I Första Mosebokens 18:e kapitel berättas att Abraham fick besök av tre män, som han tog emot och undfägnade. Hösten 1967 tog även jag emot och undfägnade tre män. Till skillnad från Abrahams besökare var de emellertid inte några änglar. De var utsända från den östtyska säkerhetstjänsten Stasi för att spionera på mig.

Denna händelse för länge sedan väcktes till liv när jag läste Elisabeth Braws bok God´s Spies, The Stasi´s Cold War Espionage Campaign inside the Church (2019). Först erinrade jag mig att Elisabeth Braw som liten flicka, för 37 år sedan, besökte oss i Istorps prästgård. Sedan insåg jag att hon nu utfört en journalistisk bragd genom att lyckats vinna Stasis överste kyrkspion Joachim Wiegands förtroende och bli hembjuden till honom. Hon har sedan fått honom att i timmar redogöra för hans obehagliga verksamhet som spindeln i nätet för Stasis kyrkspionage.

Wiegands verksamhet inföll emellertid efter den period då jag själv utsattes för Stasis övervakning. Elisabeth Braws bok recenseras därför på annan plats i detta nummer av SPT (13/2020), medan jag i denna artikel dokumenterar min egen upplevelse med hjälp av arkivfynd jag nyligen gjort i min garderob!

Tidigt intresse
Redan som tonåring blev jag intresserad av kommunismen, det kalla kriget och de sovjetiska propagandaoffensiverna. Jag genomskådade deras ofta löjeväckande överdrifter och lögnaktigheter i Moskvaradions svenskspråkiga sändningar på mellanvåg 375 meter. När jag beställde material från Sovjetunionens ambassad i Stockholm förärades jag idolporträtt av både Lenin och Chrusjtjov samt ett Sputnikmärke att sätta på kavajslaget. Efter studenten 1961 reste jag till Berlin för att på plats uppleva den ideologiska konflikten. Detta var före murbygget. Man kunde ännu vandra fritt fram och tillbaka över sektorsgränsen.

När jag 1963 kom till Lund blev jag medlem i Kristliga Studentförbundet. KSF hade kontakter med studenter i DDR, såväl öppna som hemliga. Somliga KSF-are brukade besöka Rostock, medan andra, däribland jag själv, reste till Stralsund, där vi i hemlighet (som vi trodde) träffade studenter från Evangelische Studentengemeinde i Greifswald.

Under perioden november 1965 till april 1967 besökte jag Stralsund inte mindre än fem gånger. För det mesta samlades vi i en av studenternas föräldrahem, centralt beläget vid vad som numera är Stralsunds Fußgängerzone, f.ö. grannfastighet till den bostad, där Angela Merkel är skriven som ledamot av Förbundsdagen för valkretsen Vorpommern. Hennes namnskylt och brevlåda finns i porten.

Vi träffades ofta i detta hus vid Ossenreyerstrasse.
Här är jag på återbesök i Stralsund 2017.

Vid det sista av dessa besök i Stralsund samlades vi emellertid i Bonhoefferhaus, en monteringsfärdig småkyrka som några år tidigare uppförts av den svenska Lutherhjälpen. (Om det märkliga i att denna kyrka över huvud taget kunde komma till stånd berättar dess tillskyndare Harald Nyström i Växjö stift och Greifswaldkyrkan, utgiven av Växjö stiftshistoriska sällskap 1991.) Detta möte leddes av en studentpastor vid namn Schultz. Han lade ut texten om Kirche im Sozialismus, om hur kyrkan skulle anpassa sig i en socialistisk stat. Själv hade jag fått i uppdrag att informera om socialismen i Sverige.

Vi hade alla känslan av att det kommunistiska systemet i Östeuropa skulle vara för evigt. Nog visste vi att vi befann oss i en förtryckarstat. Man kände rent fysiskt ett tryck över bröstet, som inte försvann förrän vid hemresan då färjan lade ut från kajen i Sassnitz.

Ertappad bland spiontrålare
Vi var mer övervakade än vi anade. Stasi visste naturligtvis vilka vi var eftersom det bara var tillåtet att övernatta på det statliga Hotell Baltic, där vi i förväg beställt rum och där rummen var utrustade med mikrofoner. Dessutom hade påpassligt nog Stasi sitt lokala högkvarter mitt emot hotellet.

Politiska tårtor dekorerade inför den sjunde partidagen

När en sen kväll gått över i natt hamnade några av oss i en barack ute vid varvsområdet. Vi drack öl hos några varvsarbetare, och det rådde en uppsluppen stämning. De nästan tävlade om vem som kunde dra den roligaste Ulbrichtvitsen av typen »Vet ni varför Walter Ulbricht …?». De förklarade att de aldrig träffat någon som var kommunist av övertygelse. Alla som var partimedlemmar var det för att vinna egna fördelar.

Sedan berättade våra nyförvärvade vänner att de byggde spiontrålare, dvs. sådana fiskebåtar med omfattande elektronisk utrustning som gärna låg och fiskade utanför Karlskronas flottbas eller i närheten av NATO-övningar. Vi fick också höra berättelser om hur deras kompisar under trålarnas provturer lyckats kapa livbåtar och flytt till Sverige eller Danmark.

Dock förbyttes den glada stämningen i sin motsats när vi sent på natten skulle bege oss tillbaka till hotellet. Utanför baracken väntade Stasi. En rödbrusig Stasiman, iförd mörk kostym, granskade våra pass och de 36-timmarsvisum, som vi köpt ombord på färjan. Det rådde spänd tystnad. Skulle vi bli deporterade till Sibirien? Det kalla kriget pågick, och det var nog inte lämpligt att befinna sig på en plats där man byggde spiontrålare.
Under vad som tycktes vara en evighet bläddrade Stasimannen i våra handlingar, men lyckades tydligen inte hitta något att sätta dit oss för. När han lämnade tillbaka passen släppte spänningen. Våra vänner brast ut i en störtskur av skymford och förolämpningar av typen »landsförrädare» m.m. Den rödbrusige såg skamsen ut och gav sig av i en tvåtaktsputtrande IFA Wartburg med en folkpolis vid ratten.

Stasi fanns överallt. En av studenterna berättade att han brukade öva på sin flöjt i Studentengemeindes lokal i Greifswald. En dag gick han förbi stadens Stasihögkvarter. Genom ett öppet fönster hörde han sig själv spela följt!

Stasi fattar misstankar
Vi återvänder till träffen i Bonhoefferhaus den 1–2 april 1967. Som aningslös student hade jag ingen tanke på att någon av de närvarande kunde vara angivare. Men numera är jag tämligen övertygad om att åtminstone någon av de ganska många deltagarna hade lånat ut sitt öra till regimen. Stasis intresse för att mjölka studentpastorn Schultz på information var naturligtvis stort.

Konspirativ operation i kontrarevolutionärt näste
Efter allt krångel anlände Heinrich Fink, Christoph Stier och Fred Mahlburg torsdagen den 16 november kl. 19.15 med färjan till Trelleborg. Jag hämtade de tre männen i min Renault 4L och inkvarterade dem i KSF:s hus på Tomegapsgatan 8. På kvällen bad Fink att få låna telefonen. Han ringde hem till Östberlin för att tala med sin lilla dotter, gullade länge med henne på tyskt barnspråk medan jag stod bredvid och var orolig för KSF:s telefonräkning. Utlandssamtal var dyra på den tiden.

På fredagskvällen den 17 november höll Fink sitt föredrag om kyrkan i DDR på KSF inför 35 deltagare. Det var ett samarrangemang med Teologiska föreningen. På dåtidens KSF hade programmen oftast betydligt fler närvarande, men eftersom datum var ändrat i förhållande till terminsprogrammet och föredraget var på tyska kunde man inte räkna med någon större åhörarskara.

Utvikning:
Kuppen som förvandlade KSF till KRISS
KSF i Lund hade annars en blomstringstid på 60-talet med 2–3 välbesökta program i veckan, enligt årsberättelsen ofta med 100–250 deltagare. Denna livaktiga verksamhet rasade ihop i samband med att Kristliga studentrörelsen och den frikyrkliga Fria Kristliga Studentrörelsen (FKS) slogs samman till KRISS (Kristna Studentrörelsen i Sverige).

Sammanslagningen initierades vid ett samkväm med KSF:s och FKS:s styrelser i Waldenströmska studenthemmet i Uppsala på lördagskvällen den 16 september 1967. Jag vet eftersom jag var där.

Till min förvåning, utan förvarning, förklarade ordföranden i FKS, socialdemokraten och missionsförbundaren Lars Ingelstam, sammanträdet öppnat. Sammanträde, undrade jag förbryllad. Något sammanträde var inte utlyst och någon föredragningslista existerade inte. Mina protester hjälpte dock föga. Ingelstam, sekunderad av riks-KSF:s ordförande Anders Jeffner, förkunnade att de båda rörelserna nu skulle slås ihop. Någon vidare diskussion förekom inte. Resultatet av detta samkväm blev det vänsterpolitiserande KRISS. Följden blev bl.a. att andligt sinnade studenter i stället började gå till SESG (sedermera Credo).

DDR-intresserade i Lund
Åter till våra DDR-gäster i Lund. Lördagen den 18 november 1967 var vi bjudna på lunch i Kävlinge prästgård hos kyrkoherde Sven Lindegård, vars maka Karin var en utmärkt värdinna. Enligt Karins gästbok deltog även docent Lars Österlin i lunchen. Österlin var mycket social och ställde gärna upp när det kom utländska gäster till Lund. Förmodligen deltog också docent Harry Aronsson, som var intresserad av alla sorters ideologier, inte minst av socialismen i DDR. Han hade blivit en god vän. För honom hade jag skrivit en trebetygsuppsats om »Den marxistiska etikens vetenskapliga grundläggning».

Sven Lindegårds intresse för DDR hade väckts genom hans praktarkamrat Heribert Jansson, som var kyrkoherde i Svenska församlingen i Berlin. När Sven senare blev biskop i Växjö fick han genom förmedling av Harald Nyström, då kyrkoherde i Vissefjärda, kontakter med den pommerska kyrkan och blev som Svenska kyrkans representant inbjuden till 700-årsjubileet av Nikolaikyrkan i Stralsund. Detta ledde till ett partnerskap mellan Växjö stift och den pommerska kyrkan under biskop Horst Gienke, varigenom svenskarna kunde hjälpa sina fattiga trosfränder i DDR, bl.a. med att bygga en kyrka i Demmin. Efter »die Wende» visade det sig emellertid att Gienke varit IM, dvs. Stasis inofficielle medarbetare.

Åter till lördagen den 18 november. På kvällen var vi bjudna till komminister Bo Hallberg i Kyrkheddinge prästgård. Hallberg höll då på med sin doktorsavhandling Die Jugendweihe, Zur deutschen Jugendweihetradition. Jag hade opponerat på ett av kapitlen vid professor Wingrens seminarium.

Vad som hände på söndagen minns jag inte. Förmodligen deltog vi i någon gudstjänst. Jag vill minnas att jag sedan bjöd gästerna på lunch på Dalby gästgivargård, och på måndag morgon körde jag dem till färjan i Trelleborg.

Aleksander Radler stod ute på gatan
I ett handskrivet fragmentariskt dokument, BStU 000078, ur den sedermera ökände teologen Aleksander Radlers akt i Stasiarkivet i Frankfurt/Oder, där han var registrerad som GM [hemlig medarbetare, senare användes beteckningen IMB] »Thomas», kan man efter den bortrivna inledningen utläsa »… STECHLINSTR. 17, sowie DR. STIER aus ROSTOCK, DAZU SIND 10 DDR-Theologiestudenten eingerechnet …». Stechlinstrasse 17 ligger i Berlin-Karlshorst, nära den byggnad där den tyska kapitulationen inför Röda armén undertecknades den 8 maj 1945. Där bodde Heinrich Fink. Detta sönderrivna dokument ur Radlers akt är sålunda skrivet med anledning av min inbjudan till den teologkonferens i Lund, som ersattes av tremannagruppens besök.

Radler hade vid denna tid för Stasi avslöjat några kamraters planer på »republikflykt». Det var därför risk för att han i studentkretsar skulle avslöjas som informatör, varför det var säkrast att omplacera honom till »det kapitalistiska utlandet». Hans gamle vän från universitetet i Berlin Heinrich Fink hade alltså nyligen rekognoscerat hos KSF i Lund och kunde nu visa Radler var de kontrarevolutionära kadrerna höll till. Av dokumentet BStU 000053, som handlar om »dekonspirationen» av GM »Thomas», framgår att Radler tillsammans med »Dr. Fink sowie einigen Assistenten der Theologie» befann sig i Sverige under perioden 17–21 december 1967, således en månad efter vår »konferens».

Fyrtiosex år senare, vid symposiet »Svenska kyrkans möte med DDR» i Växjö i november 2013, gjorde journalisten Christoph Andersson en presentation av Aleksander Radlers verksamhet. Han kunde då visa upp ett foto av KSF:s fasad på Tomegapsgatan 8 i Lund som Radler tagit med sin spionkamera. För DDR var där ett tillhåll för kontrarevolutionära kadrer som konspirerade mot arbetare- och bondestaten. Så var det då, men senare kunde Stasi pusta ut när »68-orna» tagit över och omvandlat KSF till det mera socialistvänliga KRISS. (Se även Gunnar Hyltén-Cavallius, Rännil blev till flod, Nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter Nos i Lund, 2019.)

Vilka var de tre männen?
Hela tiden tyckte jag att det var något underligt, något opersonligt med våra gäster. Man fick liksom inte någon riktig kontakt med dem. Men sedan muren fallit och arkiven öppnats fick det sin förklaring.

Heinrich Fink hade studerat teologi vid Humboldtuniversitetet i Berlin. 1958 var han med om att grunda Weißenseer Arbeitskreis, en grupp med evangeliska teologer som ville samarbeta med SED-regimen [Sozialistische Einheitspartei Deutschlands]. Fink var också medlem av fredskonferensen i Prag. Min gode vän Hans-Christoph Detert, som var kurskamrat med honom vid Humboldtuniversitet i Berlin, har berättat att Fink bland kamraterna kallades för »Schmutzfink», ett skällsord som anger att någon är moraliskt tvivelaktig.

När Fink besökte Lund 1967 var han studentpastor och hade nyligen blivit teologie doktor med en avhandling om Schleiermacher. 1979 blev han professor i praktisk teologi. Efter murens fall trodde man först att han varit en frihetshjälte. Han befordrades 1990 till den statusfyllda befattningen som rektor för Humboldtuniversitet. Efter hand avslöjades dock hans verksamhet inom Stasi, och han blev avsatt 1992. Han engagerade sig då i SED:s efterföljare PDS och var 1998–2001 ledamot av den tyska förbundsdagen.

Heinrich Fink.
Foto från Wikipedia.

Eftersom Fink var en av Stasis toppspioner blev hans personakt sönderriven i 1989 års kaos hos Stasi. 2005 lyckades man dock pussla ihop bitarna och kunde då konstatera att Fink den 11 juni 1968 undertecknat sin förbindelse med Stasi och blivit antagen som »IM Heiner», dvs. inofficiell medarbetare med kodnamnet Heiner. Sitt sista sammanträffande med ledningsofficeren i Stasi hade han så sent som den 7 oktober 1989, några veckor före murens fall. Stasi berömde honom för att han var uppmärksam vad gällde enskilda personer och för att han som studentpastor hade ställt bikthemligheter och förtroliga själavårdssamtal till Stasis förfogande.

Christoph Stier läste teologi vid Rostocks universitet, där han vid tiden för besöket i Lund var assistent. Efter församlingstjänst i en förort till Rostock valdes han 1984 till biskop för den evangelisk-lutherska kyrkan i Mecklenburg. 1986–1988 var han Leitender Bischof der Vereinigten Evangelisch-Lutherischen Kirche in der DDR, dvs. ordförande i det östtyska biskopskollegiet. Han gick i pension 1996 men fortsatte att vara ledamot i den rådgivande kommittén för bevarande av Stasiakterna. I en intervju i Der Spiegel den 8 oktober 1992 har han förklarat att han i mitten av 1980-talet, alltså långt efter besöket i Lund, började tvivla på konceptet Kirche im Sozialismus.

Fred Mahlburg blev präst i Rostock 1976 och ledare för Evangelische Akademie Mecklenburg-Vorpommern. I en artikel i tidskriften Neue Wege, häfte 5, 1993 redogör han för 5–6 samtal på 1960-talet med Stasi som han blev kallad till. Efter 1968 blev han av Stasi misstänkt för «illegaler Gruppenbildung» men lät bli att hörsamma en kallelse till samtal hos Stasi-Bezirkszentrale Rostock. I slutet av 1980-talet var han aktiv i oppositionsrörelsen. Han har varit aktiv i lokala debatter och i olika publikationer. Han pensionerades 2004 och bor fortfarande i Rostock.
Några dagar efter murens fall, den 12 november 1989, startade emellertid Fred Mahlburg tillsammans med några reformorienterade SED-medlemmar ett medborgarinitiativ för en ny socialism med följande appell:

»Öppnandet av gränserna har medfört oförutsedda problem för vårt land. [...] Den socialistiska visionen har skakats av den reella utvecklingen i vårt land. Ändå har vi hoppats på ett socialistiskt perspektiv eftersom det är den politiska konsekvensen av evangeliet, marxismen och andra grundläggande humanistiska övertygelser. [...] Vårt lands oberoende politiska perspektiv beror av dess demokratiska socialistiska identitet. Vi måste lyckas med att på ett demokratiskt sätt utforma ett socialistiskt alternativ. Vi ser denna uppgift som prioriterad. [...] Vi ber alla som är medlemmar eller som deltar i partier, organisationer och initiativ: Satsa hela din kraft på det övergripande målet om en demokratisk ny socialism! Arbeta tillsammans med oss i medborgarinitiativet för en ny socialism!» [min övers.].

Vid Internationale Kirchliche Zeitgeschichtes konferens i Lund i september 2019 frågade jag Gerhard Besier, författare till standardverket Der SED-Staat und die Kirche, om vad man vet om Stiers och Mahlburgs Stasianknytning. »Den är väl känd», sade han.

Vilka har vi att göra med?
Vid DDR-symposiet i Växjö 2013 avslutade Christoph Andersson sitt föredrag med att ställa upp några punkter under rubriken »Vad kan kyrkan lära av historien?» En av punkterna var: »Att vara kritisk mot vem eller vilka man har att göra med». Kanske något att tänka på också i dagens svenska kyrka och kyrkopolitik.

Litteratur:
Birgitta Almgren: Inte bara Stasi, Relationer Sverige-DDR 1949–1990 (2009).
Birgitta Almgren: Inte bara spioner, Stasi-infiltration i Sverige under det kalla kriget (2011).
Christoph Andersson: Operation Norrsken, Om Stasi och Sverige under det kalla kriget (2013).
Elisabeth Braw: God´s Spies, The Stasi`s Cold War Espionage Campaign Inside the Church (2019).
Jens Gieseke: Stasi, Östtysklands hemliga polis, 1945–1990 (2017).
Bo Hallberg: Die Jugendweihe, Zur deutschen Jugendweihetradition (1977).
Guidi Knopp: Farväl DDR, Terror, övervakning och vardagsliv i Östtyskland 1945–1989 (2018).
Harald Nyström: Växjö stift och Greifswaldskyrkan, Personliga tillbakablickar (1991).
Erik Sidenvall (red.): Som i en spegel, Kyrka och teologi i möte med DDR (2015).
Johan Sundeen: 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möte med marxismen 1965–1989 (2017).
Anders Törnvall: »Jag älskar dock er alla», Stasichefen Erich Mielke och DDR:s undergång (2019).

Artikeln är tidigare publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 13/2020.

Åter till hemsidan!