Något om Trettondedag jul

Epifaniahögtidens äldsta rötter tycks vara i gnostiska kretsar i Alexandria, där man den 6 januari firade Jesu dop, en händelse som ur gnostisk synpunkt motsvarar gudamänniskans födelse. Möjligen har gnostikerna anknutit till en förkristen ceremoni med Nilvattnet. Till epifania har, förutom Jesu dop, andra firningsämnen knutits såsom Jesu födelse, vinundret i Kana och bespisningen av 5000 män, ibland även uppväckandet av Lasarus och Kristi förklaring. Gemensamt för alla dessa ämnen är att Jesus uppenbarar sin härlighet. Gustaf Lindberg skriver i ”Kyrkans heliga år” (1937): ”Medan de västerländska högtiderna genomgående fingo en historisk karaktär, behöll Epifania alltid något av sin mystisk-symboliska ursprungsart.”

I Rom kom man att fira Kristi födelse den 25 december, en sedvänja som kom att antagas av alla kyrkor utom den armeniska, som fortfarande firar födelsen vid Epifania. Men vid sidan av julen firade man i Rom även Epifania den 6 januari med de vise männens tillbedjan som ämne. Så har det blivit även hos oss, där epifaniatiden dessutom fört med sig ytterligare två av de tidiga firningsämnena, nämligen Jesu dop, f.n. 1:a e. trett.d., samt vinundret i Kana, f.n. 2:a e. trett.d.

Förvirring uppstod när katolska kyrkan 1582 införde den gregorianska kalendern. De ortodoxa vägrade att följa katolikerna. Så även t ex de svenska lutheranerna som införde ”den nya stilen” först 1753. Många ortodoxa följer fortfarande den julianska kalendern, men 1924 infördes den gregorianska kalendern av patriarkaten i Konstantinopel, Alexandria och Antiokia samt av de autokefala kyrkorna i Grekland (utom majoriteten av klostren på Athos), Cypern, Rumänien, Polen och Finland. Ryssar, serber och bulgarer följer fortfarande den gamla kalendern, som för närvarande släpar efter 13 dygn, vilket innebär att 25 december för dem, t o m år 2100, infaller den 7 januari enligt vår almanacka. För varje århundrade där inledningsåret saknar skottdag (1700, 1800, 1900, 2100 etc) ökar skillnaden med ett dygn. Under perioden 1801-1900 inföll den ryska juldagen samtidigt med vår trettondedag, något som medfört missuppfattningar i teologiska handböcker och gett upphov till den vitt spridda men felaktiga uppfattningen att ortodoxerna firar epifania i stället för jul.

Evangeliet handlar om de vise männen som av den kristna traditionen betraktats som representanter för hednafolken i tillbedjan inför Messias. Men vilka var de?

Beteckningen magoi pekar mot Medien, nuv. nordvästra Iran, där idag kurderna ser sig som medernas ättlingar och utövar den hemlighetsfulla yazdanismen, en synkretistisk religion uppsplittrad i olika grenar. Mederna skall dock tidigt ha anslutit sig till den persiska zoroastrismen och utvecklat denna till den s k zurvanismen, en religionsform som tycks ha varit mer monistisk än den dualistiska zoroastrismen. Herodotos nämner magerna som en av Mediens stammar, en religiös kast som kunde tolka drömmar. Det finns även tecken på att magerna influerat grekisk filosofi (Demokritos, Protagoras). Mager blev i antiken också en benämning på sådana som trollade i underhållningssyfte, därav vår beteckning ”magiker”. Möjligen kan ordet också ha att göra med Jafets son Magog, 1 Mos 10:2, samt Gog och Magog, Hes 38 och Upp 20, och skulle då kunna visa på hur krigiska hednafolk söker telningen från Isais rot, Jes 11:10.

Troligare är att magerna var en allmän beteckning på lärda över huvud taget, särskilt astronomer-astrologer, i Babylonien. Den traditionella översättningen ”vise män” är nog ganska träffande. De var undersåtar i det persiska parterriket, som vid den tiden var hårt ansatt i väster av romarna. År 40 f Kr hade parterna visserligen erövrat Jerusalem och lyckats avsätta Herodes, men denne lyckades, med romerskt bistånd, snart driva dem tillbaka. Men nu hade Herodes blivit gammal och psykiskt instabil. Regimen i parterriket var intresserad av att inleda goda relationer med en eventuellt mindre aggressivt sinnad efterträdare. En diplomatisk delegation med dyrbara gåvor, guld, rökelse och myrra, skulle kanske kunna förbättra relationerna med den hotfulle grannen i väster.

Babylonien var sedan gammalt ett astronomiskt centrum. Det var babylonierna som bl a ”uppfann” zodiaken. Omkring 2100 f Kr hade vårdagjämningspunkten flyttat sig från Oxens (Tjurens) stjärnbild till Vädurens (jfr Mithraskultens tjuroffer med Abrahams vädursoffer, 1 Mos 22:13, som i sin tur förebådar Kristi offer). Vid tiden för Kristi födelse beredde man sig för att gå in i nästa stjärnbild, in i Fiskarnas tecken (jfr ichtys-symboliken).

Vid denna tid bodde c:a 600 000 judar i Babylonien. De nådde ofta framstående positioner. Redan Daniel hade varit ”överste bland spåmännen, besvärjarna, kaldéerna och stjärntydarna”, Dan 5:11. Vare sig ”de vise männen” var perser, judar eller något annat så kände de därför till ”Messias stjärna”, 4 Mos 24:17.

Jupiter, den största av planeterna, ansågs vara en kungastjärna och betecknade världsalltets härskare. Saturnus var enligt gammal tradition skapad av Gud för att beskydda Israel. Fiskarna, det sista av djurkretsens tecken, representerade den yttersta tiden.

En judisk tradition påstod att en konjunktion mellan Jupiter och Saturnus i Fiskarnas tecken på sin tid skulle ha före bådat Mose födelse. Liksom Mose befriat sitt folk ur slaveriet skulle också Messias göra det vid sin ankomst.

Ledaren för det judiska upproret 132-135 e. Kr, Bar Koziba, blev av rabbi Akiba utpekad som Messias och fick därför i stället namnet Bar Kochba, som betyder "stjärnans son. Rabbi Maimonides på 1100-talet skriver att judarna förväntat att Messias skulle uppenbara sig när Jupiter och Saturnus visade sig tillsammans i Fiskarna. Rahbi Zoral skriver 1368: "Stjärnan Saturnus är vår beskyddare." Rabbi Abarbanel skriver 1497 i en kommentar till Daniel att Messias måste ha blivit född eftersom en (enkel) konjunktion av de nämnda planeterna inträffat 1464.

Suetonoius skriver i sin biografi över Vespasianus: ”En gammal sägen var spridd i hela Orienten enligt vilken det stod i ödets bok att från Judéen skulle vid den tiden de utgå som skulle styra världen.” Tacitus skriver om judarna (Historiæ 5:13) att ”hos många rådde den övertygelsen att det stod i deras prästers gamla urkunder att Orienten vid denna tid skulle bli mäktig och att härskare från Judéen skulle få världsherravälde”. Visserligen syftar Suetonius och Tacitus på Vespasianus tid, omkr. år 70, men att tankarna var i svang redan tidigare har vi ett vittnesbörd om i Vergilius berömda fjärde eklog, som han skrev omkr. år 40: ”--- Redan från himmelens höjd nedstiger ett ädlare släkte./ Kyska Lucina! Den pilt, som är född och skall bringa att sluta / järnets ålder och gyllene tid all världen bereda ---”

År 7 f Kr kunde dåtidens astronomer-astrologer observera hur Jupiter och Saturnus tycktes följas åt i Fiskarnas stjärnbild under perioden maj-december. Den fromme och bibelkunnige astronomen Johannes Kepler publicerade 1606 en retrospektiv beräkning av denna coniunctio magna, och satte den i samband med berättelsen i Matteusevangeliet. Keplers teori fick så småningom ett sensationellt stöd. Den tyske orientalisten Johann Schaumberger publicerade 1925 en kilskriftstext från en babylonisk lertavla i Vorderasiatisches Museum, nuv. Pergamonmuseet, i Berlin. Av den framgår att en astronomskola i Sippar vid Eufrat under inte mindre än fem månader år 7 f Kr iakttagit en konjunktion av Jupiter och Saturnus i Fiskarnas stjärnbild.

Se vidare Gustav Teres, The Bibel and Astronomy, Oslo 2002! Författaren är biträdande astronom vid Vatikanens observatorium i Castel Gandolfo och verksam som jesuitpräst i Oslo. Hans bok är förmodligen det mest uttömmande vetenskapliga verket om Betlehems stjärna.

Det tycks alltså ha varit coniunctio magna som visade vägen till Jerusalem. När det visade sig att Herodes fortfarande var i livet fortsatte de vise männen till Betlehem, ledda av profetian i Mika 5:2.

Men hur kunde Jupiter och Saturnus i Fiskarnas stjärnbild stanna och lysa över huset, där Josef och Maria nu bodde? (Observera att Josef nu ordnat med ett riktigt hus till familjen samt att han själv inte tycks ha varit hemma när de förnäma gästerna anlände!) Kan det ha varit en supernova som flammade upp?

Några engelska forskare har gått igenom de s k ostasiatiska katalogerna, astronomiska observationer i Kina, Japan och Korea som nedtecknats, för perioden 10 f Kr till 13 e Kr. Därvid har de funnit att kinesiska astronomer observerat ett stillastående sken på himlen - en supernova - mellan 10 mars och 7 april år 5 f Kr. Samma observation tycks ha blivit gjord av koreanska astronomer. Dock är det en smaksak om den skall betraktas som supernova eller bara en nova. Andra författare skriver att ingen supernova syntes under den aktuella tiden men väl några novor, såväl år 5 som år 4.

Hur det nu än ligger till med de astronomiska omständigheterna så är evangeliet ett förebud om den dag då hela mänskligheten och hela skapelsen skall hylla barnet som är ”väldig Gud, evig Fader, fridsfurste”.