Allan Emrén: Fotspår i Kosmos. Nuchem Research AB. 2012. 182 sidor.

När Ingemar Hedenius satte fart på debatten om tro och vetande i mitten av 1900-talet gjorde han det lätt för sig genom att angripa logiska motsägelser hos svenska biskopar och teologer. Gudstron i relation till den naturvetenskapliga verklighetsuppfattningen berördes däremot inte, även om poeten och geologiprofessorn Gunnar Beskow gjorde ett mindre lyckat inhopp med hänvisning till kvantmekaniken. Beskow menade att eftersom ljuset, skenbart motsägelsefullt, kunde uppfattas både som partiklar och vågrörelse, skulle man också acceptera motsägelser inom religionen, ett påstående som Hedenius enkelt kunde avfärda.

Däremot är den moderna ateismen, sådan den företräds av Richard Dawkins, naturvetenskapligt orienterad. Ateismen menar då att tillvaron skapat sig själv. Gud är ett onödigt, rentav skadligt, påhitt. Slumpen räcker som förklaring. Under årmiljardernas lopp måste det med ojämna mellanrum ha uppstått planeter med organiskt liv. Dessutom kan en mängd universa ha existerat under ofattbara tidsrymder före skapelsen av vårt eget universum. Därtill kan det parallellt med oss, i andra dimensioner, finnas ett otal andra universa där det också måste ha uppstått liv på grund av slumpmöjligheternas stora antal. Allt sådant avfärdar emellertid Allan Emrén som orimligt önsketänkande när han i sin bok om kosmos obönhörligt radar upp den ena matematiska beräkningen efter den andra.

Författaren, som är fil. doktor i fysikalisk kemi, började redan som brådmogen tonåring läsa allt han kom över inom fysik och kemi, något som först ledde honom mot ateismen. Men nya frågor dök upp.  Om inte universum alltid har funnits, hur kunde det då starta? Ett radioföredrag av Knut Lundmark, vårt lands genom tiderna främste astronom, öppnade nya vyer för honom. Via nyväckt tro på en skapare fördes den unge gymnasisten fram till tron på Jesus Kristus som frälsaren.

I sin bok visar Emrén mycket pedagogiskt på vad som är fordras för att universum skall uppstå, för att materien skall bestå, för att liv skall existera med mera. Resonemangen kompletteras av faktarutor med formler och beräkningar som säkerligen är alldeles korrekta (boken är faktagranskad av en professor i kärnkemi). Efterhand blir emellertid allt svårare för den vanlige läsaren att hänga med. Till sist nödgas man inse att Guds vishet är outrannsaklig, åtminstone för den som inte ägnat sig åt högre studier i matematik.

Emrén avslutar sin bok med att presentera «trettiofyra fotavtryck«, trettiofyra exakt inställda naturkonstanter, som måste samspela för att vårt liv på jorden skall vara möjligt. Därmed är slumpen som förklaring utesluten.

Anders Brogren

Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 20/2012