I februari 1996 fick jag som representant för stiftsmissionsrådet göra en resa till Bahrain. Här följer en reserapport.

Av hänsyn till mina uppgiftslämnares framtid i Bahrain kan jag tyvärr inte namnge de huvudsakligen muntliga källorna.

Ute i Persiska viken (eller Arabiska viken, som man måste säga där nere, enklast är att använda det politiskt neutrala Gulfen), halvvägs mellan Irak och Hormuzsundet, ligger en ö som heter Bahrain, ungefär dubbelt så stor som Orust med en befolkning på drygt en halv miljon. I forna tider, när det fanns ett livligt handelsutbyte mellan de sumeriska, babyloniska och assyriska högkulturerna kring Eufrat och Tigris å ena sidan och den indiska civilisationen å den andra, var det lagom att ankra upp vid Bahrain, forntidens Dilmun, och förse sig med proviant och färskvatten. Vattnet är ett villkor för allt liv, men i vårt land, där vi är ovanligt väl försedda, förstår vi kanske inte alltid att sätta värde på denna resurs. I ökenländer är sötvatten viktigast av allt. Därför finns det t.o.m. de som menar att Edens lustgård låg på Bahrain, något som jag för min del ställer mig tveksam till. Fram till 1930-talet var det vattnet med dess odlingsmöjligheter som var Bahrains rikedom, och som, tillsammans med pärlfisket, gjorde det möjligt för den fattiga befolkningen att dra sig fram.

Vad som kom att ändra den traditionella livsföringen på Bahrain var oljan. Här gjordes de första oljefynden i denna del av världen. Så tidigt som 1932 började man pumpa upp det svarta guldet för kommersiellt bruk. Bahrain blev det första oljelandet vid Gulfen och kommer också att bli det första landet där oljan tar slut, vilket beräknas inträffa under 1997.

Det innebär, att det tidigare så rika Bahrain idag befinner sig i en kris. Från London och hit gick 1970 den första spektakulära passagerarflygningen med överljudsplanet Concorde, men idag skulle ingen komma på att förlägga ett sådant evenemang till Bahrain. En hel del bankpalats och andra kommersiella byggnader står tomma. Firmor och kontor har på senare år flyttat över till det nu så framgångsrika oljeemiratet Dubai en timmes flygväg söderut.

Det oljerika Saudiarabien inne på fastlandet har emellertid ett vitalt intresse av politisk stabilitet i området. I stora rörledningar pumpar saudierna över olja till Bahrains stora raffinaderi. För saudiska pengar har man på uppfyllda bankar och med hjälp av fem broar byggt en motorväg på 25 kilometer över sundet till det lilla öriket, ett projekt i klass med Öresundsbron, dock med betydligt större miljöpåverkan på vattengenomströmningen. Varje torsdagskväll, när den muslimska veckohelgen börjar, rullar en strid ström av stora saudiska bilar med familjer eller ensamma män över motorvägen till Bahrain för att roa sig så gott de kan. I Saudi är moralbegreppen synnerligen strikta. Alkoholförtäring är absolut förbjuden. Bahrain däremot är den moraliskt mest liberala av gulfstaterna. Där är det möjligt att köpa sprit i särskilda diskreta butiker, som kan liknas vid våra systembolag. Där finns också tillgång till prostituerade. På Bahrain kan man alltså ägna sig åt sådant, som inte går för sig i Saudi. Bahrain tjänstgör därför som saudiernas säkerhetsventil.

Emellertid är det inte spritresorna, som är anledning till att denna storslagna motorväg blivit byggd. Vägens främsta syfte torde i stället vara militärt. I händelse av oroligheter på Bahrain skall man snabbt kunna köra ut saudiska trupper för att återställa ordningen. Av alldeles särskilda skäl har man nämligen skäl att frukta oroligheter. Av befolkningen på drygt en halv miljon tillhör mer än två tredjedelar den shiitiska riktningen inom Islam, samma riktning som sitter vid makten i ayatollornas Iran tvärs över viken. Shiiterna utgör den fattigare delen av samhället. De bor i slummen i huvudstaden Manama samt i fattiga byar på landsbygden.

Deras politiska inflytande är dock begränsat, eftersom makten tillhör minoriteten av sunnimuslimer med emirfamiljen Khalifa i spetsen, stödd av de rikare köpmännen i Manama. Dock är regeringens arbetsmarknadsminister shiamuslim och får ta emot klagomålen från sina fattiga trosfränder. Den mäktiga grannen Saudi, som förvaltar de heliga platserna Mekka och Medina, är, liksom de flesta islamiska stater över huvud taget, sunnimuslimskt dominerad. Det shiamuslimska Iran upplevs som den farligaste fienden av alla. Nu råkar Bahrain, vid sidan av Irak, vara den enda stat i arabvärlden som har shiamajoritet, geografiskt belägen mitt emellan ärkefienderna Saudi och Iran i ett område som i forna tider tillhörde det persiska riket. Man har på Bahrain funnit rester av persiska vattenledningar från 300-talet. En stor del av invånarna har iranska rötter och 12% är etniskt rena iranier, (även om inte alla iranier är shiiter och det även finns araber som tillhör Shia).

Vad man fruktar är alltså, att shiiterna skall genomföra en iranstödd revolution. En sådan lär dock inte vara lätt att genomföra så länge den amerikanska femte flottan som en stabiliserande maktfaktor är förlagd till Bahrain. Emellertid har Bahrain under senaste tiden alltmer blivit en oroshärd, säkert under påverkan av den försämrade ekonomin. Den fattiga shiabefolkningen vill, helt naturligt, ha del av de rikedomar som tidigare års oljeinkomsterna genererat. Nu har man börjat med högljudda protester. Under vårt besök i februari -96 exploderade en bomb i lobbyn till ett av de finaste hotellen. Två dagar dessförinnan sprängde man en bil, som tillhörde en tidningsredaktör. Ingen blev skadad vid dessa båda attentat, men man sade efteråt att det bara är en tidsfråga innan de annars så fredliga bahrainierna blivit skickligare på att spränga. Under sommaren -96 har bombandet mycket riktigt blivit betydligt farligare sedan man också börjat kasta in bomber bland kunderna i butiker.

Regimen har naturligtvis satt in motåtgärder. Överallt ser man beväpnade säkerhetstrupper, bestående av värvade pakistaner, försedda med k-pistar. De är posterade i gathörnen eller åker runt i öppna patrullbilar. Hemliga polisen är mycket aktiv. Många oppositionella är fängslade. Amnesty International har nyligen avslöjat att även kvinnor och barn allt oftare utsätts för övergrepp. Enligt Amnesty greps förra året uppemot 60 barn i samband med demonstrationer mot regeringen. I några fall togs barn som gisslan tills polisen funnit deras efterlysta anhöriga. Några barn har dömts till tio års internering på "uppfostringsanstalt". Genom att fängsla kvinnor vill man tvinga fram deras män.

Telefoner och faxar avlyssnas rutinmässigt, inte minst vad gäller utlänningar. Det lär finnas automatisk utrustning som bryter telefonsamtal när vissa ord nämns som t.ex. bomb eller revolution. Själv råkade jag troligen ut för detta. Jag hade avtalat med Radio Sjuhärad att de skulle ringa upp mig och göra en telefonintervju. Jag fick ett fax från Borås med ordet "radio" väl synligt och faxade tillbaka en bekräftelse om när de kunde ringa. Jag höll mig på rummet den avtalade tiden men inget samtal kom. Sedan fick jag höra på radion att man ringt flera gånger men det tutade upptaget hela tiden.

Vad vill demonstranterna? - De kräver, att landets författning från 1973 åter skall börja gälla. Enligt författningen skall det finnas yttrande- och tryckfrihet. Det skall finnas ett parlament, som förutom ministrarna i regeringen skall bestå av 30 folkvalda ledamöter. Emellertid upplöstes parlamentet redan 1975. Sedan dess har emiren hela makten. Han utser regeringschefen, som är ansvarig inför honom. Dessutom har emiren vetorätt mot varje lagförslag. Makten ligger alltså helt och hållet hos familjen Khalifa, så som varit fallet alltsedan landet blev självständigt från britterna 1971.

Sådant som demokrati och yttrandefrihet är dock i grunden främmande för den muslimska världen. Tanken på mänskliga rättigheter uppfattas som ett judiskt-kristet påhitt. Inom islam talar man om rättfärdighet i enlighet med Koranen och dess utläggningstradition. Sharialagstiftning, som helt bygger på Islams grund, är numera genomförd i Saudi, Pakistan, Sudan och Libyen, medan en stat som Bahrain åtminstone i teorin fortfarande har kvar den brittiska och västerländska synen med allas likhet inför lagen.

Kristendomen kom tidigt till Gulfområdet, som i antik tid alltså var under persiskt välde. En missionär vid namn Mari från det syriska Edessa skall ha nått ända till persiska viken, där han "kände doften av aposteln Tomas i Indien. Vid kyrkomötet i Nicea 325 deltog flera biskopar från gulfområdet. Det fanns åtskilliga kristna institutioner ute på öarna, färre inne på det ogästvänliga fastlandet. Man har funnit rester av kyrkor både i Qatar och i Förenade Arabemiraten. Häromåret hittade man resterna av ett nestorianskt kloster inne i själva Saudi. De muslimska myndigheterna lät då slipa ner korsen på stenarna och i övrigt ta bort allt som påminde om ett kristet förflutet.

Av politisk-kulturella skäl blev den nestorianska (assyriska) formen av kristendom förhärskande, den form som Muhammed kom att möta, även om det också fanns inslag av syrianska kristna. Emellertid försvagades kyrkan av förföljelse från den persisk-sassanidiska regimen samt genom de interna dogmatiska striderna. Eftersom kyrkospråket i detta arabisktalande område fortfarande var arameiska, fick inte kyrkan någon verklig folklig förankring. När islam med sin lättfattliga och arabiskspråkiga Koran svepte fram på 600-talet, hade kyrkan inte mycket att sätta emot. Från 800-talet har kristendomen därför varit försvunnen från denna del av världen - ända tills nu!

Det är oljan, som ändrat förutsättningarna. Det glest befolkade gulfområdet är också världens oljerikaste. Några av världens fattigaste länder har hastigt blivit de rikaste, men det har inte gått utan utländsk hjälp. Västerländska tekniker behövs för att hålla igång det hela. Dessutom finns det en mängd tyngre och enklare arbetsuppgifter som behöver utföras i en expanderande ekonomi. När den egna befolkningen inte räckt till eller tycker det är onödigt att arbeta eftersom man ändå får pengar, har man varit tvungen att ta in mängder av gästarbetare, främst från Asien. Bara i det lilla Bahrain finns 200 000 gästarbetare. Av dessa beräknas inte mindre än 65 000 vara kristna. I det strängt muslimska gulfområdet, inklusive Saudi, finns idag 2 miljoner kristna, fler än någonsin i historien. De flesta kommer från Indien och Filippinerna, men även Pakistan, Sri Lanka och Korea bidrar med åtskilliga.

När gästarbetarna började välla in på 60-talet fanns det redan några kyrkor i Bahrain. De första missionärerna i modern tid var amerikaholländare som kom på 1890-talet och satte upp ett missionssjukhus, så småningom utökat med skola, bokhandel och kapell. På den tiden fanns ett stort behov av sjukvård på det efterblivna Bahrain. Många patienter kom och missionärerna åtnjöt ett stort förtroende. Idag finns som ett resultat av missionen c:a 150 arabisktalande kristna i National Evangelical Church.

Även emirfamiljen Khalifa utnyttjade sjukhuset, vilket är orsaken till att nuvarande emiren Isa (arabiska ordet för Jesus) är mycket positivt inställd till kyrkornas verksamhet. Nu är han dock över 60 år och har haft en stort hjärtattack. Efterhand lämnar han därför över makten till premiärministern, hans otrevlige och korrupte bror, som gillar muslimsk fundamentalism, dock inte av shiatyp. Ännu så länge är emellertid Bahrain den stat i gulfområdet där de kristna åtnjuter störst frihet att verka, om än också här under stora restriktioner. Den kyrka som nu finns vid missionssjukhuset är t.o.m. utrustad med ett rejält torn, försett med ett väl synligt kors, något helt unikt i denna del av världen. Dessutom har man bibelförsäljning i en barack på gården.

I denna kyrka får den ursprungliga församlingen numera samsas om gudstjänsttider med mer än tjugo olika samfunds- och språkgrupper. Systemet tillämpas även i den anglikanska St. Christopher´s Cathedral. Drygt tjugo grupper, allt från "värdfolket" anglikanerna till indiska pingstvänner, delar lokal. Det fungerar mycket bra utom med de egyptiska kopterna, som har svårt att passa tiden. I Kuwait delar 36 församlingar på samma kyrkobyggnad, i Oman 18 och i Dubai 33.

Detta beror på att de muslimska regeringarna inte tillåter fler kyrkobyggnader. Katolikerna, som utgör den i särklass största församlingen i Bahrain och som särskilt är de fattigas kyrka, har dock lyckats lösa problemet med trångboddheten på ett sätt som regimen kunnat se mellan fingrarna med. Redan 1940 invigde de "Det heliga hjärtats kyrka", en kyrkobyggnad av normalstorlek. Den skulle dock inte förslå långt för dagens behov. För några år sedan lyckades man därför få tillåtelse att inne på sitt område bygga ett stort "allaktivitetshus" (Multi Purpose Hall) som är försedd med altare, bänkar, orgel, dopfunt, glasmålningar, inglasat barnrum, ja, allt som hör till en kyrka. Emellertid finns det i koret även ett draperi, som man kan dra för altaret och därmed använda kyrkan också för andra ändamål. Huruvida detta i praktiken förekommer fick jag aldrig reda på, huvudsaken är naturligtvis att församlingen fått en ny kyrka, som myndigheterna samtidigt kan betrakta som en icke-kyrka.

I Kuwait finns drygt 100 000 katoliker. De måste klara sig med en kyrka. Julen 1995 firade de fem prästerna fjorton mässor med i snitt 8000 deltagare. I Qatar är en enda katolsk präst ensam med en församling på 45 000. Någon kyrkobyggnad har man inte och kyrkoherden önskar det inte heller eftersom han ändå inte skulle hinna med att sitta i en kyrkobyggnadskommitté.

Tre kyrkobyggnader, en protestantisk, en anglikansk och en katolsk är alltså vad regeringen i Bahrain tillåter. Dock har på senare år även två riktningar av den indiska syrisk-ortodoxa kyrkan lyckats få till stånd egna små kyrkor, den ena på en tomt som emiren själv skänkt till patriarken av Damaskus. Denna indiska kyrka grundades enligt traditionen år 52 av aposteln Tomas. Han skall sedan ha byggt 7½ kyrka, varefter han år 72 under en resa på indiska östkusten blev dödad av en hinduisk präst. Den syrisk-ortodoxa indiska kyrkan har idag totalt 2 miljoner döpta och 1600 kyrkor.

Det var vördnadsbjudande att i få deltaga i denna uråldriga indiska gudstjänst. Lokalen var mycket trång. Tätt packade i snörräta rader stod där c:a 200 personer, magra män till vänster, kvinnor och barn till höger. Fastän jag naturligtvis inte kunde förstå ett ord av den entonigt mässande liturgin (utom ordet Halleluja) gick det ändå att på något sätt följa med. Det är fördelen med att komma från en kyrka som har en gudstjänstordning som bygger på det allmänkyrkliga arvet. Det gick inte att ta miste på när det var dags för evangelieprocession, offertorium eller instiftelseorden. Församlingen var mycket andaktsfull under den långa gudstjänsten. Här var det sannerligen inte fråga om någon tillrättalagd och uttunnad gudstjänst, där prästen nästan ber om ursäkt för att det är så gammalmodigt. Man förstod, att de slitna människorna i stället verkligen hämtade kraft ur ord och sakrament. Efter gudstjänsten fick de glada barnen komma fram och läsa bibelord utantill, varefter de slog sig ner i smågrupper på golvet för en stunds undervisning. Därefter hade vi en stunds trevlig samvaro med prästen, fader Radjo, som t.o.m. kände till Luther och rättfärdiggörelse genom tron.

Ett minst sagt mäktigt intryck gjorde en mässa på fredag eftermiddag i den katolska kyrkan. Fredagen, muslimernas helgdag, då många av gästarbetarna har ledigt från arbetet, har blivit den stora gudstjänstdagen också för de kristna, även om kyrkorna givetvis också har gudstjänster på söndagarna. När vi närmade oss den katolska kyrkan område, compound, såg man folk strömma till från alla håll. Strax innanför porten på den trånga gården fanns ingången till kyrkan. Jag öppnade dörren och kom rätt in i en pågående mässa då någon drog mig tillbaka och sade att vi skulle fortsätta längre bort. Där öppnade sig gården framför en annan, större kyrka, den som officiellt är ett allaktivitetshus. Där pågick också en mässa, vi kunde följa den genom fönstren och med hjälp av utomhushögtalare, men kyrkan var fullsatt, så det gick inte att komma in. Vi väntade tills gudstjänsten var slut, kyrkan tömdes och nästa mässa vidtog. Vi lyckades ta oss in och få ståplats i hörnet längst bak till höger. Samtidigt fylldes gården på med ytterligare gudstjänstbesökare, som fick hålla tillgodo med att stå där utanför. De flesta såg ut att vara indier, men det fanns även en hel del filippinare samt en och annan med europeiskt utseende.

Mässan, som firades av kyrkoherden Felicio Diniz, indier av portugisisk härstamning, förrättades på engelska. Sången leddes av kantorn med hjälp av kör och orgel. Åter var jag tacksam över att hemifrån vara van vid en allmänkyrklig gudstjänstordning. Liturgin var i stort sett densamma som i Istorps kyrka.

Predikan brukar normalt inte vara katolikernas starka sida. Sedan andra vatikankonciliet på 1960-talet reformerade den katolska gudstjänsten har emellertid predikan och bibelläsning fått en starkare ställning. Dock brukar man märka, att prästerna inte har någon mångårig predikotradition att bottna i, men de gör så gott de kan. (Är det så mycket bättre hos oss?) I stället för att själv predika läste prästen här upp en skrivelse från påven om bl.a. abort. Det var ett klart och tydligt budskap i denna viktiga fråga, hos oss mestadels undanstoppad och stämplad som politiskt inkorrekt och därmed olämplig att beröra.

Jag gjorde ett överslag och kom fram till att 2-3000 personer deltog i mässan, varav åtskilliga stod ute på gården. Hur skulle man då kunna dela ut nattvarden till alla dessa? - Många gick fram i en lång rad och tog emot sin oblat (huruvida lekmännen fick kalken vid denna gudstjänst kunde jag inte avgöra), men för alla dem som det inte var plats för därinne var det också sörjt. En grupp indiska män i vit skjorta och slips banade sig väg genom folket och bar ut sakramentet till dem som väntade utanför. Man har alltså valt ut en grupp lekmän, c:a 30 stycken, som är prästernas medhjälpare i denna uppgift. De får särskild andlig träning och samlas regelbundet till retreater. Det gjorde starkt intryck att se med vilken värdighet och andakt de utförde sitt uppdrag där ute på gården.

Vid ett samtal följande dag med en av prästerna, Lester Mendonsa, fick jag veta, att det arabiska stiftet är världens till ytan största katolska stift och är samtidigt det stift som har minst antal präster. Biskopen är stationerad i Abu Dabi, ett av de Förenade Arabemiraten. Kyrkor finns i alla emiraten samt i Oman. I Jemen finns fyra missionsstationer, som sköts av systrar från moder Teresas orden. Villkoret för missionen i dessa stater är att man inte vänder sig till muslimer utan bara till sådana som kan förväntas vara kristna. Hela stiftet har 1,5 miljoner katoliker, varav 28 000 i Bahrain. De flesta är indier, men många kommer även från Filippinerna, Sri Lanka, Pakistan. Det finns också arabiska kristna från andra delar av arabvärlden såsom Jordanien, Libanon och Syrien.

Församlingen i Bahrain har tre präster. De firar tre, fyra mässor per dag, utom på fredag och söndag då man har åtta mässor. På söndagarna åker prästerna även och firar mässa på utposter. Det kan t.ex. vara i matsalen på en arbetarförläggning. Själv firar fader Lester mässa på tre olika indiska språk samt på engelska och franska. Varje år har man 5-600 vigslar, 2000 dop samt 5-600 konfirmander. Församlingen har en egen skola med flera klasser, av vilka jag själv besökte några. Kyrkan har sex körer samt egen second-handbutik. En karismatisk böne- och lovsångsgrupp, som använder det indiska språket Konkani, träffas varje söndagskväll i församlingshemmet.

Jag lade märke till att fader Lester undvek att säga något om situationen i Saudi, där all kristen verksamhet är förbjuden. I stället underströk han församlingens goda relationer till Bahrains regeringen och emiren. Man brukar gratulera dem på högtidsdagar. En mycket påkostad trycksak, som gjordes till församlingens 50-årsjubileum 1990 har färgbilder på emiren själv samt hans bror och son på första uppslaget. Färgbilden på påven kommer först när man vänder på bladet. Han framhöll också att man viger inte kvinnor som gifter sig med muslimer, det får i så fall ske på annat håll i världen. Inte heller döper man några barn i blandäktenskap. Muslimerna har stort vördnad för jungfru Maria och kommer ofta in till församlingens "Mariagrotta" för att bedja.

Kyrkan lever alltså på islams villkor. Visserligen är Bahrain "liberalare" än övriga stater i gulfområdet. Det finns numera ingen främlingsrädsla. De flesta sunnimuslimer, de som har makten, kräver inte att kvinnorna skall vara beslöjade. De kan köra bil, skaffa sig utbildning och eget yrke. Visserligen finns det även mycket konservativa sunnimuslimer, men inom sunni finns det också sedan gammalt en tradition att acceptera en mångfald i tolkningen av religionen utifrån olika traditioner. Shiamuslimerna är då överlag mera restriktiva, men konflikten i samhället är dock egentligen inte religiös utan ekonomisk och social.

För att över huvud taget få verka måste kyrkorna vara registrerade. Det finns många kristna grupper, som inte är det, vilket är olagligt, även om regeringen hittills har sett mellan fingrarna. Mest orolig är man för att kyrkornas arbete skall få politiska konsekvenser.

Varje vecka konverterar i medeltal 3,5 personer till islam. De flesta är kristna, men några är också hinduer och buddister. De flesta konvertiterna är hembiträden, som gifter sig med muslimer. Huvudskälet till deras konversion brukar vara sociala och ekonomiska. Konversion från islam till kristendom är förbjuden. (Det kan nämnas att i Sverige konverterade 1994 c:a 100 personer till islam medan c:a 1000 övergick från islam till kristendom.)

Sin uppfattning om kristendomen bygger islam på det s.k. Barnabasevangeliet, en förfalskning som på 1600-talet skrevs av en spansk munk som konverterat till islam. Jesus är en människa, född under en palm av jungfru Maria. Redan som spädbarn kunde han göra underverk. När han levt i 33 år dömdes han till döden, men i sista ögonblicket blev han utbytt mot Barabbas (eller, enligt vissas uppfattning, Judas), som dog i stället. Jesus blev däremot upptagen till himlen, där han nu befinner sig. Vid tidens slut skall Jesus komma tillbaka till Syrien. Där skall han gifta sig och få barn. Sedan skall han leda islam till seger och bryta sönder "korset", d.v.s. förgöra kristendomen. När islam väl har segrat skall Jesus dö för att därefter komma till paradiset.

Muslimerna har stor vördnad för Jesus. De anser att han och alla profeterna, var syndfria, vilket innebär att de i yttre mening gjorde vad som förväntades av dem. Gud (Allah) är däremot inte en personlig individ utan en kraft. Det kan inte finnas någon personlig relation mellan Gud och människa. Människan är inte skapad till Guds avbild. Gud har 99 namn, sådana som rättfärdighet, barmhärtighet, lag, däremot inte kärlek.

Saudiarabien med de heliga platserna Mekka och Medina är islams i särklass viktigaste land. Samtidigt är det ett av världens mest slutna länder, där all kristen verksamhet är förbjuden. Att träffa en hemlig präst därifrån var därför en märklig upplevelse.

Han har tjänstgjort där i ganska många år och verkade nog ganska sliten av den ständiga nervpress han lever under. Antalet präster är ganska litet. De är anställda i andra yrken och arbetar officiellt med något helt annat. Pastor X har ansvar för fyra platser. Av "församlingsborna" är 50% anglikaner, 15% lutheraner, 8 % ortodoxa. Där finns även representanter för Church of North resp. South India, metodister, presbyterianer, kopter, nestorianer. Som synes är det en mycket blandad grupp, men här gäller erfarenheten att ju starkare trycket är på de kristna i ett land, desto bättre fungerar ekumeniken.

Somliga färdas en dryg timme för att komma till gudstjänsten, som firas omväxlande fredag, lördag, söndag och måndag. Man kan hålla till i en lokal hos det bolag man är anställd i. När gudstjänsten är slut måste allt gömmas som påminner om den. Kopierade församlingsblad måste man lägga i en dokumentförstörare så snart man läst dem för att de inte skall komma på avvägar. Spioner finns överallt. All post öppnas, alla telefoner avlyssnas.

När man har gudstjänster utanför bolagens områden måste man vara extra försiktig. Både präst och gudstjänstdeltagare för bete sig ungefär som i en agentfilm. Hur det går till vågar jag inte gå in på här.

Varför vill man inte ha någon som helst gudstjänst i Saudi, inte ens för utlänningar? - Anledningen är att Mekka är platsen där himmel och jord möts. Där är marken helig. Samma gäller Medina. Om någon, som inte är muslim kom dit, skulle det orena hela islam. Numera har man kommit att anse att hela Saudi är heligt. Hela landet är att betrakta som en moské. Där måste allt vara rent. Om man skulle fira en kristen gudstjänst där, skulle hela landet bli orent.

På senare år har islam blivit alltmer fundamentalistiskt. Toleransen mot att t.ex. ha med sig en bibel har blivit allt mindre. För att tillse att islams lagar efterlevs finns det numera en sorts religiösa poliser, s.k. moutarer. Alltfler sådana utbildas nu, och många unga anmäler sig till tjänstgöring. De har skägg som går till andra knappen i deras skjorta, vilken inte når ända ner till marken för att de inte skall bli orena. De är utrustade med en käpp, med vilken de kan slå den som inte beter sig riktigt. Hela tiden frågar de ut folk om deras religiösa aktiviteter. Man uppmanas också att inte tala med kristna. Symboler som t.ex. julljusstakar är förbjudna.

Varje fredag går det ut ett överallt identiskt lika extremistiskt budskap från moskéernas predikstolar. Det upprepas varje vecka i högtalare och är mycket fientligt mot kristendomen. Det har påverkat den yngre generationen. Dessutom anländer ständigt muslimska extremister från Pakistan, vilket ytterligare ökar temperaturen. Extremisterna avancerar också i företagen.

Skulle de upptäcka att man firat en kristen gudstjänst är det troligt att hela gruppen förpassas ur landet. Om någon berättar om sin tro blir man kastad i fängelse och sedan utvisad. Det hade nyligen hänt två av "församlingsborna". Om man vid inresa har med sig en bibel för personligt bruk men utsätts för misstanken att man vill missionera, blir man uppsatt på en datalista och utvisad efter fem månader. Man kan betala en gästarbetare 700 dollar om han anger en kristen.

Samtidigt finns det i viss mån en positiv inställning till kristna som individer. De tillhör "bokens folk", även om de anses ha förfalskat Skriften i sin bibel. Det är bra med kristen närvaro i området, eftersom saudierna tycker att det är bra med bedjande människor. Ateister och icke-kristna får inga jobb. Därför skriver de sig ofta hinduer och buddister som kristna.

Det finns ett drag av rasism, som dock inte är grundat i Koranen utan snarare kommer ur den arabiska kulturen. Mörkhyade har lägre status. Man anställer inte afrikaner. Filippinare betraktas som rasmässigt finare än indier. En rik arab kan som ung t.ex. gifta sig med en engelska som han träffat i samband med sin utbildning i Storbritannien. Senare kan han också, efter släkten önskemål, dessutom gifta sig med en kusin. När han blir äldre kan han dessutom gifta sig med en filippinska. Det är tillåtet att ha upp till fyra fruar. Kanske var femte arab har mer än en fru, han måste nämligen också kunna försörja dem. Blandäktenskapen innebär nästan alltid tragedier. Alla barn tillhör fadern.

Saudierna skulle förmodligen inte behöva gästarbetarna om de själva lärde sig att arbeta. Nu väntar de sig bara att utlänningarna skall göra jobbet och sedan skall de själva bli befordrade. De är lata och gillar pengar, som de satsar i olika företag. De arbetade bra innan oljan upptäcktes. De gamla beduinerna är goda arbetare, däremot inte de nyrika.

Av oljeinkomsterna går 30% till den stora kungafamiljen. Man bygger och investerar utan någon större ekonomisk planering. Ekonomin kan mycket väl kollapsa. Det finns då fyra olika grupper som vill ta över:

• De ekonomiskt inriktade som vill modernisera.
• Wahabiterna, som är religiöst extrema på ett gammaldags sätt.
• De unga radikala, som vill göra Saudi till ett nytt Iran.
• Shiiterna, som visserligen är en minoritet men som utgör majoriteten i kustområdet vid gulfen och vill ha större religiös frihet. De är motarbetade och får inte bygga moskéer. 1988 gjorde de en revolt, som slogs ner med hjälp av utländska trupper, som t.o.m. fick gå in i Mekka.

För att kunna störta regeringen måste minst två av dessa grupper gå samman, men det är i praktiken omöjligt. I grund och botten bygger grupptillhörigheten på stamtillhörighet. Styret under den nuvarande kungafamiljen är förmodligen ändå den bästa lösningen.

Pastor X är intresserad av de första århundradenas andlighet. Varför lyckades islam med att nå arabernas själ? På den punkten har kristendomen misslyckats. Här finns fortfarande ett folk i andliga bojor. Den gamla tron på andar, som fanns här redan förre den kristna tiden, är något de behöver bli befriade från. Muhammed gjorde stora eftergifter för den gamla tron. Kristendomen har något att erbjuda, nämligen Jesus Kristus, men samtidigt måste det stämma med den arabiska kulturen. Muslimerna har en stark andlig hunger. Pastor X menar sig känna detta mycket påtagligt.

Gästarbetarna bär upp ekonomin i gulfområdet. Man säger t.o.m. att snart är Gulfen inte längre arabisk. Det expanderande Dubai kallas för "Lilla Indien". På flygplatsen där såg jag två stora plan från Vietnam, som nu tydligen också har börjat exportera arbetskraft. I Qatar, tidigare ett av världens absolut fattigaste länder, numera ett av de rikaste, är gästarbetarna fem gånger fler än den inhemska befolkningen.

En av Bahrains många gästarbetare träffade jag flera gånger och lärde känna närmare. Så här berättade han vid vårt först möte:

Tony (namnet är fingerat) kommer från Indien. Han lärde sig att gå i kyrkan från 7-8-årsåldern. Föräldrarna var kristna. Fadern arbetade vid järnvägen. Tony började tidigt att sjunga i kören i S:t Johns kyrka i hemstaden. Han arbetade 11 år på en Robert Boschfabrik. Ledningen där undrade om han ville åka till Bahrain och arbeta där. Han anlände till Bahrain 1979, där han började arbeta med dieselpumpar hos Boschagenten. I början bemöttes han vänligt, men snart blev det hårdare tag. Arbetsgivaren tog hans pass.

Han arbetade på tvåårskontrakt. Hela tiden förnyades hans kontrakt, men han utnyttjades hårt. Fadern dog i Indien 1984, men han fick inte ledigt för att åka på begravningen. Graven kunde han besöka först efter kontraktstidens utgång. Efter ytterligare kontraktsperioder fick han efter hand löneförhöjning. 1988 gifte han sig i Indien. Makarna fick sitt första barn 1992.

1993 blev han allvarligt sjuk. Han lades in på sjukhus. Det visade sig, att han hade en tumör på levern. Hans kamrat Peter (namnet fingerat) och vännerna från S:t Christopher`s anglikanska kyrka besökte honom. Han fick nattvarden av prosten Derek Taylor. Då kände han att Gud skulle komma att hjälpa honom. Behandlingen med att införa antibiotika intravenöst lyckades, men till priset av att han förlorade synen på ena ögat.

I juni 1995 var hans mor döende hemma i Indien, men han beviljades ingen ledighet för att hälsa på henne. När han då blev otålig, sade man till honom att han lika gärna kunde sluta sin anställning. Han sade då upp sig och åkte hem. Några månader senare åkte han tillbaka till Bahrain, eftersom en vän bett honom att arbeta med dieselpumpar i en liten verkstad. Sedan han lämnat Indien födde hustrun ytterligare ett barn, som han ännu inte sett.

Tony säger att araberna här är mycket hårdhjärtade. De saknar medlidande och tror att pengar är allt. De är själviska, delar aldrig med sig. Många av gästarbetarna har inte sett sina familjer på 6-8 år. Det finns de som inte får ut sina löner, men araberna tycker om att se folk lida. De erkänner inte heller vår religion. De säger att islam och kristendom nästan är samma sak, men de handlar inte efter det. De anser, att vi först måste bli muslimer för att kunna förstå.

Jag har blivit utsatt för dålig behandling när jag sökte visum för min fru och familj för att de skulle komma hit. Jag skickades fram och tillbaka mellan olika personer och fick många gånger gå hem från myndigheterna med oförrättat ärende. Men Gud är på min sida. Idag fick jag äntligen pappren. Nu kan min familj äntligen komma hit. Då skall hela familjen gå till S:t Christophers Cathedral.

Tonys kamrat Peter berättade att han kom till Bahrain 1981 för att tjäna ihop pengar till sina systrars hemgift. I börja var han alldeles ensam eftersom han inte lyckades få kontakt med någon från sin indiska hemtrakt. Efter en tid blev han vän med Tony. De träffades i kyrkan och har sedan kunnat hjälpa varandra. Sakta men säkert gick allt bättre. Efter fyra år kunde han återvända till Indien, för att sedan arbeta i Bahrain i tvåårsperioder. Båda systrarna fick pengar till sin hemgift är nu gifta. Själv är han nu också gift, men har hustrun och en baby på tre månader i Indien. Han arbetar för Mercedes Benz och är specialist på växellådor. Lönen är 4000 kronor i månaden. Han bor i ett litet rum, som han delar med tre personer.

Flera kristna organisationer är sysselsatta med att hjälpa gästarbetare som råkar illa ut. Stora och uppoffrande insatser görs av medlemmar i den katolska lekmannarörelsen S:t Vincent de Paul. En av dem, en irländare som arbetar på ett oljebolag och som använder nästan all sin fritid till hjälparbete, sade att "jag skulle inte hjälpa dessa människor om jag inte trodde på Kristus. Det är denna tjänst för nästan som ger en aktiv församling och en levande gudstjänst."

Ett äkta par från Filippinerna arbetar på uppdrag av Filippinernas nationella evangeliska kyrka. De började för flera år sedan med att skaffa tillstånd att få vara i matsalar på arbetarförläggningar och hålla bibelstudier. De var med ute vid bygget av motorvägen till Saudi och talade med de 120 filippinare som bodde där. Av dessa accepterade 100 Jesus som sin Herre. Polisen följde efter deras bil på kvällarna men förstod så småningom att det inte rörde sig om någon farlig politisk verksamhet.

Många landsmän söker upp dem när de kommit i svårigheter. Det kan vara de som inte fått lön på flera månader. Somliga kan på falska beskyllningar ha råkat komma i fängelse. Många anställer filippinska flickor som hembiträden men har sedan inte råd att avlöna dem. De bara struntar i det. Somliga utsätts för våldtäkt. De talar då med immigrationsmyndigheten, som sedan kallar mannen till samtal.

Jesus Kristus är svaret på alla frågor. När en flicka inte fått ut sin lön låter man henne veta att hon trots det inte är bortglömd av Gud. Hon får prisa och tacka Gud och han hjälper. Hon får lära sig att kunna förlåta sin arbetsgivare. Så lär oss Jesus själv i Fader Vår: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro."

En kvinnlig fotograf hade inte fått ut någon lön på åtta månader. De ville att hon skulle komma till Herren, vilket hon accepterade. Däremot kunde hon inte förlåta sin arbetsgivare. De bad då till Gud att han skulle ge henne ett hjärta som kunde förlåta, ty för Gud är ingenting omöjligt. De bad för henne och till sist kunde hon förlåta sin arbetsgivare, som två dagar därefter kom till henne med lön för åtta månader samt en extra bonusmånad. Dessutom fick hon löneförhöjning.

Många gånger blir gästarbetarna som en sorts fångar. Först får de kontakt med en agent i hemlandet, t.ex. på Filippinerna. För att kunna betala honom för flygbiljett, kontrakt m.m. säljer de ofta vad de äger eller t.o.m. sätter sig i skuld i hopp om att kunna tjäna mycket pengar. Därmed är de redan bundna.

När de sedan anländer till flygplatsen i Bahrain eller något annat land står det en skyltförsedd man och väntar på dem. Han kör dem till sitt kontor där han tar deras pass och låser in dem. Därefter river han sönder deras kontrakt och säger att det gäller inte här eftersom det har slutits i ett annat land. Sedan kommer arbetsköpare och hämtar dem till en många gånger osäker tillvaro.

Om de av någon anledning skulle misslyckas är det ofta inte heller möjligt att återvända till hembygden, till dem som satsat på en och som lånat ut pengar. En del begår då självmord, medan andra återvänder till någon större stad i hemlandet, t.ex. Bombay, där man försvinner i folkhavet.

På grund av dåliga erfarenheter tillåter numera inte den filippinska regeringen att deras medborgare kontrakteras för arbete i Saudi och Kuwait. Emellertid kan man kringgå detta. I Bahrain finns två förmedlingskontor, Kuwait House och Manpower House, som båda i praktiken är fängelser för kvinnlig arbetskraft. Dit reser saudier och kuwaitier på motorvägen över sundet, köper de hembiträden de vill ha och tar sedan hem dem till Saudi eller Kuwait.

Arbetslagar finns visserligen, men de gäller inte hembiträden, som räknas till familjen. Alltför ofta behandlas de omänskligt. De får arbeta kanske från klockan 5 på morgonen till 11 på kvällen utan några som helst fridagar. De kan få sova på en matta i köket eller på en trappavsats. De blir ofta slagna av frun i familjen. Männen kan utnyttja dem sexuellt. Nu när ekonomin är sämre är det många som inte får ut sin lön. Om de då bryter sitt kontrakt betraktas de som brottslingar.

En ung flicka känner sig då bortglömd av alla, men kanske är det någon som ändå vet att hon finns därinne bakom den stängda porten. Då kan det vara någon som tar med en oblat från nattvarden i kyrkan, lägger den i ett kuvert och kastar det över muren, så att flickan kan finna det och i sin ensamhet få ta emot Kristi lekamen. Hon är då ändå inte bortglömd.

Idenna hårda men ändå så rika andliga miljö finns sedan 1993 Åsa och Hans Degerman, båda med rötter i Tornedalen och med stora sympatier för det andliga arvet i Göteborgs stift. De är sponsrade av Svenska kyrkans mission men anställda av Mellanösterns kristna råd, som är unikt på så vis att även den katolska kyrkan numera är fullvärdig medlem. Officiellt inför de lokala myndigheterna är Hans knuten som kaplan till den anglikanska S:t Christophers Cathedral, där han också tjänstgör vid gudstjänster. Deras uppgift är framför allt att organisera ett samarbete mellan alla de kristna kyrkorna och grupperna, något som de lyckats med på ett förnämligt sätt. De reser runt i hela gulfområdet samt arrangerar årligen konferenser på Cypern för alla prästerna. De har funnit, att ju hårdare trycket är från den muslimska omvärlden, desto naturligare blir ekumeniken. Efter det att deras förordnande löper ut med år 1996 skall Hans återvända till sin kyrkoherdetjänst i Överkalix.

En vacker dag i somras besökte de Istorps prästgård. De berättade då om Kamela, en kvinna från Sri Lanka, som råkat illa ut hos en av de ökända slavhandlarna. Denne hade beslagtagit passet och hemresebiljetten för kvinnan. Hans var där många gånger och krävde att få hennes handlingar. Till sist kopplade han in polisen och kvinnan kom lyckligt hem.

Efteråt har Kamela, som i likhet med de flesta lankeser är buddist, berättat att när hon hade det som svårast hade hon talat med en indisk kvinna, som hade bett för henne och sade att Gud skulle sända någon som skulle hjälpa henne. Åsa och Hans Degermans ingripande upplevde hon, med all rätt, som ett bönesvar. Nu är hon tillbaka i Sri Lanka och vill bli kristen. Hon har sett vad Gud förmår göra.

Tillbaka till hemsidan.