Växjö stiftskalender 2022/023. Växjö stift 2022. 176 sidor.

Växjö stiftskalender, tidigare Växjö stifts hembygdskalender, har kommit ut med årgång 113. Den innehåller ett 20-tal läsvärda artiklar. Jag skulle gärna ha kommenterat samtliga men nöjer mig här med ett subjektivt urval.

Biskop Fredrik Modéus inledande artikel handlar om musik. Biskopen visar sig vara orgelentusiast. Musikarvet i generna fick han med sig hemifrån, och som tonåring lärde han sig spela på de stora orglarna i Jönköping. Nu råkar jag veta att en del av musikgenerna kommer från hans morfar, kyrkoherde Gunnar Levén i Christinae i Göteborg. När morfadern var gymnasist vid Göteborgs latinläroverk i början av 1900-talet framförde han t.o.m. egna pianoimprovisationer vid skolans konserter. Detta har jag hört från en av morfaderns klasskamrater.

En annan artikel handlar om studiecentret Tao Fong Shan, naturskönt beläget i The New Territories strax utanför Hongkong. Där hade jag för snart 40 år sedan förmånen att delta i en kurs om religionsdialog. Då var atmosfären laddad i denna annars så fridfulla omgivning där man just pustat ut efter kulturrevolutionens svåra år. Svenska Kyrkans Mission, som var en av huvudmännen, ville nämligen lämna över studiecentret till den lokala lutherska kyrkan i Hongkong, något som de danska och norska huvudmännen motsatte sig. Danmark representerades av den kraftfulle missionsteologen Johannes Aagaard. De lokala teologerna kände sig överkörda. Nerverna var i dallring.

Numera har dock anläggningen lämnats över till de lokala lutheranerna, skriver komminister Göran Wiking, Vrigstad, som tjänstgjorde där som lärare 2002–2004. Jag känner igen mig i hans skildring av munkstigen uppför berget och minns hur man fick se upp så att man inte trampade på någon kobra. Ekonomin är numera god eftersom marken stigit i värde. Man kan dock oroa sig för vad president Xi Jinpings hårdnande grepp över Hongkong ska föra med sig.

Diakonerna Charlotte Säll och Karin Ahlqvist har tagit sig an den känsliga frågan om diakonatets ställning. Fastän diakonatet inordnades i Kyrkoordningen år 2000 är dess ställning fortfarande oklar. Det gäller framför allt gudstjänst och liturgi. Säll och Ahlqvist berör spänningen i diakonatets förhållande till de ideella medarbetare som inte är anställda i församlingen. Vad är speciellt för diakonen? Finns det någon funktion i gudstjänsten där inte t.ex. en kyrkvärd kan utföra samma uppgifter som diakonen?

En del av oklarheten har, enligt min mening, att göra med hur det moderna diakonatet har tillkommit. Säll och Ahlqvist pekar på de pietistiska rötterna i den tyska moderhusdiakonin, som ju tänktes som en evangelisk motsvarighet till den katolska kyrkans nunneordnar. Detta ursprung har sedan kombinerats med det treledade ämbetet i BEM-dokumentet, som bygger på ett annat teologiskt system. En ytterligare faktor är kvinnornas inträde i yrkeslivet under 1980-talet. Då blev diakonissvigning en möjlighet för prästfruar att få betalt för det arbete de tidigare utfört gratis. Man kunde bli överraskad av att plötsligt se en prästfru framträda i alba och stola. Genom språklig manipulation förvandlades då också lärarinnor till lärare, servitriser till servitörer och dansöser till dansare. Att förvandla diakonissor till diakoner utan någon som helst teologisk reflektion blev då självklart. Till detta kom att vissa politiker såg möjligheten minska prästernas inflytande genom att sammanföra dem med diakoner i den nyskapade kategorin ”vigningstjänsten”, samtidigt som den prästerliga representationen i domkapitlet försvagades. När dessa disparata element sedan pusslades ihop med en tänkt fornkyrklig ämbetsstruktur som inte bottnade i någon existerande historisk kontinuitet blev det problematiskt.

Säll och Ahlqvist utformade 2020 en enkät vad gäller diakoners tjänstgöring i gudstjänsten i Svenska kyrkan. Svarsfrekvensen blev 60 procent. De flesta diakoner tjänstgjorde åtminstone någon gång. Uppgifterna kunde vara utdelande av bröd och vin, leda kyrkans förbön, tackbön efter kommunionen, deltagande i procession, evangelieläsning. Min reflektion är att allt detta kan även församlingens övriga medlemmar utföra. Att anställda diakoner tar hand om sådana uppgifter gynnar en oönskad professionalisering och kan passivisera lekmännen.

Säll och Ahlqvists artikel är viktig. Förhoppningsvis kan den få igång ett nödvändigt samtal om vad diakoni innebär.

Elin Wägner är en betydande författare i den svenska litteraturkanonen. Med sitt engagemang inom kvinnorörelse, fredsrörelse och miljörörelse ligger hon rätt i vår tid. Många litteraturvetare har kartlagt hennes olika intresseinriktningar. Men hur pass väl har de förstått hennes gammalpietistiska bakgrund? Förstod hon ens själv den gammalkyrkliga småländska miljö som hon var så förtrogen med?

Man skulle önska att många av senare tiders litteraturvetare haft tillfälle att läsa Peter Bexells artikel om Elin Wägner och arvet från hennes morfar Jonas Ekedahl innan de börjat skriva sina avhandlingar. Genom Bexells mästerliga redogörelse för Elin Wägners andliga miljö får mycket sin idéhistoriska förklaring. Man kan t.ex. fundera över en mening som denna: ”Omvändelsekravet gjorde att pietismen bröt sönder samhällsenheten – den blev med sitt krav på erfarenhet och verifierbarhet på detta sätt ytterligare en form för modernitetens och upplysningens livsåskådning.”

Stiftskalendern är som vanligt försedd med många bilder från stiftets församlingar samt uppgifter om nya och avlidna präster och diakoner. Omslaget pryds av själva domkyrkan med S:t Sigfrid samt Sven Ljungbergs klassiska domkyrkobild i miniformat. Redaktionen gratuleras till ännu en god årgång!

Anders Brogren