BETLEHEMS STJÄRNA - NÄR, VAR, HUR?

På Trettondedag Jul hör vi i våra kyrkor Matteusevangeliets berättelse om de vise männen och stjärnan över Betlehem. Tretton dagar tidigare har vi lyssnat till Lukasevangeliets framställning av födelsen i Betlehem med Josef, Maria och herdarna kring krubban. Betyder detta att de vise männen kom till krubban först tretton dagar efter herdarna? Gick det inte till så som det brukar vara avbildat i den kristna konsten och i kyrkornas julkrubbor?

För att finna svar på frågan skall vi försöka få hjälp av astronomin - och även av astrologin, som var en viktig vetenskap för antikens lärde.

I gamla tider hade stjärnorna större betydelse för det dagliga livet än vad de nu har. Före kompassens tid använde man dem för navigering på öppna havet. För att veta när man skulle inleda vårbruket var det viktigt att kunna fastställa tidpunkten för vårdagjämningen med stjärnornas hjälp.

Tidigt lade man märke till att den punkt på himlen där solen visar sig vid vårdagjämningen flyttar sig på stjärnhimlen under årens lopp (periheliprecessionen).

Astronomen Hipparkos gjorde observationer kring detta fenomen. Han delade in ekliptikan, den skenbara solbanan på himlavalvet, i 12 delar om vardera 30 grader, som namngavs efter närbelägna stjärnbilder.

Omkring 2100 f kr hade vårdagjämningspunkten flyttat sig från Oxens (Tjurens) stjärnbild till Vädurens. Vid tiden för Kristi födelse beredde man sig för att gå in i nästa, i Fiskarnas tecken.

Fiskarnas stjärnbild är den sista av djurkretsens tolv tecken. I antikens värld väntade man därför nu allmänt att de gamla gudarna skulle falla och en ny tidsålder skulle inträda.

Jupiter och Saturnus

Beredskapen bör således ha varit hög när de österländska stjärntydarna såg en stjärna gå upp. Redan Johannes Kepler, i en skrift utgiven 1606, satte berättelsen i Matteusevangeliet i samband med den ovanliga konjunktion som inträffade mellan Jupiter och Saturnus i Fiskarnas stjärnbild år 7 f Kr. Den 4 april det året kunde man strax före soluppgången se Jupiter och Saturnus gå upp tillsammans i öster. Detta sällsynta fenomen upprepades flera gånger under den följande månaden och bör ha väckt ansenlig uppmärksamhet i astrologkretsar.

Keplers teori fick med tiden ett sensationellt stöd. Den tyske orientalisten Paul Schnabel publicerade 1925 en text, som han tolkat på en lertavla från Babylonien. Där framgår det att en astronomskola i Sippar vid Eufrat iakttagit denna coniunctio magna under fem månader år 7 f Kr.

Judiska stjärntydare

Mycket talar för att de vise männen var judar, bosatta i Babylonien, som då var den västligaste utposten i det persiska parterriket, Roms mäktigaste fiende. Sedan gammalt fanns här stort intresse för astrologi. Redan Daniel hade på sin tid varit "överste bland spåmännen, besvärjarna, kaldéerna och stjärntydarna" hos kung Nebukadnessar, Dan. 5:11. De astrologiska traditionerna hade sedan förvaltats av de 600 000 judar, som i nytestamentlig tid var bosatta i Babylonien. De var bekanta med Bileams profetia i 4 Mos. 24:17: "En stjärna träder fram i Jakob, och en spira höjer sig ur Israel."

Jupiter, den största av planeterna, ansågs vara en kungastjärna, som betecknade världsalltets Herre. Saturnus var, enligt gammal tradition, skapad av Gud för att beskydda Israel. (Den romerska mytologin identifierade guden Saturnus med judarnas JHWH. Därför kallades lördagen, den judiska sabbatsdagen, för Saturnus dag, dies Saturni, jfr engelskans Saturday.) Fiskarna, det sista av djurkretsens tecken, representerade den yttersta tiden.

En judisk tradition påstod att en konjunktion mellan Jupiter och Saturnus i Fiskarnas tecken på sin tid skulle ha förebådat Mose födelse. Liksom Mose en gång befriat Israels folk ur slaveri skulle också Messias göra det vid sin ankomst.

Josefus, den kände judiske historieskrivaren, berättar att året efter planetkonjunktionen år 7 f Kr uppkom en ovanligt stark messiansk rörelse i Judéen, som blev skoningslöst nedslagen av Herodes.

Även under medeltiden talar flera judiska rabbiner om att Messias skall födas när Jupiter och Saturnus möts i Fiskarnas stjärnbild.

Diplomatisk delegation med guld, rökelse och myrra

Judarna hade en mycket stark ställning i det religiöst toleranta parterriket och nådde ofta hög samhällsställning. Babylonien blev ett centrum för judisk lärdom, där senare det stora kommentarverket Talmud skulle växa fram. Man hade goda kontakter med Judéen och erlade varje år sin skatt till templet i Jerusalem.

Sådana judar kunde vara användbara för diplomatiska uppdrag i parterrikets tjänst. År 40 f Kr hade parterna erövrat Jerusalem och avsatt Herodes, men denne lyckades, med romerskt bistånd, snart driva tillbaka dem igen. Herodes var alltså sedan gammalt en svuren fiende till parterna.

Nu var han emellertid gammal och trött. Det hade gått mer än tre decennier sedan dessa krigshandlingar. Kanske bedömde man från partisk sida att ögonblicket var inne att förbättra relationerna när, enligt stjänorna, en ny judakonung snart skulle avlösa Herodes. Vore det då inte lämpligt att låta judiska stjärntydare få tjänstgöra som diplomatiska sändebud med konungsliga gåvor av guld, rökelse och myrra från den babyloniske gränssatrap, som kände det politiska hotet från väster?

En supernova

I Jerusalem visade det sig emellertid att Herodes fortfarande var i livet. Enligt profetian i Mika 5:2 fortsatte då de vise männen till Betlehem.

Men nu börjar det bli svårt att hålla fast vid Keplers teori. Hur kunde Jupiter och Saturnus i Fiskarnas stjärnbild stanna och lysa över huset (ej stallet), där Josef och Maria nu bodde.

I den grekiska grundtexten får man intrycket att stjärnan ställdes över platsen först sedan de vise männen kommit fram till Betlehem. Kan det ha varit en supernova, en ny stjärna som bildas under en serie av väldiga explosioner och då kan sända ut en miljon gånger mer ljus än vad den sedan gör som färdigbildad. En sådan supernova kan lysa starkare än månen och t o m kasta skugga i dagsljus.

Några engelska forskare har gått igenom alla astronomiska uppteckningar som bevarats från perioden 10 f Kr till 13 e Kr. Därvid har de funnit att kinesiska astronomer observerat ett stillastående sken på himlen - en supernova - mellan 10 mars och 7 april år 5 f Kr. Samma observation tycks ha blivit gjord av koreanska astronomer.

Född före Kristi födelse

Nu avtecknar sig följande mönster: Några judiska astronomer observerar Jupiter-Saturnuskonjunktionen i Babylonien år 7 f Kr. De drar slutsatser utifrån sitt folks traditioner. En tid senare, kanske på officiellt uppdrag, anträder de resan till kungen i Jerusalem. Herodes utfrågar dem noga om vid vilken tidpunkt stjärnan visat sig, d v s den tidigast möjliga födelsedagen för Messias. På grundval av dessa uppgifter låter han döda alla gossebarn i Betlehem upp till två års ålder. Dessförinnan har de vise männen den 10 mars år 5 f Kr anlänt till Betlehem, varifrån de tar vägen österut, ner mot Döda havet, tillbaka till Babylonien.

Enligt säker uppgift dog Herodes år 4 f Kr. De vise männens besök måste därför ha ägt rum något dessförinnan. En gammal tradition hävdar att Jesus föddes i det 27:e året av kejsar Augustus regering, vilken inleddes med att denne blev vald till förste konsul år 33 f Kr. Denna tradition tycks ha förvillat munken Dionysius Exiguus, som i början av 500-talet konstruerade vår tideräkning. Tydligen började han i stället räkna de 27 åren från den tidpunkt då Augustus mottog kejsarvärdigheten av senaten, nämligen i januari år 27 f Kr.

Den sannolika tidpunkten för Jesu födelse är således 6 à 7 år före vår tideräknings början, medan de vise männen anlände till Betlehem 1 à 2 år därefter.

Ommöblering i julkrubborna?

Om vi ville vara petiga skulle vi alltså möblera om i julkrubborna och stoppa undan alla vackra bilder från stallet i Betlehem. Men sådana tycker jag inte att vi skall vara. I stället skall vi låta glädjen och fantasin få flöda inför undret i krubban.

Vill vi däremot sätta upp de dagar i kyrkoåret, som hör samman med julen, i kronologisk följd, blir ordningen så här:

Oxen och åsnan

En sista fråga: Varifrån kommer julkrubbans oxe och åsna?

• De är hämtade från Gamla Testamentet, från profeten Jesaja, som sedan gammalt har ansetts som julens särskilde profet. I Jes. 1:3 läser vi: "En oxe känner sin ägare och en åsna sin herres krubba."
  

Tillbaka till hemsidan.