DEN GUDOMLIGA EVOLUTIONEN

När kyrkvärden Anders Andersson i Istorp 1952 tillträdde Östergården i Strömmared blev han tvungen att bygga om ladugården. De gamla kobåsen var alltför trånga, bara 1 meter breda. Moderna nötkreatur behöver 1,30 för att kunna ligga bekvämt.

Nötboskapen har förändrats avsevärt under en mansålder. Ett medvetet förädlingsarbete, byggt på urval och korsningar, har drivit på evolutionen längs olika specialiserade linjer.

Nedanför mig idisslar stilla prästgårdens svartbrokiga låglandsboskap. En ko av det slaget producerar varje dygn mer än 30 liter mjölk, dubbelt så mycket som en ko för 30 år sedan. Men framstegen kräver sin tribut. De har svårt att röra sig när deras väldiga juver nästan släpar i marken. De riskerar spentramp och måste ibland förses med behå. Vetenskapligt utprovat kraftfoder bidrar också till den höga produktionen.

I hagen bakom mig betar Viskadals förnöjsamma Hereford, röda med vitt huvud, en typisk köttras, behöver aldrig mjölkas, tycker om att gå ute också på vintern, äter buskar och sly så att det öppna landskapet bevaras.

Två helt olika raser med skilda levnadsvanor och utseenden. Men båda har en gemensam härstamning. Båda är ättlingar till uroxen, Bos Primigenius, som levde kvar i Europa in på 1600-ta1et.

Men varifrån kom uroxen? Sprang den fram ur Skaparens händer på den sjätte skapelsedagen? Vad betyder egentligen orden "Frambringe jorden levande varelser efter deras arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras arter"? Innebär Mosebokens ord att de olika arterna har frambringats ur jorden? Att det har varit en lång utveckling? Att Skaparen har styrt utvecklingen genom urval och korsningar, så som människan sedan lärt sig att göra i husdjursaveln? Att boskapsdjuren i sin tur härstammar från ursprungliga, ännu mindre specialiserade förfäder? Att det finns en gemensam Primigenius för alla levande varelser?

Enslingen på Downe

När Charles Darwin under sin ungdoms världsomsegling kom till Galapagosöarna lade han märke till att varje ö hade sin egen sorts finkar. De skilde sig åt genom att näbbarna var utformade på olika sätt, från stora och papegojliknande till små och smala, lämpade för olika sätt att skaffa föda.

Även på sköldpaddorna var det variation. Guvernören på Galapagos sade till Darwin att han bara behövde titta på formen och märkena på skölden för att kunna avgöra från vilken av öarna ett djur härstammade.

Eftersom dessa vulkaniska öar är isolerade från varandra av djupt vatten med starka strömmar leddes Darwins tankar in på att variationerna uppstått tack vare isoleringen. Från ett gemensamt ursprung hade finkar och sköldpaddor utvecklat sina särdrag genom inavel.

Under sin fem år långa resa utvecklades den naturvetenskaplige amatören Charles Darwin till en mycket skarp iakttagare av sammanhangen inom geologi, zoologi och botanik. Tack vare sitt stora morsarv från Wedgwoods porslinsfabrik kunde han som ekonomiskt oberoende så småningom dra sig tillbaka till ett ostört liv på landsbygden i Downe, sydost om London.

I avskildheten ägnade han sig åt experiment. Han skaffade hem böcker och tillägnade sig ett naturvetande med ovanlig bredd.

Efter hand mognade den insikt om arternas uppkomst som börjat gro redan på Galapagos. I åratal arbetade han på den teori som han till sist publicerade 1859 i "On the origin of species by means of natural selection", där han sammanfattar sin övertygelse så här:

Onda aningar

Anade han att boken skulle kunna åstadkomma rabalder? Att ämnet var brännbart visste han. Därför hade han också väntat i mer än två decennier med att publicera sina rön. Dels ville han ytterligare bredda sin bevisning, dels tvekade han inför den skarpa debatt som kunde väntas. Charles Darwin var personligen en tillbakadragen man, som inte tyckte om offentlighet. Om inte hans vänner hade drivit på, hade det kanske aldrig blivit någon publicering. Men teorin låg i luften och även andra forskare var den på spåren.

Själv såg han ingen motsättning mellan sin utvecklingsteori och den kristna tron. Men han anade att kyrkliga företrädare, som inte förstod vad saken gällde, skulle kunna ta illa upp. Darwin skrev därför:

Stormen bryter lös

De värsta farhågorna slog in. Boken väckte en våldsam reaktion på kyrkligt håll. Om det verkligen var "religiösa känslor" som stöttes är väl tveksamt. I varje fall var det starka känslor som bröt fram, om än inte alltid av ädlaste art.

Inför den beryktade debatten i Oxford mitt i högsommaren 1860 var intresset på kokpunkten. Slagväxlingen inleddes av biskop Samuel Wilberforce, son till slaveriets bekämpare William Wilberforce. Fullkomligt obesvärad av sin okunnighet i biologi framförde han i hånfull ton en pretentiös gallimatias till halva publikens jubel. Sitt halvtimmeslånga anförande avslutade han med att vända sig till huvudmotståndaren Thomas Huxley, Darwins främste talesman. Den tillbakadragne Darwin var själv inte närvarande. "Mr. Huxley", frågade han, "är det på er fars eller på er mors sida som ni härstammar från aporna?"

Då lär Huxley ha viskat till sin granne:

"Herren har givit honom i mina händer!" Han reste sig och förklarade stillsamt att han var där i vetenskapens intresse. Darwins teori var den hittills bästa teorin att förklara hur arterna uppkommit. Biskopens fråga ville han besvara med att säga att han inte skulle skämmas för att ha en apa som förfader. Däremot skulle han skämmas för att vara släkt med en man som använde sina förståndsgåvor till att fördunkla sanningen."

Sedan var det klippt, avklippt mellan kristendom och biologisk forskning. Känslorna svallade i det viktorianska auditoriet. En dam dånade och fick bäras ut. Den pensionerade amiralen Fitzroy, en gång Darwins befälhavare ombord på Beagle, reste sig upp och började ropa och vifta med en bibel.

Släkten är värst

Idag, 125 år senare, är konflikten kristendom - evolution fortfarande olöst. Antingen har man sopat den under mattan och nöjer sig med att konstatera att biologin får sköta sitt och vi i kyrkan sköter vårt. Då behöver vi inte befatta oss med utvecklingsläran. "Bibeln är ingen lärobok i naturvetenskap."

Eller så är det bibelviftning med fördömelserop över den gudlöse Darwin. Fortfarande kan känslorna sättas i svallning. Ibland slår de över i aggressivitet. Varför?

Känslorna sätts inte igång av rationella överväganden. Aggression uppkommer när man känner sig hotad. Det som upplevs som hotfullt i evolutionsteorin är människans släktskap med aporna.

Darwin själv ville inte ta upp denna känsliga fråga. Men han slängde i alla fall in en brasklapp i sitt slutkapitel: "Ljus kommer att spridas över människans egen uppkomst och hennes historia."

Varför är släktskapen med aporna psykologiskt sett känsligare än släktskapen med sköldpaddor och bofinkar? - Det måste bero på att aporna så uppenbart påminner om människorna. Schimpanserna i Boråsparken är som en karikatyr av det mänskliga samhället.

Detta förargar vissa människor som har höga tankar om sig själva. Man kan också säga som hustrun till biskopen av Worcester när hon fick höra om Darwins teorier: "Släkt med aporna! Kära nån, låt oss hoppas att det inte är sant. Men är det sant, så låt oss bedja om att det inte blir allmänt känt."

Tänk om Darwin har fel!

1 USA har det vuxit fram en hel litteraturgenre som vill bevisa att Darwin har fel. Jag kan mycket väl förstå att sådana böcker utövar en viss dragningskraft. Mitt sinne för omstörtande verksamhet kittlas av möjligheten att hela det naturvetenskapliga etablissemanget har gjort en dundertabbe. Men efter att ha gått igenom några av dessa skrifter kan jag inte frigöra mig från misstanken att skribenterna ifråga aldrig har läst Darwin ordentligt.

De brukar t ex påpeka att fossilserierna är mycket ofullständiga och att vi där inte finner några mellanformer, vilket skulle tala emot Darwins teori. Men då upprepar man ju bara vad Darwin själv har sagt: "Jordens yta med dess inbäddade lämningar får inte betraktas som ett välfyllt museum, utan snarare som en mycket dålig samling, sammanställd på måfå och med långa mellanrum."

Han ansåg därför att fossilserierna inte utgör något bevis för att hans teori är riktig. I stället stödde han sig också på en mängd andra iakttagelser, som fyller hans bok och tillsammans utgör en överväldigande indiciemängd. Darwin ansåg att hans teori stod säker även om det inte funnits några som helst fossila vittnesbörd. Att de fossilförande lagren ibland ligger i "fel" ordning är inte så förvånande med tanke på vad modern geologi lär oss om kontinentaldrift och kollisioner mellan kontinentplattor med åtföljande omrörning av olika bergarter.

Motståndarna menar också att Darwin inte tänkt på att arterna sätter bestämda gränser för utveckling som inte går att överskrida. Men Darwin menar att artbegreppet är ett konstlat hjälpbegrepp, som naturforskarna infört för att kunna få utgångspunkter för sin orientering. Arterna "hoppar" inte i sidled och alla egenskaper som utvecklas är inte livsdugliga. Men även om arterna nu har kommit in på olika spår, så möts de ändå längre tillbaka i sin härstamning. Darwin säger:

Ett modernare motargument är att utvecklingsläran vederläggs av termodynamikens andra lag, som säger att alla system i naturen går från ordning till oordning till dess att de bryts ner och ett händelselöst jämviktstillstånd inträder. Hur kan man då påstå att naturen går från oordning till ordning, från ett fåtal enkla arter till allt högre nivåer av mångfald?

Detta är ett egendomligt motargument eftersom termodynamikens andra lag bara behandlar sammanhanget mellan värme och andra energislag. De levande organismerna däremot är öppna system, som utbyter materia och energi med omgivningen.

En invändning påstår att det naturliga urvalet, som slår ut så många arter, skulle göra genpoolen fattigare. Den genetiska utarmningen skulle göra det omöjligt för mera komplicerade arter att uppstå. Men den naturliga selektionen gynnar inte en enda form utan mångformigheten. Tvärtom blir genpoolen rikare.

Skaparens verk överlägset människans.

Ögats utveckling brukar ofta framföras som exempel på omöjligheten av en evolution. Hur skulle Darwin kunna förklara att ett så komplicerat organ har uppstått gradvis?

Darwin har själv tagit upp den saken i kapitlet "Stötestenar för teorin". Där visar han hur man hos olika arter kan finna mer eller mindre primitiva ögon. Han säger att på samma sätt som kikaren efter hand har blivit mera fulländad genom människans insatser kan man också tänka sig att Skaparen har låtit fullända ögat.

Men "har vi rätt att anta att Skaparen arbetar med tankebanor i stil med människans", undrar han vidare. Ögats uppkomst är ju en oändligt mycket mer komplicerad process där olika lager har ändrat täthet, tjocklek och form. Han fortsätter:

Kontinuerlig skapelse i Bibeln

Det kanske märkligaste i den antievolutionistiska argumenteringen är att man så bestämt påstår att Bibelns skapelseberättelse talar om oföränderliga arter, skapade under loppet av sex dygn. Utan vidare identifierar man också det hebreiska ordet "mijn" med det moderna artbegreppet.

Med lika stor rätt kan man hävda att Moseboken talar om en kontinuerlig skapelse under loppet av olika tidsperioder, uppenbarade i sex bilder. Den tycks tom anse att det organiska livet har uppstått ur den oorganiska materien. Vers 12 i kap. 1 lyder i ordagrann översättning:

"Jorden lät grönska gå ut ur sig." Och vers 24: "Ut ur jorden må skjuta upp liv av alla arter." Gud skapar genom att låta nya livsformer uppstå ur det förut befintliga. I sin självbiografi påpekade Darwin tom att det hade kommit ut en essay på hebreiska, som ville visa att utvecklingsteorin fanns redan i Gamla Testamentet.

Bengt Hägglund är inne på liknande tankegångar i sin dogmatikhandledning "Trons mönster". Han skriver: "Det står ingenstans att arterna skapades på en gång. Tvärtom finns det redan i skildringen av de sex dagarnas verk ett före och eftervartannat, som i någon mån kan sägas utgöra en motsvarighet till det stamträd över de levande varelsernas utveckling, som den nutida paleontologin konstruerat fram på grundval av de fossila fynden och andra kända element i utvecklingen." Ingenting motsäger att arter efterhand utvecklas, förändras, uppstår och dör bort. Snarare kan man säga att Bibelns summariska satser kan få en konkret förklaring genom naturvetenskapen. Man kan med fog påstå, att "utvecklingen inte står i motsats till skapelsen utan snarare --- är den form i vilken skapelsen sker", säger Hägglund.

Hur kommer det sig att ändå många läser in i Bibelns skapelseberättelse att naturen allt ifrån skapelsestunden skulle vara något statiskt? Kan det möjligen vara det omedvetna platonska arvet som spökar? I Platons idévärld finns ingen föränderlighet. Där är allt fullkomligt från första början. Därför är också de jordiska arterna oföränderliga. De återspeglar ju endast de ideala och eviga arterna.

Var Darwin ateist?

Antievolutionisterna påstår med bestämdhet att det inte finns plats för någon Skapare i Darwins system. Vad ansåg Darwin själv om den saken?

Han ville ogärna uttala sig i religiösa frågor, eftersom han inte ansåg sig ha förutsättningar för ett abstrakt tänkande av detta slag. Men när en tysk student skrev och frågade honom rakt på sak lät han en av familjemedlemmarna skriva så här i svarsbrevet: "He considers that the theory of Evolution is quite compatible with the belief in a God."

Till en holländsk student skrev han: "I may say that the impossibility of conceiving that this grand and wondrous universe, with our conscious selves, arose through chance, seems to me the chief argument for the existence of God."

I sin självbibliografi från 1876 skriver han:

Darwins religiösa problem

Vid tiden för världsomseglingen med Beagle var Darwin fortfarande en ortodox kristen. Efterhand kom han emellertid in i perioder av tvivel. Sakta utsläcktes hans känsla för såväl religion som för musik, konst, litteratur och naturens skönhet. "I gradually came to disbelieve in Christianity as a divine revelation. But I was very unwilling to give up my belief."

Hans verkliga religiösa problem var svårigheten att få tron på en god och förnuftig Skapare att passa ihop med allt det lidande som han såg i naturen och i tillvaron i stort. Strax efter det att "Om arternas uppkomst" blivit publicerad, i maj 1860, skriver han till Harvardprofessorn Asa Gray:

Några månader senare skriver han till Gray:

Även om teodicéproblemet var den stora stötestenen för Darwin, övergav han aldrig tron på en Skapare. Några år före sin död skrev han i ett brev: "In my most extreme fluctuations I have never been an Atheist in the sense of denying the existence of a God."

Ateistisk darwinism

Charles Darwin blev en kultfigur för dem som i evolutionsläran sökte ett alternativ till kristendomen. Darwin, han som inte kunde tänka bort Skaparen, gav nyckeln till ett frihetens paradis, där man inte behövde känna sig övervakad av en allseende Gud. Av "slumpen" kunde man inte bli utkrävd något moraliskt ansvar. Moral och religion kunde förklaras som företeelser som en gång varit nyttiga för artens överlevnad men som inte längre hade någon funktion att fylla när utvecklingen gick mot något ännu bättre.

I sin mest vulgära form kom darwinismen att betyda den starkares rätt att förtrycka och exploatera den svagare. Sådana tankar kom att ingå i olika slag av nationalism, mest extremt i nazismen.

Samtidigt som en hel livsåskådning växte fram ur darwinismen och dess fortsättning under 1900-talet, den nydarwinistiska teorin, befästes den polarisering mellan kristendom och evolutionstänkande som grundlades i den olycksaliga Oxforddebatten 1860. Många gånger har känslorna tagit överhanden så att vetenskapliga och metafysiska problem blivit hopplöst sammanblandade.

Från kristet håll borde vi nu närma oss den biologiska forskningen utan någon annan lidelse än den att få fram sanningen. Vad som utmärker all sant vetenskaplig forskning är att den ständigt prövar sina resultat och justerar dem vid behov. Den biologiska forskningen är inget undantag. Darwins teorier har blivit grundligt prövade. I många enskildheter har man blivit tvungen att revidera dem, men huvuddragen har stått sig.

Molekylärbiologin ger Darwin rätt

Sitt starkaste stöd får Darwins teori numera av molekylärbiologin. Man undersöker hur DNA-molekylerna, som innehåller den genetiska koden, är uppbyggda. Varje DNA-molekyl består av två parallella strängar, som vrider sig kring varandra i en lång spiral. De består omväxlande av socker- och fosfatenheter. Strängarna binds ihop av fyra olika baser, adenin, tymin, guanin, cytosin, som två och två i bredd i varierande kombinationer bildar "pinnarna" i DNA-molekylens spiralvridna repstege. Turordningen mellan dessa baser ger koden för aminosyrorna, som i sin tur bygger upp de olika proteinerna.

På laboratoriet har man jämfört DNA för bl a olika arters hemoglobin, det protein som transporterar syret i blodet. Man klyver DNA-molekylen som ett blixtlås. Sedan ser man hur väl en sådan blixtlåshalva passar in med en halva från något annat djur. Ju bättre de stämmer överens, desto närmare är släktskapen.

Man har också upptäckt att alla slag av DNA förändras genom mutationer generationerna igenom i samma genomsnittliga takt. DNA-klockan har tickat fram i jämnt tempo. Takten i förändringen är sa stor att varje aminosyreställe i hemoglobinet kan beräknas ha blivit utbytt efter ungefär 1 miljard år. Man kan alltså räkna det antal förändringar som inträffat mellan olika arter och få en uppfattning om släktskapen mellan dem. Molekylärbiologin ger det starkaste beviset för livets enhet genom gemensamma utvecklingsbanor.

Utvecklingsläran kan inte testas

Vår tids dominerande vetenskapsteoretiker Karl Popper har kritiserat utvecklingsläran. Han menar att det är omöjligt att testa den. Om livet en gång har uppstått på jorden, så var detta en unik händelse, som inte kan upprepas. Ett experiment, som inte går att upprepa, har inget bevisvärde.

Popper menar att det inte kan finnas någon evolutionslag. Att anta en sådan lag är ett typiskt l8OO-talsmisstag, där man bara ersätter "Gud" med "Naturen". Och hur kan man säga att det är de mest livsdugliga som överlever? Evolutionsläran uttrycker bara en tautologi, en självklarhet: de livsdugligaste överlever - de överlevande är livsdugligast!

Poppers invändning att utvecklingsläran inte går att testa är naturligtvis berättigad. Men samma kritik drabbar alla mänskliga försök att ta reda på vad som hänt i det förgångna. Historien går inte att upprepa. Evolutionsforskningen är en historisk vetenskap.

Därför är vi hänvisade till att, så gott det går, samla vittnesbörd ur det förgångna och försöka kombinera dem så att de tillsammans ger en bild av ett sannolikt händelseförlopp. Tillvägagångssättet är detsamma vare sig händelserna ligger hundra, tusen, miljoner eller miljarder år bakåt i tiden. Någon annan metod har vi inte. Även om det är lätt att göra en feltolkning av historiens vittnesbörd måste vi ändå använda dem. Annars får vi aldrig reda på något.

Manfred Eigen, professor i Göttingen, har emellertid matematiskt beskrivit evolutionstakten i RNA-molekylen, den molekyl av ribonukleinsyra som för vidare DNA-molekylens information i cellen. Denna matematik visar att evolutionen inte ar någon självklarhet. Den drivs inte fram av några naturlagar. Poppers invändning om det tautologiska i evolutionstanken vederläggs därför med kraft av molekylärbiologin.

Den okända lagen

För att få hjälp att hitta rätt genom evolutionens labyrinter besöker jag en kväll Karin Block i hennes lägenhet i Masthugget. Karin är docent vid Genetiska institutionen vid Göteborgs universitet. Genom sitt elektronmikroskop känner hon evolutionen inifrån. Tidigare studerade hon frekvensen av vissa kromosomtyper hos de sk minerarflugorna. Nu har hon övergått till den inom genetiken klassiska bananflugan. Hon isolerar bananflugegener och massförökar dem sedan på bakterier. Då ser hon hur ögonfärgsgener kan hoppa runt och placera sig på olika kromosomer, vilket förhöjer mutationsfrekvensen.

Karin har svårt att förstå den förment bibeltrogna kritiken av utvecklingsläran. Rent fackmässigt gör den ett egendomligt intryck på henne. Men framför allt förstår hon inte varför det skulle vara en konflikt mellan kristen tro och biologisk vetenskap. När vi avnjutit hennes välsmakande fiskgratin och suttit och diskuterat vid kaffet sammanfattar hon till sist läget så här: "Det är ingen tvekan om att det har ägt rum en evolution. Frågan är hur den gått till!"

Slumpen och den felande länken

Vi måste acceptera evolutionen som ett faktum. Men därför behöver vi inte svälja förklaringar som ersätter "Gud" med "Naturen" eller "Slumpen". Vi har ingen anledning att känna oss krossade av de till synes omotiverat häftiga artiklar mot kristendomen som ibland kan avfyras i dagspressen av vissa evolutionsskribenter. Utvecklingens "hur" är fortfarande oförklarat.

Lars Rydén, docent i biokemi vid Uppsala universitet, skriver i sin nya bok "Om livet på jorden, dess uppkomst och utveck!ing": "Livets saga från de första enkla cellerna till oss själva och alla våra medvarelser i jordens gröna skikt är resultatet av en utveckling som närmast ger intryck av en inneboende kraft. Att tro att livets utveckling på jorden skulle vara ett slumpens verk förefaller mig orimligt. Kraften finns där. Vilken är den? Det är den mest grundläggande frågan i sökandet efter livets uppkomst."

De kända astrofysikerna Fred Hoyle och Chandra Wickramasinghe har i sällskap med DNA-strukturens upptäckare Francis Crick utifrån sin vetenskap stigit in som gäster i biologins värld. De har kommit att intressera sig för vad som är den verkliga "felande länken" i utvecklingskedjan: Hur kunde aminosyrorna kopplas ihop till komplexa proteiner för att i sin tur bilda de ännu komplexare levande cellerna? Att det skulle kunna ske av en slump anser de vara lika osannolikt som att vinna högsta vinsten i ett lotteri tusen gånger i följd.

Hoyle har sedan kommit igen med en ny bok, The Intelligent Universe, där han även försöker göra en Ehrenrettung av sin gamla kosmologiska teori om The Steady State. Här säger han att chansen för att en enda av kroppens 200000 olika proteiner skulle ha uppkommit genom slumpen är lika stor som chansen för en nybörjare att med förbundna ögon vrida rätt en Rubikkub, dvs 1 på 5¹⁶. För att slumpmässigt framställa kroppens proteiner gäller det att träffa rätt bland 50 miljoner miljarder möjligheter 200 000 gånger i följd.

Men då är chanserna fortfarande ändå ganska hyfsade. Det blir värre när vi går över till människokroppens 2000 enzymer. Chansen att de alla skall kunna bli rätt hopkopplade av aminosyror i "ursoppan" är 1 på 10⁴⁰⁰⁰⁰ alltså ett tal med fyrtiotusen nollor efter sig. Man behöver 12 sidor i den här boken för att skriva ut det.

Kaosforskare

"Frågan är hur." Hur kan en värld med ordnade biologiska strukturer uppstå ur Big Bang?

Den frågan har börjat att intressera många yngre vetenskapsmän. I Californien finns ett hundratal forskare inom bl a fysik, matematik, meteorologi, fysiologi och kemi, som undrar över hur det kan uppkomma ordning ur kaos (Connoisseurs of Chaos, OMNI, June 1983). Kan det, som vi kallar "chans" eller "slump", vara något helt annat? Doyne Farmer, numera verksam vid Los Alamos National Laboratories, säger: "I think almost everything we consider to be noisy, chaotic or random is the working out of a dynamical system we don't understand and may never understand."

Vare sig man studerar fluktuationerna i en gas eller vätska, de gröna algerna som flyter på stillastående vatten, råttor som vandrar i labyrinter, termitkolonier, vädret eller stänkande droppar vid ett vattenfall finner man ordning i vad som borde vara kaos. "There are many situations in nature where orderly things happen in the midst of great chaos. For those physical systems, deterministic chaos is the best model. Maybe evolution did not proceed wholly at random; maybe the genetic code employs some orderly clocks in the midst of wild Darwinian randomness."

Katastrofala omvälvningar

Det har gått långsamt fram. Enligt Darwin arbetar det naturliga urvalet med många små på varandra följande variationer. "Det kan aldrig ta några språng utan går vidare med ytterst korta och långsamma steg. Natura non facit saltum."

Slår man ut förändringarna över en lång period kan det tyckas som om livet utvecklats i jämn och långsam takt. Idag tror emellertid en del forskare att förloppet tidvis har varit dramatiskt. Under vissa skeden har utvecklingen gått snabbare, liksom i utbrott. När en viss art nått ett tröskelvärde i sin organisation kunde den plötsligt sprida sig. Utrotningen av en annan art kan också plötsligt ha öppnat nya livsmöjligheter. Katastrofer i syndaflodsformat har gått fram över jorden och kastat om livets förutsättningar.

Innan det över huvud taget fanns något liv på jorden, för mer än 4 miljarder år sedan, inträffade järnkatastrofen. Tyngdkraften drog mer och mer ihop den unga, nyligen kondenserade, planeten, vilket ökade temperaturen. Radioaktivt sönderfall gav ytterligare värme. Allt järn började att smälta. I tunga droppar sjönk det ner mot jordens innandöme. Temperaturen steg och det smälta järnet samlades till en kärna i centrum. Därefter skedde en pånyttfödelse av vår planet.

Tankarna går till 2 Petr. 3:12, där profetian talar om att himlakroppar skall smälta av hetta, men att det sedan skall bildas nya himlar och en ny jord.

Eftersom allt smälte vid järnkatastrofen finns det inga bergarter på vår jord som är äldre än 4 miljarder år. Jordens ålder har man därför i stället fått bestämma med hjälp av de meteoriter, som ännu i dag dras in i vår planets gravitationsfält och faller ner på jordytan. Eftersom de är bildade samtidigt som jorden men opåverkade av järnkatastrofen har man kunnat fastställa vår planets ålder till 4,6 miljarder år. Den är alltså en ganska ung himlakropp i ett universum, som kanske är fyra gånger så gammalt.

Av jord är du kommen

När jorden svalnat bildades ett fast skal, litosfären. Genom uppvärmning och kemiska reaktioner steg vattnet upp ur djupet, så som än idag sker i vulkanutbrott. Havet vattenfylldes. Av material från jordens inre bildades också atmosfären. Den kom att bestå av koldioxid, kväve och vattenånga. Något fritt syre fanns ännu inte.

För 3800 miljoner år sedan fanns det redan organiskt liv på jorden. Hur dessa första primitiva celler, som inte hade några cellkärnor, uppstod har man ännu inte lyckats förklara. En ny teori, framlagd av forskare inom NASA, den amerikanska rymdflygstyrelsen, går ut på att livet uppstod i lera. Leran besitter vissa egenskaper som är nödvändiga i sammanhanget. Den kan suga upp överflödigt vatten i de kemiska reaktioner, som måste ha förekommit. Vidare kan leran lagra och överföra den energi som behövs. Den kan dessutom avge ultraviolett strålning när den fuktas av organiska vätskor, något som också behövs när liv skall uppkomma. "Av jord är du kommen."

Global svältkatastrof

Man an tar att de första organismerna levde av aminosyror i "ursoppan". Men till sist, efter 500 miljoner år, tog maten slut. Livet stod inför hotet att gå under i en stor svältkatastro£

Räddningen blev en ny bioteknik, som då infördes i skapelsen, nämligen fotosyntesen. Bakterierna och de blågröna algerna fick förmågan att själva tillverka näring av koldioxid, vatten och solljus. Som avfallsprodukt i denna process bildades syre, som efter hand orsakade en dramatisk förändring av atmosfärens sammansättning.

Därefter var det dags för nästa katastrof. De gamla arterna dog ut. De tålde inte det giftiga syret. Samtidigt skapades nya arter, som kunde dra fördel av de ändrade förhållandena. Temperaturen, som tidigare varit upp mot 150 grader, och lufttrycket, på flera atmosfärer, sjönk. De rasande ovädren och stormarna, som förut härjat jordytan, lugnade ner sig. Den dittills ständigt molntäckta himlen klarnade, och för första gången kunde man se solen och månen, om där bara hade funnits någon observatör på jorden. Kanske är detta vad Mose ser i sin vision från den fjärde skapelsedagen. Det framgår också av skapelseberättelsen att växterna redan länge har varit på plats när solen och månen visar sig.

För 225 miljoner år sedan, i slutet av Permtiden, då alla kontinenter låg samlade i den stora Pangeakontinenten, härjade en kollossal massdöd. De flesta marina organismer, bl a alla trilobiter, kunde inte existera längre när nu de grunda haven på kontinentsocklarna försvann i superkontinentens inland. Uppe på land möttes djur och växter, som tidigare levt isolerade från varandra men som nu började att konkurrera. Selektionstrycket ökade också när klimatet blev mer kontinentalt med större variationer mellan årstiderna.

Ytterligare en väldig katastrof inträffade i slutet av krittiden för 65 miljoner år sedan. En tredjedel av alla djur- och växtarter dog ut. Då försvann bl a dinosaurierna, flygödlorna, fisködlorna, svanödlorna, havsödlorna, "de stora havsdjuren". Man har försökt förklara denna katastrof på många olika sätt, men det är fortfarande en öppen fråga hur den egentligen gick till.

Utöver de sedan länge kända stora katastroferna har forskare i Chicago nyligen ansett sig kunna konstatera att jorden dessutom med 26 miljoner års mellanrum drabbats av upprepade "mindre" katastrofer, som reducerat floran och faunan. I lagren, som präglats av dessa katastrofer, har man funnit höga halter av iridium, en metall som är sällsynt på jorden men allmän i meteorer. Forskarna anser därför att det är väldiga meteornedfall som ligger bakom katastroferna. Dessa nedfall har gett upphov till tryckvågor och jättelika bränder. De aktuella lagren innehåller stora mängder kol, som lagt sig som stoff efter bränderna.

Dessa periodiska meteorsvärmar, som kanske kommer farande ur asteroidbältet, skulle kunna bero på att solen har en slocknad dubbelstjärna, vars gravitation påverkar solsystemet, och då inte minst själva solen och dess utstrålning, med regelbundna intervall. Neptunus och Pluto har oregelbundenheter i sina banor, som skulle kunna förklaras med påverkan från en sådan slocknad stjärna.

En liten utvald skara

Livets historia har alltså inte varit något lugnt framåtskridande. Under årmiljoner har tusentals större och mindre katastrofer inträffat. Av alla de arter som genom tiderna funnits på var jord, är 99 procent utdöda för länge sedan. De som finns kvar är en liten utvald skara.

Också efter de allra värsta katastrofer har emellertid livet kunnat gå vidare. Det yttre trycket har visserligen ofta blivit övermäktigt för många. Men förändringen har även kunnat innebära förnyelse. Något nytt och bättre har utvecklats ur förödelsen.

Idag tror många biologer att nya arter nästan alltid har utvecklats ur en liten population, som av någon anledning blivit isolerad från ursprungsgruppen. Detta är teorin om allopatrisk artbildning. Den lilla gruppen tas åt sidan och möter nya påfrestningar, som i sin tur tvingar den att utveckla fördelaktiga egenskaper för att kunna överleva.

Vi börjar här att ana konturerna av ett mönster för Skaparens tillvägagångssätt. Först skapelsens ofattbara överflöd. Vi ser det i energi, kvarkar, galaxer, stjärnor, växter, djur, människor. Och sedan den försvinnande lilla gruppen av utkorade, som under tidernas lopp bär utvecklingen framåt. "Många är kallade, men få utvalda."

Före begynnelsen fanns kraftfältet med den ofattbara tätheten och energin. Sedan mängden av partiklar i skapelsesekundens första bråkdel, ett överflöd av kvarkar, nog för att bygga upp en miljard universa. Därefter holocausten, förintelsen i mötet med antikvarkarna. Den lilla resten, en kvark per miljard, överlever och för utvecklingen framåt. Universum utvecklas till galaxer i miljarder, i sin tur omgivna av planeter, meteorer, kosmiskt stoff i oöverskådlig mängd bortom våra observationsmöjligheter.

I allt detta överflöd en enda jord, utsatt för påfrestningar men ändå skyddad så att aminosyror där har kunnat kopplas ihop till proteinkedjor. På denna planet, som är ett enda stort laboratorium för allopatrisk artbildning, har en utvald del av den döda materien fått utvecklas till levande celler. Först i den sista åttondelen av vår planets historia uppkommer flercelliga organismer som en sorts undantag i den stora mängden av livsformer. Än idag bestäms våra livsvillkor till största delen av de encelliga organismer, som utgör 99 procent av de levande varelserna.

Ur den obetydliga minoriteten av flercelliga varelser har ryggradsdjuren utvecklats, en ytterst exklusiv skara således. Sent på jordårets nyårsafton framträder människan ur denna aritmetiskt försumbara population. Av hennes tillvaro är det bara den sista halva minuten som är historisk tid.

Bokrullen öppnas

Evolution kommer av latinets evolvare. Ordet betyder "rulla upp" och används om antikens bokrullar. I stället för att vända blad rullar man upp den ena textspalten efter den andra. Hela texten är nedskriven från början men går bara att läsa efter hand som man vecklar upp rullen. Det går inte att kika i förväg som i en modern bok. Man vet inte ens hur mycket som återstår av texten. Man märker bara att rullen blir allt tunnare och förstår att slutkapitlet då måste komma snart.

I evolutionen förverkligas den plan, som Skaparen från begynnelsen har skrivit ner i sin långa bokrulle. I Psalt. 139 skriver kung David: "Dina ögon sågo mig när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit."

Efter hand som boken rullas upp kan vi läsa dess innehåll. Att forska i universums och mänsklighetens historia är att läsa i den gudomliga evolutionens stora bokrulle. Samtidigt ser vi att rullen blir allt tunnare. Hur mycket kan det vara som ännu återstår?

Evolutionens mönster framträder tydligt i historiens bok. Utvecklingen drivs framåt genom att enskilda individer eller små grupper väljs ut ur skapelsens myllrande överflöd. Under evolutionstrycket pressas det fram något nytt, en överlevnadsfördel, en ny livsform, en högre kultur.

Men varför har Skaparen satt igång det hela? Vad är det för något som ännu inte har blivit utrullat ur bokrullen? Vilket slutmål har Han tänkt sig?

Lidandets problem

Det svåraste problemet för Darwin var det moraliska. Så är det också för oss. Varför finns det så mycket lidande i världen? Varför kastar gökungen ut sina fostersyskon ur boet? Varför håller myrorna slavar? Varför äter parasitstekellarven upp fjärilslarven inifrån? Varför mördade nazisterna 6 miljoner judar?

Darwin, och många med honom, utgår från att djuren upplever lidandet lika svårt som människan. Men är det så säkert?

Någon plockar en bukett gullvivor. Upplever gullvivorna smärta när de bryts?

Förr i tiden använde man sniglar till att smörja vagnshjul. Hur stort var sniglarnas lidande när de klämdes ihjäl mot hjulaxeln?

Vad upplever en fluga som fastnat i flugpappret? En hund som blivit ovänligt behandlad? Ett foster som fräts till döds av saltsyra på abortkliniken?

Eftersom lidandesupplevelserna är så subjektiva är det omöjligt att gradera dem. Hos människan tillkommer dessutom en psykisk komponent som förmodligen är värre än den fysiska smärtförnimmelsen. Värre än själva lidandet kan ångesten inför det vara. I Getsemane svettades Jesus blod vid blotta tanken på vad som väntade. På korset ropade han i ångest. Men inte på grund av den fysiska smärtan utan därför att Gud hade övergivit honom och utlämnat honom åt ondskans andemakter.

I en Lapplandsskildring skriver Carl Fries:

Djuren har inte ont av själsliga kval. De lever i nuet, medan människan i sitt lidande plågas av sitt medvetande.

Vid prästmötet i Linköping 1985 minnestecknades en präst, som vid ett tillfälle hade drabbats av minnesförlust under ett och ett halvt år. Under den tiden gick han som en främling i sitt eget hus, var glad och nöjd och kroppsligt frisk men kunde inte känna igen sina närmaste. Men en dag kom ett tecken på tillfrisknande. Han började gråta, och visade därigenom att han åter höll på att bli medveten om sig själv. Vägen tillbaka till den mänskliga gemenskapen började vid detta tillfälle när han för första gången kände smärtan över att inte kunna identifiera de kära ansiktena omkring sig.

Mot något nytt

Varför kastar gökungen ut sina fostersyskon ur boet? - I "Om arternas uppkomst" ser Darwin allt tillfogat lidande som "små följdverkningar av en stor allmän lag, som leder till ett framåtskridande för alla organismer, nämligen: föröka er, förändra er, låt de starkaste överleva och de svagaste dö."

Här tycks Darwin vara ett barn av sin tids England med imperialism och ohämmad kapitalism, jättevinster och arbetarslum, borgare i hög hatt och hungriga barn i gruvgångarna.

Vi kan bli upprörda och se liknande företeelser i våra dagars u-länder. Men vi kan också säga att Darwins teori bara beskriver hur tillvaron fungerar: de starka överlever, de svaga går under.

Vad skall vi då säga om ett samhälle som vårt där det är en officiell målsättning att värna om de svaga? Vad skulle ultradarwinismen ha ansett om handikappanpassning, omskolningsbidrag och hemspråksundervisning? Är det bara frågan om att hålla vissa folkgrupper lugna så att de inte stör produktionen? Är det för att lugna något så irrationellt och otidsenligt som samvetet? Ger det någon överlevnadsfördel för hela arten?

Eller betyder det att evolutionens uppåtgående kurva har brutits? Har det i evolutionens elfte timme kommit in en helt ny princip?

Till nästa kapitel

Tillbaka till hemsidan.

Till innehållsförteckningen