|
Minnesord
om biskop Bertil Många kristna från olika håll och riktningar har blivit berörda av att biskop Bertil lämnat oss. Här är några röster ur pressen och bloggvärlden! OAS-rörelsens Berit Simonsson säger till Dagen: Bertil Gärtner var van vid att det blåste kring hans person. Var det inte kvinnoprästmotståndet så var det förnyelsearbetet i Svenska kyrkan som stod i skottgluggen. Men de som lärde känna honom närmare föll ofta för hans avväpnande charm. - Han trodde verkligen på det han sa, och var trygg och välgrundad i sin övertygelse, säger Berit Simonsson. Bertil Gärtners prästbana var utlagd redan tidigt, påverkad som han var av moderns gammelkyrkliga respekt för Guds ord. Som pojke satt han i kyrkan vid aftonsången fast gudstjänsten inte alls var anpassad för barn. En vaktmästare lät honom sitta bredvid sig och fick honom att känna sig hemma, och för pojken som blev faderlös redan som nioåring var prästyrket ett självklart val. I Världen Idag skriver Ulf Ekman: Biskop Bertil Gärtner har betytt oerhört mycket för kristenheten i Sverige, mer än vad många inser, och han var på många sätt en biskop långt utöver sitt eget sammanhang. Personligen fick jag kontakt med honom på 1970-talet, när jag läste teologi, och trots att jag skulle bli studentpräst i Uppsala, ville jag ändå vigas av biskop Gärtner för Göteborgs stift 1979. När sedan Livets ord startade tappade vi kontakten, men den återupptogs senare i slutet av 1990-talet. Sedan dess har jag med jämna mellanrum haft den stora glädjen att få ett antal samtal med honom, inte minst om det andliga läget i landet och kyrkans framtid. Biskop Bertil var mycket andligt vaken och bekymrad över det andliga läget i Sverige, men ändå alltid optimistisk. Han var djupt rotad i sin egen tradition och kyrka, en kyrka som ofta var på kollisionskurs med det han själv höll högt och heligt. Ofta svartmålades han i media, men till och med hans menings motståndare erkände den öppenhet, kärlek, ödmjukhet och saklighet som fanns hos denne mycket lärde och mycket teologiskt kunnige biskop. Han var under en tid professor i Nya testamentet vid Princeton University i USA och mycket väl bevandrad i både Bibeln och kyrkans lära. Något som gjorde honom väl skickad att stå starkt för den apostoliska tron emot dagens många urvattnade varianter. För detta fick han utstå smälek och förföljelse, men genom sitt kärleksfulla och positiva sätt kunde han, i stället för att hamna i låsningar, inspirera tusentals att fortsätta tro på Bibelns Jesus och visionärt se framåt med tillförsikt och uthållighet. Hans öppenhet för den karismatiska väckelsen var väl känd, bland annat som en av initiativtagarna till Oasrörelsen och det betydde mycket för det andliga livets fördjupning för många, inte minst präster. Han hade många internationella och ekumeniska kontakter liksom ett brett perspektiv och han var väl insatt i vad som hände i Kristi kropp över hela världen. Han var en andlig fader för många och ett stort föredöme som andlig ledare och herde. Många som kände sig vilsna i den förvirring som råder i dagens kyrka fick tröst och styrka av hans förkunnelse och exempel. I dag är det tusentals som saknar honom som kyrkoledare och profetröst i Sverige. Det är en herdestav som är nedlagd efter en viktig och välsignad livsgärning i en allvarlig tid. Vi tackar Gud för den uthålliga trohet emot kallelsen och emot Jesus Kristus som biskop Bertil Gärtner hade. Docent
Christian Braw skriver i Svenska Dagbladet: Biskopen, teologie jubeldoktorn mm mm Bertil E Gärtner dog i dag på morgonen. Vad minns jag - en man som lärde mig mycket? Kanske. En man som utstod mycket? Säkert. En man som i så mycket stod för så mycket av klassisk kristen tro i ett integrerat andligt li? Självklart! En man med bett i repliken när det behövdes - jo, jag vet hur den vetenskapligt skolade och omutlige tänkte och vad han hade svårt att tåla när teologi blev kyrkopolitik. Men när jag satt i bilen, på väg från högmässan i Högby till dopgudstjänsten i Källa - vi kan ju bara ha två gudstjänster på grund av valet i dag - visste jag vad jag allra mest vill minnas och påminna om. Det var Bertil som blev biskop Bertil, inte biskop Gärtner. Biskop + efternamn var det som gällde på 1970-talet. Man talade hövligt om biskop Lindegård eller biskop Ström eller ärkebiskop Sundby. Det var de högkyrkliga som i stället talade om biskop Bertil. Markeringen var medveten - och den uppfattades. Inte stod det på förrän de andra, de statskyrkliga hakade på. Nu blev också deras tal om sina generaldirektörer i det kyrkliga ett personligt tal. Efternamnen lämnades. Biskoparna blev biskop + förnamn. De flesta var knappast värda detta förtroendefulla tal - och är det inte nu. Men Bertil var det. Och han var först. Vad han var som biskop uppfattade vi och talade därefter och bad för honom på så vis. Detta är en kyrkohistorisk notis men den 20 september
2009 när Bertil snart är 10 timmar död, förtjänar notisen sin plats. Det var verkligen
skillnad på biskoparna med efternamn och Biskopen med förnamn. Namnbruket fick
också en konsekvens. Alla började tala om biskop Giertz på samma sätt - biskop
Bo. Det hade man aldrig gjort när han var stiftschef. Och till icke ringa del
var detta Bertils förtjänst. Han förstod att använda sig av Bo Giertz. Och för
min del har jag vid en prästvigning lagt min hand på prästkandidaternas huvud
tillsammans med biskoparna Bertil och Bo. Det var stort. Den 30/9 2009 fortsätter Dag Sandahl: Det är inte lätt att skriva en minnesteckning. Stiftsledningen och domprosten emeritus H-O Hansson tecknar [på Göteborgs stifts hemsida] bilden av hur biskop Bertil tänkte. Bertil var ju exeget och disputerade i Uppsala. "Här mötte han också den högkyrklighet till vars ledande gestalter han skulle komma att räknas. Den väckte hans intresse för liturgin och ett rikare gudstjänstliv, men också hans motstånd mot kvinnors tillträde till vigningstjänsten." Vigningstjänsten - inte visste jag att Bertil var emot diakonissor! Varför vigde han dem då? Bertil kom till Uppsala fostrad i den läromässigt klara västkustfromheten men också med ett lågkyrkligt arv. I Uppsala mötte han, som så många, Herman Hedberg. Fader Hermans fromhetsmönster var den norrländska kyrklighetens dogmatiska klarhet i samspel med en lågkyrklig fromhet och till den kom en högkyrklig glädje över gudstjänsten och disciplin i bönelivet, tidebön. Det var detta Bertil upptäckte. Han kom in i gemenskapen som bad completoriet. Och så såg fader Herman till att doktoranden Gärtner fick fira morgonmässor i Domkyrkan för att upprätthålla sin prästerliga spiritualitet. Men "kvinnoprästmotståndet"? Bertil var bibelforskare och han var det i andra generationen efter nyupptäckterna om Kyrka och ämbete, det som den gamla universitetsteologin stått helt främmande för. Så som argumenteringen för kvinnliga präster fördes fram, menade han, att den vetenskapligt inte höll. Tecknas bilden att de högkyrkliga bestämt sig för att vara mot kvinnliga präster och när man högkyrklig är man "mot", stämmer det inte riktigt. Det hör i stället till de högkyrkligas intellektuella glädje att granska fusket med teologi. Och kanske att därtill vaka över att staten inte skriver Kyrkans lära. Första gången Bertil och Carl Strandberg uppmärksammades offentligt i frågan var 1948, vill jag minnas (fast jag inte var född ännu men jag fanns ...), och då handlade det om kvinnliga präster i Danmark. Var det "skönlockiga ynglingar" de kallades i någon av tidningarna då? Stiftsledningen uppfattar en "konservativ ämbetssyn". Tja. När bytte biskop Aurelius ämbetssyn och hur gick det egentligen till? Skrev han kanske någon dogmatisk bok i ämnet? Och är det som Bertil stod för drag som är oförenliga? Stiftsledningen tänker sig att motsatta stämmor spelar in i hans liv för att en sammansatt verklighet ska fångas in. Kanske det. Kunde man inte enklast då förstå Bertil som en katolsk biskop? Inte romersk-katolsk. Bara katolsk och just katolsk! Var inte biskop Bertil just det som Svenska kyrkan är kallad att vara? Mångsidig och central. Stiftsledningen ser i biskopsporträttet ett drag av vemod. Det hör också till katoliciteten i Svenska kyrkan i vår tid. Skulle inte stiftsledningen kunna fundera mer över vad den ser och ställa den enkla frågan "varför"? Har Hans-Olof Hansson någon särskild tanke, pensionär som han är? Ulf Jonsson, redaktör för Signum, skriver: Med Bertil Gärtner har Svenska kyrkan förlorat en
betydande teolog och framstående kyrkoledare med internationella perspektiv. Han
förespråkade en klar åtskillnad mellan Svenska kyrkan å ena sidan och staten och
partipolitik å andra sidan, och han lade stor vikt vid att främja Svenska kyrkans
ekumeniska relationer till den katolska kyrkan och de andra stora kristna världskyrkorna.
Requiescat in pace. Bloggen ”Katolsk observatör”: Vi har ju ibland uttryckt kritiska synpunkter på Svenska kyrkans vägval. Men detta är inget gentemot vad denne modige och självständige man gjort. Bertil Gärtner representerade den svenskkyrkliga fromhet man finner bland fiskare och bönder på västkusten. Han motsatte sig det riksdagsbeslut som släppte in kvinnliga präster i Svenska kyrkan och han har alltid varit stridbar i frågor om ämbete och Svenska kyrkans förnyelse. Han var ledande i den sk synoden, en rebellrörelse inom kyrkan som arbetade för trohet till den lutherska bekännelsen och till Bibeln. Det är intressant att läsa hans blogg, där det senaste inlägget är daterat den 19 september, alltså dagen före hans hädanfärd. Med bitsk klarhet kritiserar han där hur kyrkovalet tycks handla om en kyrka som inte är Kristi, utan en spegelbild av vad folk i allmänhet tycker i olika moraliska frågor. Detta hans livs sista blogginlägg inleds med denna historiska mening: Jag trodde att en kyrka har en bekännelse som grundar sig på vad hennes Herre säger. Låt oss be för denne man som i hela sitt liv försökte leva efter sin kyrkas bekännelse och "vad hennes Herre säger". Komminister Liselotte Malmqvist skriver på bloggen ”Vardagstro och lite till”: På denna söndagsmorgon, uppståndelsens dag fick Biskop Bertil komma hem. Aktiv in i det sista. Under åren som har gått har min respekt för biskop Bertil ökat. Som ung kvinnlig student så varnades jag av alla som hörde att jag hade för avsikt att ansöka om att bli prästvigd för Göteborgs stift. Det går aldrig sa de, där är ju Gärtner. Man talade sällan om biskopen med förnamn. Så var det då dags för första samtalet med biskopen som prästkandidat. Jag var nervös, ung och osäker. Men jag mötte en mild man med snälla ögon. Jag vet att han inte delade min övertygelse om min kallelse, men som jag minns det så behandlade han mig med respekt. Nu efteråt har jag förstått att biskop Bertil aldrig frågade sina kandidater om vilken övertygelse de hade i ämbetsfrågan. Han tog inte heller upp sin egen övertygelse i samtalet med mig. ----- Flera
medier väljer att minnas honom med följande ord Gärtner
blev känd för en bredare allmänhet genom sitt motstånd mot kvinnliga präster.
Men biskopens liv och tjänst handlade om så mycket mer än detta. Biskop Bertil
fick en gång ett pris med följande motivering: ”För modet att stå ensam. För styrkan att stå emot. För viljan att stå
kvar.” Men en sak vet jag, för 10 år sedan
skulle jag inte skrivit det här blogginlägget, inte heller för 5 år sedan.
Idag kan jag göra det, för att jag tror att det finns rum både i himlen och på
jorden och i vår kyrka både för mig och Bertil. Så här står det i bloggen ”Kyrksyster”: Bertil Gärtner var biskop i Göteborg till 1991. Han har blivit mest känd för att han var den siste biskopen som inte prästvigde kvinnor. Därmed blev han också orättvist beskylld för att tycka illa om kvinnor. Hans ställningstagande var teologiskt och hade inte med hans syn på kvinnor att göra. En del s k kvinnoprästmotståndare har varit högdragna och haft en portion kvinnoförakt med i kompotten. Så var det inte med Bertil Gärtner. Han respekterade kvinnor, även som teologer. Men hans bibeltolkning kom fram till att prästämbetet var förbehållet män, och det kunde han inte kompromissa med. Det gjorde honom impopulär i en del kretsar. Men de som lärde känna honom mötte en ödmjuk man som gick på fotboll och stod på ståläktaren och skrek som andra, som sprang efter spårvagnen... som i solidaritet ställde sig sist i ledet... Han var en man som på ett stort kyrkligt möte kunde ta tag i två obstinata teologistudenter som vågat yttra sig och protestera mot en åsikt en höjdare framfört... gå sju varv och några till i domkyrkan för att verkligen höra vad dom menade och ta till sig. Denne lärde man ville fortfarande lära... Han var tillflykt och tröstare för många som kände sig vilsna i kyrkan. Man kan ha andra åsikter, komma till andra teologiska slutsatser än de Bertil Gärtner gjorde. Men han har betytt mycket för kyrkans självförståelse och för bevarandet av evangeliet. Henrik Perret, präst i Borgå stift, skriver i bloggen ”Henriks kommentarer”: Bertil
Gärtner fick som Paulus utstå mycket förföljelse. Om nu inte riktigt alla kategorier
som Paulus talar om kom att drabba honom, blev han omänskligt jagad, också av
biskopar och präster. I Bohuslänningen skriver prosten Sten-Edgar Staxäng: Han räddade tron hos många studenter, då han i Uppsala föreläste om Jesus. Efter det att vi avlyssnat föreläsningar om de olika religionerna, så undrade vi hur kristendomen skulle kunna vara ett självklart alternativ. Då kom docenten Bertil Gärtner som en ”räddande” ängel. Han var en av de lärdaste teologerna, hans forskning var grundlig, inte minst hans forskning av Paulus och Petrus, hans doktorsavhandling handlade om det berömda areopagtalet i Aten, och som också blivit för mig ett älskningstal, Apg 17 kapitel. ----- En av hans vänner Hagge Geigert gjorde ett program om honom, där allmänheten upptäckte en varm och ödmjuk person. Han älskade fotboll och fann ofta sin plats på ståläktaren, för ”där fanns de bästa kommentarerna.” Jag har förövrigt sett honom sparka ”tunnel” på Torbjörn Nilsson, i en vänskapsmatch mellan ett proffslag och prästlaget. För övrigt kan nämnas att han fick mediabolaget Z.s stora pris ”för modet att stå ensam, för styrkan att stå emot, för viljan att stå kvar”. --- Hans föredrag och hans predikningar var hans bästa gren. Alltid grundat på Skriften, alltid med ett engagemang för människan i vår tid. När jag jobbade som mest för klimatfrågorna under 80-talet stödde han mig, miljöfrågorna stod högt på agendan. Hans otroliga aktivitet för människorna i diktaturerna i Sydamerika var gripande. När han en gång berättade om sina hemliga besök där, fick både han och vi som lyssnade tårar i ögonen. När han mist sin Margit kom han och besökte oss på Rivieran. Han predikade på Första söndagen i Advent då vi för första gången firade mässan i det lilla kapellet från medeltiden och som sedan blev vår kyrka på Rivieran. Kommentarerna från besökande var att det var underbara gudstjänster. Sista tiden för Biskop Bertil var ett stort lidande, hans ben måste amputerades. Han som skrivit en bok om Lidandets problem, fick nu själv också kroppsligen lida. Men de som lyssnade till hans sista predikan, sittande i sin rullstol, om det oumbärliga stödet av Jesus, upplevde att ”rösten va mäktig och budskapet starkt gripande.” Han talade om att ”Herren är nära”, och det har han nu fått uppleva. Ur Fredrik Sidenvalls minnesord i Kyrka och Folk: När budet att biskop Bertil Gärtner dött kom söndagen den 20 september, så finns det skäl att tro att en långt vidare krets av människor utanför familjen känner sig berörda på djupet än vad som är vanligt vid dödsfall. Bertil Gärtner kom ju inte endast att bli en framstående bibelforskare och biskop i Svenska kyrkans mest högspänningsladdade stift. Han blev också, kanske både mot sin vilja och mot sin natur, en verklig andlig ledare. Under trycket av tilltagande förakt och förtryck mot biblisk kristendom var det kring honom som tusentals präster och lekmän samlades för att få vägledning och nytt mod. När Roseniuspsalmen sjöngs med trons hopp och förtvivlans mod, stärktes många av att se biskopen med det vita håret mitt i skaran av dem som bland töcken och grus vill skrida mot himmelens ljus. ----- Många biskopar har efter pensionen blivit glömda och lämnade att leva som privatpersoner. Bertil Gärtner fick se stora skaror samlas omkring sig runtomkring i Svenska kyrkan ända fram till sin sista sommar. Om Gud i sin nåd planerar för ännu en besökelsetid för vårt folk kommer man då att kunna blicka tillbaka och med tacksamhet minnas Herrens tjänare biskop Bertil som en trogen och djärv fackelbärare. Må han som så troget tjänade den stridande kyrkan på jorden nu få vila och glädje i den segrande kyrkan i himmelen. |