Till minnet av Gustaf

av ANDERS BROGREN

Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 10/2011

Gustaf Wingren (1910 – 2000), en på sin tid uppmärksammad teolog i Lund, var professor i systematisk teologi med särskild undervisnings- och examinationsskyldighet i teologisk etik, flitig debattör och författare. Till hundraårsminnet av hans födelse har sentida lärjungar gett ut två minnesböcker.

I Bengt Kristensson Ugglas Gustaf Wingren – människan och teologin får vi inte bara en genomgång av Wingrens teologi utifrån hans skriftliga produktion. Vi får också ta del av en mängd biografiska detaljer, något som i hög grad är relevant när det gäller att förstå fenomenet Wingren. Det hela är presenterat i en grafisk utformning av hög klass. Visserligen kunde Uggla ha arbetat något mer med sitt språk och skalat bort en del onödiga ord. När det gäller de teologiska utredningarna blir texten ibland onödigt snårig. Men detta är bara en randanmärkning. Utan tvekan har Uggla har åstadkommit ett mycket förtjänstfullt arbete. Och för den som själv haft med Wingren att göra är boken ett måste.

Som ett komplement till Ugglas bok möter man Gustaf Wingren själv i Postilla – Gustaf Wingren predikar med predikningar för hela kyrkoåret, sammanställda av Jonny Karlsson och Karin Larsdotter i anslutning till texterna i nuvarande evangeliebok. Många av predikningarna är från senare år. Sedan Wingren 1974 avsagt sig prästämbetet kom han att nämligen predika flitigare än någonsin. Två av predikningarna har till och med hållits i Laurentiistiftelsens kapell, men det var före det famösa kyrkomötet 1958. Boken är försedd med en CD-skiva, som låter oss höra Wingrens mäktiga stämma i predikningar på långfredagen och påskdagen.

I dag är Gustaf Wingren tämligen bortglömd, men för den som läste teologi i Lund i mitten av 1900-talet var han närmast ett begrepp, en ”ikon”, som det heter numera. Hans dominerande personlighet uppfyllde den teologiska fakulteten. Bland studenter i allmänhet var han dock inte så känd som vi teologer frestades att tro. Min hustru, som läste humaniora i Lund på 60-talet, försäkrar att hon varken sett eller hört Wingren eller läst något av honom, detta trots att hon var kyrkligt aktiv. Däremot har hon genom att umgås med teologer inte kunnat undgå att höra namnet, men det säger henne inte något.

I Uppsala tycks Wingren snarast ha varit en icke-person, kanske med undantag av den afton som författaren Lars Andersson minns så här (cit. efter Kristensson Uggla, s 16):

Jag gick mig denna dags kväll till Universitetet. Gustaf Wingren rasade i sal 10 mot Uppsala och allt dess väsen. Exegeten Lars Hartman, dogmatikern Anders Jeffner, praktiske teologen Åke Andrén tryckte i var sin stol vid hans sida på samma podium. De reste sig en i sänder, yttrade sig, hudflängdes stående och sattes på sina stolar igen, på Wingrens vänstra och i något fall högra sida.

Uppsalaprofessorn Ragnar Holte skriver i Luther och lutherbilden (1984) att den lundensiska lutherforskningen under Nygren och Aulén förts till ett slags formell fulländning, men under Wingren har den ”hamnat i en metodologisk utförsbacke”. Till att börja med följde Wingren motivforskningsmetoden, men sedan tenderade han att ”låta begreppsanalysen anta karaktären av en slagsordsmässig tillrättaläggande parafrasering uttryckt i en expressiv skönlitterär stil. Det aktualiserande teologiska intresset visar redan från början en tendens att ta överhanden över det historiska klarläggandet.”

Holtes omdöme är nog riktigt. Wingren såg sig snarare som förkunnare än som vetenskapsman. Om sin doktorsavhandling Luthers lära om kallelsen (1942) skriver Wingren, något självironiskt, i memoarboken Mina fem universitet (1991): ”Det är en bok som skrevs under sträng lydnad för den positivistiska vetenskapens krav och som är till brädden fylld med ordagranna citat från 1500-talet. Men känslan vid författandet, intensiteten, detta som avhandlingens läsare i olika länder har lagt märke till, denna laddning i avhandlingens text kommer av att jag återger det normala mänskliga livet …”

Han skulle upplevas

Stor i Lund, liten i Uppsala. Varför? Var det för att man i Uppsala saknade Wingrens personliga utstrålning? Räcker det inte att läsa vad han skrivit? – Det är frågor som infinner sig när man tar del av de två minnesböckerna. Samtidigt väcker dessa böcker många minnen till liv.

Låt mig få bidra med några egna intryck av den på sin tid så omtalade professorn! Först ser jag då framför mig hur Gustaf Wingren i upphöjt majestät långsamt cyklar nerför Sandgatan, mitt i gatan, med hakan i vädret. Han såg ut som en cyklande Buddha, om man nu kan tänka sig en sådan.

Framför allt upplevdes Wingren som estradör. Han hade behov av uppmärksamhet, vilket han också fick. Men när man var på tu man hand med honom var han däremot en hygglig och vänlig person, som gärna lyssnade på andra. Han ansågs vara bra att tentera för, ställde relevanta frågor, hade inga tendenser till översitteri och visade respekt mot varje student. Jag är ännu tacksam för det brevkort han skrev till min prästvigning och önskade mig Guds välsignelse.

Debatten, provokationen, var dock Wingrens livsluft. Mest känd blev han för ”fadersupproret” mot sin välgörare Anders Nygren och de debatter som sedan följde. Men han var också högkyrklighetens oförsonlige motståndare. Majestätiskt kunde han träda in i större seminarierummet i dåvarande Thelogicum på Sandgatan 1. Eftersom han visste att många av studenterna kom från Laurentiistiftelsen, började han med ett slunga ut ett antal teser om det orimliga i högkyrklighetens ämbetssyn. Därefter såg han sig belåtet omkring och inväntade reaktionen för att sedan njutningslystet kunna mosa högkyrkligheten. Men till hans besvikelse uteblev störtskuren av motargument. Han förstod inte att studenter på grundutbildningen varken hade kunskaper, mod eller tillräcklig debattvana för att våga ge sig på den berömde professorn.

Först genom Ugglas bok fick jag veta att Gustaf Wingren var fotbollstokig. Det var annars inget man skyltade med på den tiden. Uggla berättar att Wingren kunde köpa Aftonbladet med sportbilagan och klippa ut den allsvenska tabellen för att sedan kasta resten av tidningen. Förmodligen såg han också den teologiska arenan som en fotbollsplan. Han slog hårda långbollar och väntade, ofta förgäves, på kontringen. När han ville provocera unga studenter till debatt var det som om hans älskade Åtvidabergs FF under storhetstiden med Ralf Edström och Benno Magnusson skulle ha spelat mot Istorps IF. Nej, man försökte inte tackla Gustaf Wingren!

Dög inte som arbetare

I det gamla bondesamhället hände det inte sällan att någon av sönerna skadade handen i ett tröskverk eller en hackelsemaskin. Den som då inte längre dög till att arbeta kunde i stället få studera och bli bokhållare, skollärare eller präst. Wingren var född med en missbildad högerhand. Han kunde därför inte som alla andra börja arbeta på läderfabriken hemma i Valdemarsvik, där hans far var verkmästare. Utan detta handikapp hade han förmodligen aldrig blivit student. Dock märktes alltid hur han försökte gömma undan sin högerhand. På något sätt var den osynliga handen ständigt i centrum. Den påminde antagligen sin bärare om att han inte dög till att arbeta. När Wingren 1977 gick i pension ville han dock få sluta ”som en vanlig arbetare”. Han avböjde all officiell avtackning. På sin sista arbetsdag ville han bara vara som en som går ut genom porten efter sin sista arbetsdag vid fabriken i Valdemarsvik.

Wingren ville vara en sorts teologisk arbetare, som överbryggade klyftan mellan högmässan och samhället, mellan teologin och skapelsen, ordet och människan. Men ofta blev det väldigt teoretiskt, ibland nästan komiskt. Uggla har sinne för den ofrivilliga komiken när han använder ett Wingrencitat som kapitelrubrik: ”Om en döpt har en korvkiosk …”

Ständigt förde Wingren fram skapelseperspektivet, som han, med all rätt, ansåg vara försummat. Men detta ideologiskt betingade engagemang verkade ibland ganska egendomligt när det kom från en så världsfrånvänd och opraktisk person som Gustaf Wingren. Det var som om han ville kompensera en brist hos sig själv.

Man kan jämföra med hans absoluta motpol inom den teologiska fakulteten, nämligen exegetikprofessorn Hugo Odeberg. Denne var kunnig i matematik och naturvetenskap och prenumererade på The New Scientist. Jag har till och med en gång varit med Odeberg på en botanisk exkursion. Wingren däremot tycktes tillämpa den aristoteliska metoden att uttala sig om skapelsen utan att göra några observationer.

Wingren hade en olycklig kärlek till exegetiken. Från början hade han velat doktorera för Odeberg, men personkemin stämde inte. Visserligen hade båda gjort liknande klassresor och hade sin sociala osäkerhet att kämpa med, men i övrigt var de alltför olika. Odeberg var opompös, försynt intill självutplåning, och ansåg att man ödmjukt måste ställa sig inför Bibeln med frågan: Vad säger Guds ord? Den pompöse Wingren hade däremot en systematisk frågeställning: Vad är kristendom?

Ville påverka

Wingren ville påverka och ge vägledning i tidens frågor, men i likhet med många andra ”stora” teologer betydde han kanske inte så mycket i det vanliga församlingslivet. Det sades, lite elakt, att han inte hade några andra lärjungar än sjömansprästen i Malmö. Visserligen var det många som tacksamt läste hans böcker och fick sig luthersk teologi till del. Men enligt min uppfattning har hans betydelse ofta överdrivits. Samma saker, om Luther och Ireneus, skapelsen och lagen, upprepades i bok efter bok. Ibland tycktes det bli fråga om en systematisk teologi som mest handlade om sig själv. Som professor i etik ville Wingren nå ut, men genom sin ensidiga inriktning på det internt teologiska hamnade han i stället vid sidan av.

En som däremot såg vad som rörde sig i tiden och förmedlade detta till studenterna var Wingrens docent Harry Aronsson. Han bar alltid med sig en packe böcker om aktuella samhällsfrågor som han rekommenderade studenterna att läsa. Jag passade på att ta mina betyg när Wingren var tjänsteledig och Harry Aronsson vikarierade. Denne var tålmodig och anspråkslös, nödvändiga egenskaper när man befann sig i Wingrens skugga. Den hjälpsamme och uppmuntrande Harry gav mig ganska fria tyglar. Min trebetyguppsats fick jag skriva om marxistisk etik. Jag har haft nytta av vad jag lärde mig då och blev effektivt vaccinerad mot 1968-vågens revolutionsromantik. Själv lämnade Harry, klokt nog, de akademiska kotteriernas värld och blev gymnasieinspektör.

När vänstervågen sköljde in tycktes Wingren vara passé. Till en början stod han också främmande inför vad som hände, men när omständigheterna förändrades gick han i stället en ny vår till mötes. Han kunde identifiera sig med det radikala, det provocerande, ifrågasättandet av det borgerliga samhället. En yngre generation kunde i honom se en inspiratör och bundsförvant. Några entusiaster bildade till och med ett Gustaf Wingrenssällskap.

Det blev en uppbrottets tid. 1974 lämnade han, som sagt, prästämbetet. 1977 infann sig pensioneringen.

Gustaf och Greta

Till hans vitalitet bidrog att det dök upp en sjutton år yngre dam, som storligen beundrade honom och förklarade hur mycket hans böcker betydde. Frestelsen blev övermäktig till och med för en professor i etik. 1976 skilde han sig från hustrun Signhild och gifte om sig med Greta Hofsten, tongivande inom den svenska vänsterrörelsen, styrelseordförande för FIB/Kulturfront. Annars hade man intrycket av att sjuksköterskan Signhild var en god hustru som kunde återkalla sin make till den jordiska verkligheten när han svävade ut i de teologiska rymderna. Hon var en god värdinna när det var postseminarium på Vintervägen 2E, trevlig och humoristisk.

Men den asketiska Greta blev hans intellektuella samtalspartner. Med sitt breda kontaktnät kunde hon föra in Gustaf (som man nu allmänt började kalla honom) i nya miljöer. Med henne flyttade Gustaf till en lägenhet i ett höghus. Där hälsade jag på honom någon gång i början av 80-talet. Jag hade fått i uppdrag att skriva en prästmötesavhandling men inte fått något ämne. Kanske skulle ett besök hos Gustaf kunna ge något uppslag.

Jag glömmer inte chocken när jag kom in i lägenheten. Något mer otrivsamt är svårt att föreställa sig. Det tycktes vara frågan om en programmatisk proletarisering. Där fanns inte en tillstymmelse till att försöka åstadkomma någon sorts hemtrevnad. Greta var på jobbet i Malmö där hon arbetade som brevbärare. Gustaf och jag slog oss ner i en soffa som tycktes vara inhandlad på loppis. Så började vårt teologiska samtal.

Gustaf la ut texten och jag lyssnade. Han kom snart in på sina vanliga spår, skapelsen och lagen. Jag inflikade att den lag som Paulus talar om är ett förbundstecken som bara avser judarna. Gustaf tystnade, drog ett djupt andetag, och vände blicken ut mot tomma intet. Han satt tyst och funderade under vad som tycktes vara en evighet. Uppenbarligen var detta en helt ny tanke för honom, något som hotade att rasera hans teologiska system. Sedan bytte han spår och började tala om hur bekymrad han var över ”judaiserande” tendenser i den teologiska debatten. Han hade strax innan kommit ut med debattboken Tolken som tiger, där han bland annat anklagade Birger Gerhardsson, Odebergs efterträdare, för att bedriva en judaiserande exegetik. Gerhardsson hade då replikerat att kristendomens bakgrund primärt är judisk.

Trots alla utspel, provokationer och aggressioner kunde man inte låta bli att tycka om Gustaf. Han var ett stort barn som tidigt i livet förlorat sin mor, med barnets stora ego, ett enfant terrible med tonvikten på enfant. Han åstadkom praktfulla fyrverkerier på den teologiska himlen. De bländade för en kort stund och lämnade efter sig minnet av en stark personlighet.

Nu skall Gustaf själva få avsluta denna artikel med några ord som fyra decennier senare kan tyckas vara profetiska. De återfinns i den festskrift som gavs ut till Gunnar Rosendals 75-årsdag 1972. I artikeln Vad kan vi komma att få från svensk högkyrklighet i framtiden? ger Gustaf goda råd till den högkyrklighet han själv inte tillhörde. Han konstaterar att i framtiden kommer kyrkan att i allt högre grad att vara buren av en övertygelse som inte är den stora allmänhetens övertygelse. Det håller på att bli en bekännelsehandling att delta i den offentliga kristna gudstjänsten. Budskap och bekännelse flyter därmed samman. ”Jag skulle kunna tänka mig att den träning i att vara en minoritet som svensk högkyrklig ungdom har fått efter 1958 i grunden är en tillgång, en sorts förmögenhet i ett framtida läge. De som flutit ovanpå, med strömmen, kan plötsligt komma att framstå som fattigare. ----- Man måste kunna vara en minoritet med glädje om man skall orka bestå i det skede som stundar.”

Bengt Kristensson Uggla: Gustaf Wingren. Människan och teologin. Brutus Östlings Bokförlag Symposium 2010. 319 sid. ISBN 978-91-7139-859-8.

Postilla – Gustaf Wingren predikar. Red.: Jonny Karlsson och Karin Larsdotter. Artos 2010. 332 sid. samt 1 CD. ISBN 978-91-7580-489-7.

Till startsidan!