Den Meurlingska successionen i Kristdala är utan motstycke i Svenska kyrkan. När Karl XII i juni 1708 från sitt läger i Radoscowitz i Polen utnämnde Olof Mörlingh (1658 – 1738) till kyrkoherde i Kristdala blev denne först i raden av sex kyrkoherdar Meurling, far och son, i en succession som sträckte sig ända fram till 1953 då Erik Meurling (1879 – 1961) gick i pension. Olof Meurlings svärfar Johannes Duræus (1628 – 1708) hade dessutom efterträtt sin far, som i sin tur efterträtt sin fader Nicolaus Duræus (d. 1629), som blev kyrkoherde i Kristdala redan 1582. Kyrkoherdetjänsten gick alltså oavbrutet i samma familj i 371 år.

Frågan är om Erik Meurling från början tänkt sig ett liv i det avsides belägna Kristdala, längst ut i södra kanten av Linköpings stift. Där hade han visserligen växt upp som son till den store väckelsepredikanten Charodotes Meurling (1847 – 1923), känd bl.a. för sin utgåva av Luthers lilla katekes (som jag själv använt under hundratals katekesförklaringar). I Uppsala tillbringade emellertid Erik Meurling inte mindre än 23 år. Han blev fil. kand. och teol. lic. Under många år var han också redaktör för Svensk Kyrkotidning och skrev mer än 1500 artiklar. Vidare var han adjunkt vid Uppsala högre allmänna läroverk (nuv. Katedralskolan) samt regementspastor vid Upplands regemente. I Uppsala föddes hans sju barn (varav två dog tidigt).

Erik efter Charodotes

När Charodotes Meurling avled 1923 hade sonen Erik nyligen tillträtt som kyrkoherde i Hällestad i norra Östergötland. Enligt den tidens bestämmelser fick man inte söka någon annan tjänst förrän efter tidigast fem år. Det tycktes alltså som att han skulle slippa ifrån arvet i Kristdala. Men församlingen där ville upprätthålla traditionen. Han kunde visserligen inte söka tjänsten, men blev då i stället kallad som fjärde provpredikant och accepterade detta. Vid det efterföljande valet erhöll han samtliga röster och tillträdde den 1 maj 1926.

Erik Meurling svarade lojalt mot församlingsbornas förväntningar. Han såg som sin uppgift att betona släkttraditionen och samhörigheten med bygden, inte minst i sin artikel i Från gamla prästhem i Linköpings stift (1926), en bok han också var redaktör för. Han odlade sin originalitet och skröt med hur konservativ han var. Var det möjligen en tillkämpad attityd? I stiftet fick han förtroendeuppdrag som kontraktsprost och som ledamot av domkapitel och kyrkomöte. Kanske offrade han sig för traditionen, medan hustrun däremot lämnade Kristdala och bosatte sig i Stockholm. Där fick hon sin grav på Skogskyrkogården.

Efter Erik ?

Frågan som låg i luften, i släkten och i socknen, var dock om någon av de fyra sönerna skulle bli präst och fortsätta successionen? – Nej, så blev det inte! Långt ifrån. Tre av sönerna blev i stället kommunister. Olle (1909 – 1936) började visserligen läsa teologi i Uppsala, var en tid engagerad i Oxfordgrupprörelsen men fångades snart av Marx läror och kom till insikt om att »kommunismen är ingenting annat än kristendomen konkretiserad inom samhället». Han reste ut i spanska inbördeskriget, blev kulspruteskytt och stupade vid fronten utanför Madrid. Även Karl (1916 – 1974), som var verksam som lärare och rektor i Stockholm, blev kommunist. Mårten (1908 – 1990) blev rektor vid en lantmannaskola och »svor som en borstbindare» enligt vad en f.d. elev uppgivit för mig.

Dottern Gertrud var det ordentliga barnet. Genom henne gick den prästerliga ådran vidare. Hon gifte sig med en skollärare i Kristdala och deras son blev sedan präst, dock inte i Kristdala.

 – Per?

Eriks Meurlings äldste son Per (1906 – 1984) gick i läroverket i Linköping, i samma klass som min far. Pappa berättade ofta om honom. Pelle läste aldrig läxor men var mycket begåvad och kunde alltid prata bort lärarna. Under kriget var pappa som reservofficer och kompanichef en tid förlagd i Råneå i Norrbotten. Där fick han in sovjetiska propagandasändningar på radion och kunde då höra hur hans släkting Pelle Meurling entusiastiskt talade om det kommunistiska lyckoriket. Många år senare träffade pappa honom på gatan i Stockholm och frågade om han fortfarande var kommunist. Pelle svarade då att han sedan många år var högerman!

I tidningen Vi 35/1961 berättade PM om när han som barn i Kristdala fick sätta sig på en sten längs Kroxhultsvägen mitt emot sin far Erik, som satte sig på en sten mittemot och sade: »Där du nu sitter satt jag själv en gång då jag var liten, och min far satt här och när du blir stor skall du sitta här och din son mitt emot dig på den lilla stenen.» På så sätt fick lille Pelle veta att han var utvald till att bli kyrkoherde i Kristdala.

Men detta har nog PM bara hittat på för att det är en bra historia. I själva verket tillträdde Erik Meurling Kristdala först 1926, och då var Pelle vuxen och började läsa i Lund.

Däremot hade farfar Charodotes sagt något liknande till sin son Erik. Det berättar Erik i beskrivningen av Kristdala prästgård i Från gamla prästhem i Linköpings stift. Men för Charodotes var det nog bara ett minne som dök upp, och han konstaterade att han blivit gammal. Som väckelsekristen visste han att kallelsen inte kommer genom släkttraditionen utan genom Den Helige Ande.

Hans Lagerbergs biografi över Pelle

Om denne ombytlige Meurling har det nu kommit en biografi, skriven av Hans Lagerberg, som kallar sig arbetarförfattare; av boken framgår att han också har missionsförbundsbakgrund i Örebro. Lagerberg försöker i Per Meurling (PM) se någon sorts förebild för en fri intellektuell. PM står för sådant som Lagerberg saknar i sitt eget liv, självsäkerhet, oräddhet, debattlystnad, humor. PM tycks vara mannen som gör vad som faller honom in, ständigt på jakt efter sprit och lösaktiga kvinnor, författare av pornografiska alster, invecklad i krogslagsmål, fängslad för spioneri, ständigt provocerande.

Lagerberg själv är däremot bekymrad över de intellektuellas situation i vår egen tid, samtidigt som han ängsligt hoppas att han själv måtte räknas till den intellektuella eliten. Boken handlar alltså lika mycket om Lagerberg som om PM. Egentligen är det två böcker som är vävda in i varandra. Biografiska avsnitt om PM övergår i resonemang kring Lagerbergs egen situation för att några sidor senare återvända till PM. Till detta kommer att den fylliga notapparaten kan läsas som ytterligare en bok, innehållande ett myller av handlingar.

Författaren vill se »de intellektuella» som vår tids profeter, de som inte tvekar att utmana den allmänna opinionen men som också har svårt att få ut sitt budskap när tidningarnas kultursidor krymper och nöjesjournalistik och dataspelsrecensioner tränger bort debatten i viktiga samhällsfrågor. Lagerberg tycks inte ha blivit varse hur majoriteten av Sveriges intellektuella i likhet med politikerna trängs i mitten. Visserligen är Mao och Che Guavara sedan länge utbytta mot auktoriteter som Bourdieu, Derrida, Foucault, Adorno, Gramsci och Benjamin, men det är ändå fråga om en lika konformistisk defilering som någonsin förr. »Intelligentian» kritiserar naturligtvis den borgerliga regeringen, men med dialektisk-materialistisk analys skulle man kunna säga att vad som egentligen driver den är oron för att mista vissa ekonomiska förmåner som stipendier, författarpenning, tidskriftsstöd etc. »Intresset ljuger aldrig.» Samtidigt försummas den fördomsfria analysen av verkligt stora problem, t.ex. varför många i vårt samhälle mår så dåligt.

Men trots att Lagerberg nästan slår knut på sig själv i sin strävan att uppfylla intellektualitetens alla krav gör författaren med sin ödmjukhet och sina bekymmer ett sympatiskt intryck. Boken är helt klart läsvärd.

Pelle blev kommunist

Varför blev PM kommunist? Lagerberg försöker att förstå honom. Även om han tagit avstånd från släkttraditionen behövde han uppenbarligen något att tro på. 1950, efter det kommunistiska äventyret, uppgav PM att han sökt sig till kommunismen som »ett ärligt och spontant uttryck fött i förtvivlan». Som redaktör för studenttidningen Lundagård hade han 1929 hävdat att det akademiska livet borde ägnas åt vetenskap och konst. Påverkad av den ekonomiska världskrisen blev han därefter clartéist och socialdemokrat och en av de ledande kring tidskriften Ateneum, som sysslade med studier av marxismen. När han 1935 lämnade Lund påstod han att universiteten var kökkenmöddingar av gamla konventioner. Han ville i stället vara en »fri intellektuell».

Någon opportunist var han inte. Litteraturvetaren Tomas Forser (f.ö. systerson till PM:s nära vän, statssekreteraren och landshövdingen Per Nyström) påpekar att PM tycks ha satt sveket i system när han senare på 30-talet blev medlem i det föraktade kommunistpartiet samt sovjetisk spion då nazisterna var som mest framgångsrika, sedan på 50-talet bespottare av folkhemmet, för att under 60-talet avstå från chansen att bli den nya vänsterns hjälte genom att bli socialdemokrat.

En uppgörelse med sin tid som kommunist gjorde PM i boken Kommunismen i Sverige (1950). Han framhåller att han blivit desillusionerad. Boken är inte någon botgöring. »Det finns ingen anledning att be dem, som icke genomgått en liknande livsåskådningsbrottning om ursäkt och att be dem, som gjort det, härom, är onödigt», skriver han. Kanske är ordet »livsåskådningsbrottning» nyckeln till att förstå PM i alla hans provokationer, ideologiska svängar, kärlekstörst, alkoholtörst och socialt förfall. När han ser tillbaka på de kommunistiska kampåren var det bara en massa träiga broschyrer och cirkulär som ingen läser, lite väsen i riksdagen, en smula mullvadsarbete i en främmande, cynisk stormakts tjänst. (Någon som känner igen sig när föreställningen gick i repris gick 1968?) »Det är inte mycket. Men så går det, när man jagar efter vind. Livets lagar låter inte gäcka sig», sammanfattar han med några bibliska vändningar. Dock dör inte framtidstron och »längtan efter en bättre värld, som mer eller mindre starkt lever hos alla i vår trista tidsålder.»

Den socialdemokratiske debattören Jan Lindhagen menade att även om bekännelsen till socialdemokratin hos PM hade ett drag av opportunism, så fanns i hans socialism även »ett äkta patos, som i grunden omfattade de utsatta, snarare än en kämpande klass.» Detta ideal svek han aldrig, sade Lindhagen.

Pelles gudstro

Karl Vennberg menade att PM var sin generations kanske största och mest missbrukade begåvning: »I Per Meurlings socialistiska paradis skulle värdshusen utan tvivel ligga tätt. Risken lär väl finnas att inte heller bordellerna skulle saknas». Enligt Vennberg hade PM ett förnekat behov av kristen tro. I Jesus äventyr – Nya testamentet berättat för ungdom (1967) förklarar PM att han själv befinner sig utanför nåden men att han ändå sätter Jesusgestalten högt. Han menade att Jesu budskap har överlevt de grymheter som begåtts i hans namn, och han ser fram mot ett paradis där Jesus och rövaren sitter tillsammans i trädgården och äter av brödet och dricker av vinet.

I en outgiven bok om Marx påminner han om att kristendomen, trots mörka inslag i sin historia, också bidragit till att »hålla kärleken till nästan och viljan att uppoffra sig för andra levande». Han hade inget emot unga kristna, bara de bidrog till kampen mot kapitalismen och imperialismen.

Hans väninna under de senare åren säger: »Visst hade Pelle en gudstro. Det var kyrkan han inte kunde med.» På ålderdomen diktade han: »Jag är en man från Småland, / som söker Herren Gud, / men jag har aldrig älskat / hans många svåra bud ...» Han kallade sig aldrig kristen men påstod i sitt långa förord till Karl Kautskys Kristendom och socialism (1973) att evangelierna radikalt förändrat antikens moral genom att öppna en ny inre värld för människan. Tyvärr hade kyrkan förstört läran. I anteckningar från 70-talets början klagade han: »Jag är fördärvad, grundfördärvad av dålig kristendom.» I boken om Jesus skrev han: »Många av oss nödgas i vår grymma värld genomgå Getsemanes ångest och alla får vi kanske förr eller senare på något sätt vårt kors att bära.»

Kristdala församling existerar inte längre. Den uppgick 2010 i Döderhults församling och Växjö stift. Men kyrkogården finns kvar. Där vilar Pelle och hans far i den stora familjegraven.

---

Hans Lagerberg: Per Meurling – en intellektuell vildhjärna. Ordfront 2011. 352 sidor.

---

Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 15-16/2012