Är Japan världens mest sekulariserade land? Det brukar nämnas t.o.m. före Sverige. Två tredjedelar av befolkningen är konfessionslös och fyller tillvaron med materialism och konsumtion. De traditionella religionerna, shintoism och buddism, är tomma skal, där man rutinmässigt genomför sina ceremonier medan templen förvandlas till turistattraktioner. Antalet kristna är mindre än en procent av befolkningen. De kyrkor som finns är ointresserade av mission och sysslar mest med interna angelägenheter.

Men det händer märkliga saker. Yuko Maruyama var tidigare buddist men råkade lyssna till musik av J.S. Bach. En ny värld öppnades. »Bach visade mig på Gud, på Jesus och den kristna tron.» Hon utbildade sig till musiker och är numera organist i en luthersk församling i Minnesota. »När jag spelar en fuga upplever jag att Bach talar till Gud», kan hon säga.

Masashi Masuda från Hokkaido i norra Japan kom att lyssna till en av Glenn Goulds inspelningar av Bachs Goldbergvariationer. Den väckte hans intresse för kristendomen. I dag är han jesuitpräst och undervisar vid jesuiternas universitet i Tokyo.

Prästen Robert Bergt var musikledare vid Concordia Seminary i St. Louis, Missouri. Han kom till Japan och introducerade där Bachs kantater. Musiker, studenter och konsertpublik mötte det bibliska budskapet. Många blev troende i hemlighet enligt Bergt. »Jag var med om detta vid åtminstone 15 tillfällen. Jag fick till och med döpa en av dem.» Hans ansåg att antalet kristet troende i Japan är tre gånger större än den officiella siffran. Japanernas sinne för skönhet och skapelsens ordning öppnar sinnet för Bachs musik, menade han.

Drivkraften i den japanska Bachvågen är Masaaki Suzuki, ledare för Bach Collegium Japan, som han grundade 1990. Hans inspelningar av Bachs kantater anses av många vara de yppersta (i konkurrens med Koopman och Herreweghe). Varje år, i Stilla veckan, framför Suzuki Bachs Matteuspassion i Tokyo. Biljetterna blir snabbt slutsålda fastän de kostar 5000 kronor. Efter framförandena kommer många fram till podiet och ställer frågor om kristendomen, om hopp, liv och död, ämnen som annars är tabu i den japanska offentligheten. »Jag för ut Bachs budskap, som ju är Bibelns budskap», säger Suzuki.

Bach var verksam i Leipzig i det som långt senare blev DDR, där ungdomen skulle fostras i ateism. Walter Ulbricht, som själv var från Leipzig, lät 1968 riva den av Luther invigda universitetskyrkan. Den berömda gosskören i Bachs Thomaskyrka fick inte längre ha någon kaplan. Det blev förbjudet att be bordsbön. Men pojkarna blev ändå troende kristna. Det är omöjligt att sjunga Bach utan att bli påverkad, sade de. Är då Bachs musik ett gudsbevis?

* * *

Dirigenten Herbert Blomstedt har nästan helt och hållet ägnat sig åt den ordlösa symfoniska repertoaren, men han har ändå sett sig som en kristen förkunnare. Under åren 1975–1985 var han ledare för Staatskapelle i Dresden i det ateistiska DDR. I Sveriges Radio berättade han då om hur musiken blev ett andningshål i den totalitära staten. Konserterna blev som en sorts gudstjänster.

I ett program inför Blomstedts 90-årsdag sommaren 2017 intervjuades han inför ett framträdande med Wienerfilharmonikerna i Anton Bruckners sjätte symfoni. Om dess andra sats, Adagio, sa han: »Bruckner sa: ’Den här satsen är liksom ett altarstycke i min kyrka, mitt altare!’– otroligt upplyftande musik, som uttrycker varje människas innersta längtan, drömmar och hopp.» Kan man säga att de väldiga symfonierna av outsidern Bruckner, den fromme organisten från landsorten som leder fram lyssnaren genom himlasträvande valvbågar, är en sorts gudsbevis?

* * *

I maj 1940 anfölls Frankrike av Nazityskland. Organisten och tonsättaren Olivier Messiaen tjänstgjorde som menig soldat. På cykel försökte han undkomma tyskarna men blev infångad och förd till krigsfångelägret Stalag VIII A i Görlitz i östra Tyskland. I lägret blev han bekant med en violinist, en cellist och en klarinettist. En lägervakt, som tjänstgjorde som tolk, skaffade papper och penna och ordnade ett utrymme så att Messiaen kunde sitta ostörd och komponera. Som extra bonus fick han möjlighet att besöka latrinen så ofta han ville!

Vintern 1940 var en av de kalla krigsvintrarna. T.o.m. norrskenet syntes på dessa sydliga breddgrader, något som tillsammans med den pressande tillvaron fick Messiaen att anknyta till visionerna i Uppenbarelseboken 10:1–7. Resultatet blev Kvartett vid tidens slut, som i en av barackerna inför en publik av flera hundra fångar uppfördes på violin, cello och klarinett av de nya musikervännerna med tonsättaren vid pianot den 15 januari 1941.

»Aldrig har jag blivit lyssnad till med så stor uppmärksamhet», sade Messiaen senare. I detta hopplöshetens läger kunde kvartettens åtta satser ge tröst genom att visa på en annan tillvaro.

I dag finns inte mycket kvar av lägret. Man kan studera resterna i en björkdunge i utkanten av den numera polska staden Zgorzelec. Intill har man nyligen byggt ett kulturcentrum uppkallat efter Messaien.

Men än i dag när denna kvartett framförs och den himmelskt ljuva sista satsen, Lovsång till Jesu odödlighet, tonat ut blir det alldeles stilla. Det dröjer länge innan den gripna publiken vågar bryta tystnaden med applåder. Är denna musik då ett gudsbevis?

* * *

Under den kinesiska s.k. kulturrevolutionen 1966–1976 utsattes den lilla kinesiska kristenheten för en av historiens värsta förföljelser. I väst antog man att det var slutet för Kinas kyrka. Men efteråt visade det sig att under detta skräckens decennium, när det egentligen var omöjligt att vara kristen, hade antalet kristna mångdubblats. Förföljelsen blev starten för en väldig väckelse. I dag är antalet kristna i Kina troligen uppemot 100 miljoner.

Det har producerats några DVD-skivor med filmer om dennas väckelse. Där får man inblick i husförsamlingarnas liv i olika delar av Kina. Som höjdpunkt får man se och höra ett framförande av Händels Messias, med kör och orkester i huvudstaden Beijing.

Fram till 2008, året då Beijing arrangerade olympiaden, uppfördes Messias varje jul i en konsertsal i Den förbjudna staden. Men sedan började problemen torna upp sig. I december 2016 sjöngs Hallelujakören för sista gången. President Xi Jinping har förbjudit kristen musik utanför kyrkorna. Halleluja, tonerna D–AHA, kan underminera den totalitära staten.

I novellen Halleluja berättar den estniske författaren Jaan Kross om Gulagfången doktor Ulrich, som under nazitiden var arkivarie i Berlin. Han hade blivit vän med en musikälskande kulturattaché vid den svenska ambassaden. Som present till svenskens 50-årsdag lät Ulrich montera ett signalhorn på dennes eleganta sportbil med signalen D–AHA, Halleluja. En fyndig protest mot det nazistiska vansinnet!

Svensken blev omplacerad till Moskva. medan Ulrich blev krigsfånge i Sovjetunionen. Instängd i en fångtransportbil hörde han en annan bil köra om. Den tutade signal: D–AHA, Halleluja! Den svenske diplomaten körde förbi med en hälsning som höll Ulrich vid liv under åren i Gulag. Ett gudsbevis?

* * *

Vad är ett bevis? Något som även den motvillige övertygas av? I så fall är musiken inget gudsbevis. Somliga är ju oemottagliga för tonernas språk. Eller kan musiken till slut öppna sig också för den omusikaliske?

Med musik kan vi tala både »människors och änglars tungomål», 1 Kor. 13. Musiken visar på en öppning ut ur kaos, en väg från dissonans till konsonans. Den förmedlar något himmelskt och kan öppna människohjärtat för den helige Andes nådeverkningar.