministern Arthur Balfour (1848–1930) och väckte dennes intresse för judarnas sak. När Balfour 1916 blev utrikesminister i det krigskabinett där Lloyd George (1863–1945) var premiärminister, diskuterades Palestinafrågan. Såväl Balfour med bakgrund i skotsk presbyterianism som Lloyd George med rötter i walesisk baptism var bibliskt påverkade. De hade en numinös känsla av att det låg i deras händer att fullborda Bibelns profetior. Dessutom ansåg de att det brittiska imperiet hade en moralisk förpliktelse att gottgöra seklers orättvisor mot judarna.

Så utfärdades Balfourdeklarationen den 2 november 1917: »His Majesty's government view with favour the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people…». Få åtgärder hade diskuterats mer ingående, berättade senare regeringens krigsmaterielminister Winston Churchill (1874–1965).

I december 1917 erövrades Jerusalem av general Edmund Allenby (1861–1936). Som troende kristen och flitig bibelläsare steg han av hästen och gick ödmjukt till fots in i staden genom Jaffaporten.

Arabledarna Hussein ibn Ali (1854–1931) och dennes son Faisal ibn Hussein (1885–1933) var införstådda med att Palestina skulle undantas från deras kommande arabiska område. Hussein ibn Ali lät sätta in en artikel i Meckatidningen al-Qibla där han uppmanade araberna att välkomna judarna som bröder och att samarbeta för allas gemensamma bästa. För att förtydliga att området väster om Jordan var undantaget från Husseins område lät Churchill 1922, sedan han blivit kolonialminister, avskilja Transjordanien från resten av Palestina.

Största motståndet mot en judisk stat kom från antisionistiska engelska judar som Indienministern Edwin Montagu (1879–1924) och den reformjudiske rabbinen Claude Montefiore (1858–1938), som bl.a. var ordförande för World Union for Progressive Judaism. De betraktade sionisterna som galna utopister, som riskerade att underminera den ställning de assimilerade judarna lyckats uppnå i samhället.

Även påven var negativ till en judisk stat. En sådan var ju inte förenlig med uppfattningen om kyrkan som det nya Israel. Även om den katolska kyrkans inställning till det judiska folket senare förändrades med Andra Vatikankonciliets deklaration Nostra aetate, dröjde det ända till 1993 innan Vatikanen upprättade diplomatiska relationer med Israel.

Efter Första världskriget blev Palestina ett mandat förvaltat av Storbritannien på uppdrag av Nationernas Förbund. Mandatstadgan fastställdes vid San Remokonferensen 1920. Enligt kapitel XII artikel 80 i FN-stadgan övertog sedan FN förvaltarskapet och antog den 29 november 1947 en delningsplan, som godkändes av judarna men avvisades av araberna. Storbritannien frånträdde mandatet den 14 maj 1948. Samma dag utropade David Ben-Gurion (1886–1973) staten Israel, som omgående anfölls av de omgivande arabstaterna

Jesu sista ord
»Det är kyrkans egen kristologi, där Jesus är alla löftens Ja, som gör en naiv läsning av landlöftet omöjlig», skriver Bengt i sin artikel. Så ser den klassiska teologiska kartan ut.

Men kartan stämmer inte med verkligheten. Tack vare brittiska politikers naiva bibelläsning och trots lärda teologers invändningar har en judisk stat med namnet Israel blivit verklighet i Det heliga landet. Vilken inställning man än har till denna stat kan man inte förneka att den existerar – inte ens de lärobokutgivare som har utplånat den på kartorna i palestinska skolböcker!

Är Israel resultatet av en osannolik slump? En tragisk missuppfattning? Hur pass vanligt är det att folkslag som under årtusenden varit utspridda över hela världen kommer tillbaka till sitt land? Kan möjligen Gud vara inblandad? Kan Bibelns profetior ha flera på varandra följande uppfyllelser? Kan man justera den teologiska kartan efter verkligheten?

Lärjungarnas sista fråga till Jesus före himmelsfärden var denna: »Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?» Han svarade: »Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt (Apg. 1:6–8).

Jesus förkastade alltså inte deras uppfattning och beskyllde dem för att tänka i alltför konkreta banor. Däremot fick de inte veta tidpunkten för ett återupprättande av det jordiska Israel. Något sådant låg långt fram i tiden. Mycket skulle hända innan dess. I stället skulle apostlarna och deras efterträdare få verka i Andens rike till dess att evangeliet nått jordens yttersta gräns: »Men ni skall få kraft när den helige Ande kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.»

Israels fulla upprättelse har alltså samband med den kristna världsmissionen. I Romarbrevet 11:25–26 avslöjar aposteln Paulus en hemlighet: »Förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Och det är så hela Israel skall bli frälst.»