Religionsdialog
av Anders Brogren Artikeln
har tidigare varit publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 14-15/2021 Jakob Wirén är docent i systematisk teologi och teologisk sekreterare hos ärkebiskop Antje Jackelén. Han disputerade i Lund 2013 med avhandlingen Hope and Otherness, Christian Eschatology in an Interreligious Context, recenserad i SPT 12/2015 (brogren.nu/artiklar/religionsdialog-2.htm). Wirén har fortsatt längs det religionsdialogiska spåret och nu även publicerat Att ge plats för den Andre. Religionsdialog, ersättningsteologi och Muhammed som profet (2021). Som framgår av titeln behandlar den nya boken tre olika områden. Det sista, frågan om Muhammed verkligen var en profet, har väckt livlig debatt i kristen press och på sociala medier. Men låt oss ta det hela i tur och ordning! I det inledande principiella kapitlet förklarar Wirén bokens syfte vara att utforska utrymmet för »den Andre», en term han flitigt använde redan i sin doktorsavhandling. Han påpekar att uttrycket kommer från kontinental filosofi, vilket torde innebära Simone de Beauvoir, Levinas, Ricour m.fl. Tyvärr fortsätter han inte till uttryckets rötter hos Martin Buber och dennes filosofiska klassiker Ich und Du (Jag och Du), en bok som är grundläggande för all religionsdialog. Buber är inte ens nämnd. I stället för att ge sig ut i verkligheten bedriver Wirén en sorts religionsteologiskt torrsim i studerkammaren och seminarierummet. Man saknar doften av fotsvett från moskén. Typiskt är att han i sitt prolegomena presenterar en »välkänd» trefaldig modell av den anglikanske prästen Alan Race (s. 30 ff.). När han många sidor senare finner en annan modell hos överrabbinen Jonathan Sacks, konstaterar han att Sacks position »inte låter sig inordnas i Race modell på något enkelt sätt» (s. 194). Är detta verkligen ett problem? Kan ämnet »religionsdialog» bli mer teoretiskt än så här? Måste man inte acceptera att verkligheten ibland tenderar att vara ganska bångstyrig och inte låter sig inordnas i modellerna? Göteborgs interreligiösa råd Nu lämnar vi modellernas värld. Nästa kapitel handlar om religiösa råd i Sverige. För min del väcker detta avsnitt många minnen till liv. Wirén framhåller Göteborgs interreligiösa råd som ett föredöme. Han anger att det bildades den 23 maj 2007, men man kan inte begära att han ska känna till dess förhistoria. Därför vill jag ta vara på tillfället att dokumentera hur det hela började. Det fanns en gång en organisation som hette Svenska Israelsmissionen. Den gjorde stora insatser under nazitiden och räddade livet på flera tusen judar. I religionsdialogens tjänst grundade den 1950 Svenska teologiska institutet i Jerusalem. Verksamheten bytte senare namn till Riksorganisationen Kyrkan och Judendomen samt inlemmades 1975 i Svenska Kyrkans Mission. Någon gång på 1970-talet blev jag organisationens ombud för Göteborgs stift. När Hans Ucko 1981 blev ansvarig på kansliet i Uppsala fick verksamheten nytt liv. Han uppmanade mig och Ingela Österström, som då var anställd av Sveriges Kyrkliga Studieförbund, att ta kontakt med den judiska församlingen i Göteborg och försöka få i gång ett samtal. Vi tog kontakt. Responsen blev över förväntan, Snart hade vi fått i gång en informell grupp, utan styrelse, utan protokoll, utan anslag och ekonomi. I den ingick Judiska församlingens ordförande Hans Levy, entreprenör i badrumsbranschen med stora kunskaper om judendomen. Vidare den amerikanske rabbinen Robert Wolkoff, tillhörig den konservativa traditionen, bibelsprängd, kunnig även i Nya testamentet, temperamentsfull och synnerligen rörlig i tanken. Dessutom Judiska församlingens allt-i-allo, den entusiastiske Hans Heyneman, f.d. trädgårdsmästare, boxare, lägerfånge i Buchenwald och elev till Martin Buber. Som pensionär läste han teologi vid den då nybildade religionsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, där han sedan doktorerade. Denna osannolika grupp träffades oftast i Göteborg hemma hos de gästfria Hans och Marianne Heyneman, men också hos Ingela och Alf Österström. På sommaren hände det att sällskapet reste ända till oss i Istorps prästgård. Gruppen utökades efter hand med frikyrkopastorn Lennart Pettersson, den katolska nunnan Angela Corsten som var sekreterare i den nordiska katolska biskopskonferensen samt den gladlynte turkiske muslimen Cenap Turunc. Först ägnade vi oss åt att lära känna varandra. Det blev ett familjärt umgänge. Sedan började vi rikta oss utåt och annonserade vissa program i det stencilerade blad som gavs ut av Samarbetsrådet för Judar och Kristna. Det kunde vara föreläsningar i Judiska församlingen. Vi ordnade en temadag på universitetet med bl.a. biskop Bertil Gärtner som föreläsare. Ingela organiserade åtskilliga studiecirklar med studieresor till Israel, ibland med Robert Wolkoff och Bertil Gärtner som medföljande experter. Ingela och Hans Heyneman ordnade sedermåltider i olika församlingshem för att visa på bakgrunden till den kristna nattvarden. Kunskapsnivån höjdes hos många av stiftets präster och lekmän. Då jag var preses vid prästmötet i Göteborg 1987 lade jag fram avhandlingen Den Gudomliga Symfonin (brogren.nu/dgs/), som till stor del handlar om kyrkan och judendomen. Jag reste sedan runt och höll föredrag i många av stiftets församlingar, ibland tillsammans med Hans Levy. Särskilt minns jag en gång i Varberg när någon frågade om judendomens syn på livet efter döden. Hans Levy redogjorde för att judarna mest intresserar sig för detta jordiska livet. »När det gäller vad som händer sedan, då får rabbinen fråga prästen», sade han och tittade på mig. Än i dag undrar jag vad han egentligen menade. Rabbinen Robert Wolkoff var temperamentsfull. Det blev motsättningar mellan honom och församlingens ordförande Hans Levy. Då inträffade det egendomliga att jag, en luthersk präst, blev inkallad för att medla mellan dem. Men det var inte svårt. De försonades omedelbart. Robert var ödmjuk. »Att en sådan som jag har kunnat bli rabbin är ett tecken på rabbinatets förfall», sade han. Han blev en kär gäst i Istorps prästgård, och deltog i högmässor i både Istorps och Horreds kyrkor, där han fick läsa dagens gammaltestamentliga text på hebreiska. Han hade en fantastisk förmåga att belysa Nya testamentets texter ur judisk synvinkel och anlitades därför som föredragshållare i många sammanhang. Bl.a. var han en återkommande gäst vid föreningen Shaloms sommarkonferenser på Hjälmareds folkhögskola. Om någon tog kontakt med honom för att konvertera till judendomen avrådde han och uppmanade i stället vederbörande att bli en bättre kristen. »Jag tycker att kristendomen är en alldeles utmärkt religion», brukade han säga. Men 1993 fick Robert Wolkoff tjänst som rabbin i Savannah, Georgia, medan Hans och Lilo Levy flyttade till Stockholm, Hans Heyneman blev änkeman (för tredje gången!) och biskop Gärtner gick i pension. (Robert gjorde dock blixtbesök i Göteborg vid Ingelas 60-årsdag och vid Bertil Gärtners 80-årsdag.) Ingela och jag lämnade över till nya krafter, som stabiliserade verksamheten mera enligt svensk standard så att den 2007 kunde få officiell ställning med anslag från kyrka och kommun, egen lokal och större fokus på det ökande antalet muslimer. Efter hand byråkratiserades verksamheten. Wirén skriver: »Det som tidigare var en krets förtrogna som samtalade om tro och liv har blivit en styrelse upptagen av förvaltning och arbetsgivarfrågor» (s. 89). Kommunen utvärderade verksamheten och fann att det interreligiösa centret saknade genomförandekraft och förutsättningar att upprätthålla sin verksamhet, varför man föreslog att det ekonomiska stödet skulle avvecklas från 2020. En intressant redogörelse finns på interreligiosacentret.se. Själva religionsdialogen fortlever i form av Samarbetsrådet för Judar och Kristna i Göteborg, i vilket bl.a. rabbinen Peter Borenstein ingår. Europas muslimska arv Wirén anser det vara angeläget att religionsdialogen »inte begränsas till en aktivitet för höga företrädare» (s. 26). Som Antje Jackeléns teologiske sekreterare befinner han sig själv bland dessa. Vidare har han skrivit sin nya bok i anslutning till det av »höga företrädare» bestående samseminariet för kristen och muslimsk teologi vid Uppsala universitet. Där bör man dokumentera sin litteraturkännedom. Det gör Wirén genom att referera till en lång rad nutida teologer, som var och en på sitt vis argumenterar för att västerländskt kristna ska lämna plats för »den Andre», dvs. islam. Frågan är emellertid hur långt man i artighetens namn kan tänja på historiska fakta. Ett exempel är den bosniske muslimen Enes Karic (s. 144 ff.). Karic reagerar mot Samuel Huntingtons The Clash of Civilizations (1993), där västvärlden presenteras som en antites till den muslimska världen. Karic vill hellre se en syntes. I stället för att tala om den judisk-kristna civilisationen bör vi erkänna det muslimska bidraget, menar han. Vi borde tala om den judisk-kristna-muslimska civilisationen. Från bosnisk-muslimsk synvinkel kanske man upplever Europa på det sättet, men det är ändå fråga om att manipulera historien. Från Charles Martel 732 till Jan Sobieski 1683 har det handlat om att skydda Europa mot muslimerna. Författare som Larry Siedentop, Inventing the Individual, The Origins of Western Liberalism (2014), och Tom Holland, Dominion, The Making of the Western Mind (2019), räknar inte med något mentalt formande bidrag från islam, snarare tvärtom. Möjligen kan man nämna mera marginella företeelser som kaffehusen i Wien och karolinernas kåldolmar från Bender. Kanske det är den etablerade myten om harmonin i al-Andalus som föresvävar Karic. Den har visat sig vara just en myt, uppfunnen av Voltaire och andra antiklerikala författare som ett led i deras kamp mot kyrkan. Men denna myt är numera motbevisad av Darío Fernández-Morera i The Myth of the Andalusian Paradise, Muslims, Christians and Jews under Islamic Rule in Medieval Spain (2016). Med sin spanskspråkiga bakgrund har författaren kunnat granska de medeltida primärkällor som visar hur kristna och judar hade slavstatus (dhimmi) med uppgift att betala jizya. Under vissa perioder led kristna och judar svår förföljelse under muslimerna. Att muslimernas roll som förmedlare av det grekiska kulturarvet överdrivits har även Sylvain Gouguenheim visat i Aristote au Mont Saint-Michel, Les racines grecques de l´Europe chrétienne (2008), se SPT 11/2010 (brogren.nu/recensioner/gouguenheim.htm). Tack vare syriska och arabiska kristna bevarade muslimerna mycket av det grekiska arvet samt bidrog med kunskaper inom matematik, medicin och astronomi, säger Gouguenheim. Men huvuddelen av traditionsöverföringen gick inte via muslimerna utan skedde direkt till de lärde i Europas kloster och universitet. Att det finns muslimska områden i Bosnien, Albanien och Kosovo är snarast ett europeiskt undantag, en relikt från den osmanska ockupationen, möjligen med rötter hos medeltidens antitrinitariska bogomiler. Att sekulariserade flyktingar från Bosnienkriget gjort uppskattade insatser i Sverige beror inte på kvotering av »den Andre» utan på deras personliga duglighet. Kampen mot ersättningsteologin På 1970-talet var »ersättningsteologi» ännu ett okänt begrepp bland svenska präster. Kunskapen om judendomen var för det mesta rudimentär. Vi fåtaliga entusiaster misströstade många gånger om framtiden. Sedan dess har dock kunskaperna blivit större. Wirén skriver: »Medvetenheten om att den kristna traditionen bär på ett arv av antijudiska föreställningar är idag relativt utbredd» (s. 204). Hans kapitel om ersättningsteologi innehåller många goda iakttagelser. Sin vana trogen måste dock Wirén definiera ett antal teologiska modeller för att studera ämnet, när det borde räcka att konstatera att ersättningsteologin inte stämmer med Bibeln som Guds ord. Till Wiréns förtjänster ska också läggas att han pekar ut det s.k. Kairosdokumentet som exempel på politisk ersättningsteologi. Däremot nämner han inte att detta dokument fortfarande (maj 2021) finns utlagt på Svenska kyrkans hemsida samt att kyrkomötet 2012 rekommenderat församlingarna att följa dess uppmaningar. I sitt kapitel om ersättningsteologi granskar Wirén psalmer och predikningar. Han gör många bra påpekanden, men ibland går han kanske för långt som när han ger sig på en gammal goding som »Gå, Sion, din konung att möta». Wirén upplyser om att Sion »är en kulle utanför Jerusalem». Av beskrivningen att döma har han aldrig varit i Jerusalem och tycks inte veta hur Sionsnamnet flyttat sig i geografin. Ursprungligen var Sion jebuséernas borg som kung David erövrade och ersatte den kananeiska religionen med Israels förbundsark (2 Sam.6, Psalt.24). När sedan Salomo byggde ett tempel på berget ovanför utvidgades beteckningen Sion till att omfatta tempelplatsen och hela den östra höjdryggen. Sion blev med tiden också en beteckning för befolkningen i Jerusalem och även för hela Israels folk. Den första kristna församlingen brukade samlas i nattvardssalen på en kulle i sydvästra delen av staden nära Esséerporten. Då började den platsen att kallas Sion. Där byggdes även Sionkyrkan (och senare Dormitiokyrkan). Sion blev då även en beteckning för den kristna kyrkan. Namnet Sion började vandra runt. I Jerusalem finns t.o.m. en biograf som heter Sion. Men hur som helst hade jebuséerna första tjing. Och lite poetisk frihet i psalmboken måste vi väl ändå unna oss? Vem var Muhammed? Är Muhammed en profet för kristna? – Det frågar Wirén i rubriken till nästa kapitel. Han utgår från den beryktade hearingen inför ärkebiskopsvalet 2013, där endast en av fem kandidater kunde svara ett klart ja på frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed. Det har ju funnits många profeter under tidernas lopp, och Muhammed sägs ha varit en av dem. Låt oss jämföra honom med en annan profet! Vi finner likheter med Joseph Smith. Liksom Muhammed hade denne många fruar och fick en uppenbarelse av en ängel uppe på ett berg. Smith lämnade efter sig en diger »koran», Mormons bok. Hans militanta efterföljare bildade en egen stat, Utah, med en central helgedom. Deras rörelse har i dag mer än 16 miljoner anhängare. Har Joseph Smith något att säga oss? En annan profet var Buddha, som inte trodde på någon gud. Vidare Baháʼu'lláh, grundare av Bahaireligionen med centrum i Haifa i Israel, som vidareutvecklade Muhammeds uppenbarelse. Somliga betecknar Greta Thunberg som en profet. Men är alla dessa profeter för den som är kristen? Förmodligen har alla profeter i historien förmedlat vissa sanningar. Annars skulle ingen ha lyssnat till dem. Men de bör prövas. Som kristna har vi en Herre som varnat oss för falska profeter. De kan testas så här: »På deras frukt skall ni känna igen dem» (Matt. 7:15–23). Å andra sidan minns jag med tacksamhet hur en representant för muslimerna i Göteborg ringde upp mig när jag hamnat i konfrontation med biskop Gärtners efterträdare. »Jag vill bara säga att muslimerna stöder dig helt och hållet», sade hon. Jag kände mig uppmuntrad och insåg att i vissa frågor kan vi dock samarbeta med muslimerna. Wirén har ett kapitel om Nathan Söderblom. Denne vidsynte religionshistoriker menade att det också finns profeter efter Bibelns tid och även utanför kristenheten. Muhammed får dock inte något positivt omdöme hos Söderblom. Han talar om Muhammed som »en mindre originell epigon» till Gamla testamentets profeter. Söderblom kallar islam för »kristendomens underliga ättelägg» (s. 339). Om man ska ta ställning till Muhammed som profet måste man först undersöka om han ens har existerat. Wirén ställer den relevanta frågan: »Har Muhammed funnits?». Han är ju, i motsats till Jesus (Isa), knappast nämnd i Koranen, mer än möjligen på något enstaka ställe som Mahmut, den vördnadsfulle, men då med oklar syftning. Haditherna, som alla skildringar av Muhammeds liv bygger på, har tillkommit århundraden efter hans föregivna död, ju senare desto mer detaljerade. De saknar alltså värde som historiska källor. Wirén är medveten om dessa brister, men förutsätter ändå att Muhammed var en historisk person. Han går inte in på den islamforskning som sedan 1970-talet bedrivs av den s.k. revisionistiska skolan, ibland under dödshot. Islam har fortfarande framför sig en granskning lik den som kristendomen för tvåhundra år sedan utsattes för av den liberala textkritiken. Den »dialog» som muslimer i dag har att hantera är framför allt mötet med västerländsk sekularism och ateism. Migrantströmmarna går från muslimska länder mot väst, inte i motsatt riktning. Även dysfunktionella muslimska stater är beroende av västlig teknik. Befolkningen önskar sig västerländsk levnadsstandard. Därtill har islamismen uppstått som ett svar på västerländskt hot mot den muslimska samhällsordningen. Men det sker också religionsmöten av ett slag som Wirén inte nämner. Under senare decennier har kristna väckelser berört islams kärnländer, från Nordafrika i väst till Indonesien i öst. Miljoner muslimer har blivit kristna. Något liknande har aldrig förr inträffat under islams hela historia. Väckelsens förlopp i ett sextiotal olika områden redovisas av David Garrison i A Wind in the House of Islam (2014). Det finns också mycket information om muslimers konversioner att hämta på Youtube. Dessa märkliga och föga omskrivna väckelserörelser tycks ha börjat omkr. 1870 med evangelisten Sadrach Surapranata på Java i Indonesien. I detta ännu så länge världens största muslimska land har så många konverterat till kristendomen att uppgivna muslimer räknar med att vara i minoritet om tjugo år. Den kristna kyrkans största tillväxt procentuellt sett anses för närvarande äga rum i ayatollans Iran, där man med risk för livet möts i underjordiska husförsamlingar. T.o.m. i Sverige döps hundratals muslimer varje år. Dramatiska religionsmöten äger rum långt bortom artigheterna i de religionsdialogiska sammanträdesrummen. * * * Slutomdömet är att Jakob Wirén gjort en imponerande arbetsinsats. Hans bok ger en god översikt över religionsdialogen sådan den bedrivs i akademiska miljöer. Inte minst öppnar han läsarens blick för vardaglig ersättningsteologi som kan dyka upp där man minst anar det. Men den som vill veta vad som händer i mötet mellan människor ute i verkligheten får söka sig till andra kunskapskällor.
Islam inför nya utmaningar Eli Göndör är son till den ungersk-judiske förintelseöverlevaren Ferenc Göndör, som 1984 utkom med den gripande skildringen A-6171, hans fångnummer i Auschwitz. Eli Göndör är född i Sverige 1958 men bodde 1977–2000 i Israel, där han bl.a. gjorde militärtjänst som fallskärmsjägare. I Israel mötte han islam, något han fick nytta av när han senare studerade islamologi vid Lunds universitet och 2012 disputerade med en avhandling om muslimska kvinnor i Israel. Som religionsvetare med islam som huvudämne vill han närma sig alla religioner med ett kritiskt perspektiv, något som avspeglar sig i att denna lilla bok om Islam är utgiven på förlaget Fri Tanke, där förbundet Humanisternas tidigare ordförande Christer Sturmark är VD. I motsats till sin far betecknar sig Eli Göndör som icke-religiös. Det visar sig i att han skriver Gud med litet g (gud), utom i direkta citat där han använder stort G. Ibland missar han dock och råkar ändå skriva med stort G när det borde vara litet. Boken är ett led i den upplysningsverksamhet som förlaget Fri Tanke arbetar för. Den riktar sig till dem som mer eller mindre saknar kunskap om islam. Mycket av innehållet är därför sådant som brukar stå i vanliga religionsläroböcker och som man kan läsa om t.ex. på Wikipedia. Men till detta stoff fogar Göndör en del intressanta reflektioner. Han framhåller t.ex. att Koranen visserligen är viktig, men att synen på den ändras. Ju färre som är läskunniga, desto mer okritiskt uppfattas den. Men när fler, som i vår tid, blir läskunniga, blir också variationen av tolkningar större. De individualistiska tolkningarna får större utrymme. Han hämtar exempel bl.a. från tv-serien Kalifat. Den svåra frågan om Koranens tillkomst fördjupar han sig däremot inte i. Han berör visserligen de tidiga fragmenten från Stora moskén i Sanaa i Jemen och påpekar att man inte vet vilken betydelse dessa texter hade. Han nämner dock inte det ganska nyligen C-14-testade Birminghamfragmentet, vars ålder är omtvistad. Vad gäller den väldiga samlingen av hadither, berättelserna om Muhammed och hans liv, nämner Göndör de textkritiska pionjärerna Goldziher och Schacht. Dock tar Göndör inte upp senare forskning och den så kallade revisionistiska skolan med John Wansbrough och dennes elever, som från slutet av 1970-talet publicerat arbeten vilka hävdar att Koranen tillkommit under ca 200 års tid och kodifierades i Bagdad först på 7–800-talet. Dessa forskare har betonat bristen på skriftliga arabiska källor och i stället bland annat sökt ledtrådar i de omgivande kulturernas krönikor. Så har t.ex. Patricia Crone hävdat att Mecka på 600-talet var en obetydlig ort och att islam uppstått längre norrut, i nordvästra Arabien. Hon lär ha kunnat läsa texter på ett femtontal olika språk. Revisionisternas slutsatser är omdebatterade, men dock är den korankritiska forskningen nu etablerad. Anden har sluppit ut ur flaskan. Man kan därför vänta sig ett stålbad för islam, som lär bli mer besvärande än vad bibelkritikens varit för kristendomen. Det kristna källäget är ju betydligt bättre än islams. Evangelierna tillkom medan ögonvittnen ännu levde, medan den relativt sent sammanställda Koranen med sin säregna disposition inte är någon berättelse med händelser i kronologisk ordning. Därtill måste haditherna med sina ingående skildringar av Muhammeds göranden och låtanden underkännas som källskrifter. Islam befinner sig i en legitimitetskris. Efter sitt första årtusendes territoriella framgångar infann sig vändpunkter vid Lepanto 1571 och Wien 1683. Sedan har det gått utför. Den västerländska kulturen har bekräftat sin överlägsenhet, även efter avkoloniseringens tid. De tekniska landvinningarna tränger in i varje by och varje familj. Migrantströmmarna rör sig bort från den muslimska världens dysfunktionella stater mot det lockande (och/eller hatade) väst. Göndör konstaterar att utbildningsnivån i världen har ökat och skriver: »Inom islam syntes denna trend framför allt under 1970- och 1980-talen. Innan dess var det för många muslimer omöjligt att tänka sig att deras religiösa uppfattningar och praktik någonsin skulle ifrågasättas.» Utbildade kvinnor är ett stort hot. På tal om talibanerna i Afghanistan skriver Göndör: »När vuxna män bestämmer sig för att med all kraft försöka hindra flickors skolgång och mörda flickor som anses vara ett hinder för deras idéer, säger dessa desperata handlingar något om hur hotade dessa män känner sig.» Göndör lyfter även fram ett annat hot, för min del en nyhet. Muslimska kvinnor har börjat föda färre barn! Antalet födslar har minskat med 50 procent. »Vad som bidragit till detta är inte helt klarlagt. Det finns nämligen inga tydliga samband mellan just utbildning, ekonomisk status och färre födslar. Minskning i antalet födslar är lika påtaglig även där utbildningen är låg och fattigdomen hög.» Hans källa är Nicholas Eberstadt & Apoorva Shah, Fertility Decline in the Muslim World: A Veritable Sea-Change, Still Curiously Unnoticed (2011). Göndör avslutar med förhoppningen att hans lilla bok bidragit till att se religion i allmänhet och islam i synnerhet genom andra perspektiv än vad som ofta förekommer. Jag tycker att han lyckats väl i detta sitt folkbildningsarbete. --------------------------------------- Jakob Wirén: Att ge plats för den Andre. Religionsdialog, ersättningsteologi och Muhammed som profet. Verbum 2021. 412 sidor. Eli Göndör: Islam. Fri Tanke, 2021. 77 sidor. |